Filosofi leder till Diogenes syndrom?

När man genomskådar världen slutar man bry sig, åtminstone till en viss grad. Diogenes levde i en lerkruka, tvättade sig sällan eller aldrig, tiggde för sitt uppehälle och drog sig inte för att ta till våld mot folk som jävlades med honom.

Apatin närmar sig när man vet?
En del av sanning av syndromet?

Eller är hela samhället ett Diogenes syndrom?

Kan någon filosof i rummet upplysa en oupplyst människa vad ni menar med "Diogenes syndrom", dvs vad är er definition av nämnda syndrom som ni tänker utlöses av filosofiskt tänkande?
Vad kännetecknar någon, som enligt er definition, har "insjuknat" i "Diogenes syndrom"?
Skulle en "insjuknad" kunna bli "frisk" från detta "syndrom" på något sätt?

OBS att jag förutsätter att ni främst talar i filosofiskt bildspråk när ni talar om sjukdomen.

Både och. Politikerna är väl på något plan medvetna om att de ljuger, så alla länder ser ut lite som avskrädeshögar.

Det finns ett helt äkta medicinskt syndrom som heter så: Diogenes syndrome

Som vanligt är jag oklar över vad peertop menar med sin tråd. Undrar om han vet det själv. Den verklige Diogenes ska ha levt bokstavligt talat smutsigt och fattigt, fast inte enligt den medicinska definitionen utan som ett helt aktivt val för att demonstrera sin motvilja mot samhällets hyckleri.

En länk:
http://en.wikipedia.org/wiki/Diogenes_syndrome

Många påvisar olika drag av det.
Speciellt under beroende.

Man slutar fundera och hamstrar/agerar.
Man blir raka motsatsen till tänkande och filosofi?

Vad jag levt och vill leva vet du inte.
Vad jag söker mig till vet jag inte ens själv.
Men jag har sett var jag trivs. och det är inte det vackra.

Det var inte vackra platser...

Du behöver inte vara oklar i vad jag frågar, för frågan är fri i tolkning till svar.
Min definition av fråga är.. inte alltid helt klar.. vet.. det är därför jag frågar.

Topic var klar innan din efterfråga.
Diogenes syndrom.
Vad är eller var oklart?


Diogenes är hyllad av alla.
Det förklarar lite av hur vi är.

Syndromet av vansinne är lite som att.. ja du vet vad jag menar.
Vansinnet kräver sinne pre som i.

Lite roligt var de att läsa Wikipedia
Där försöker de pussla ihop det med diverse termer som verkar tagna ur en uppfattningsnivå av sanning och inte ur en sanning. Man försöker tillskriva fenomenet en massa tillstånd som inte har med fenomenet i sig att göra.

Bara för att.
En person skickade mig lite bilder av sitt hem för ett tag sedan.
Han beskrev vad det var som jag såg.
Vi såg skräp och elände.. och vi såg en människa som gett upp livet i vissa delar.
Läkarna beskrev syndromet.. och det stämde i syn.. men inte i mer.

Förståelsen för det fanns inte i läkarvården.

Jag skiter it... syndromen.
Och denne person jag känner är ganska så klok som person.
Påhittig och smygdjävlig med humor... men men.. detta ledde till...
tankar och förståelse är inget om inte....

Många väljer att sitta illaluktande, vara i sitt eget utan att bry sig.
Detta är lite av Diogenes.

Vår föreställning om god värld ger mer att vi tar livet av oss än att våga sova i en tunna och leva i naturlig miljö.. kanske bostäder är felaktikt uppbyggda då skräp verkar ackumuleras på separation i närhet av vårt.

kanske den vackra slottsmiljön av städade hörn är något som inte är sant för alla.
Kanske trivs många med att se sin värld födas och falla..

Diogenes syndrom är enligt mig veterligen inte synonymt med att man utvecklar en personlighet lik Diogenes, utan med Diogenes syndrom medföljer följande symptom:

-Apati

-Självförsummelse

-Hoarding (att man samlar på sig saker, ironiskt eftersom att Diogenes var minimalist)

-Social tillbakadragning

-En brist på skam