2015-01-20, 18:12
  #1
Medlem
Vad är eran erfarenhet av psykvården i sverige? Hur sökte du vård? när? hur lång tid tog det tills du fick hjälp? Hjälpte den "hjälpen" eller gick det längre?
Fick ni terapi och/eller medicinering?
Om ni inte sökt hjälp, varför?

Allt ni kan komma på om det.

Orsaken till att jag frågar är pga att jag själv har väldigt.. skumma erfarenheter utav psykvården och undrar om vad andra har för uppfattning av den vård Sverige erbjuder.

Nämn gärna vilket län och kommun ni bor/får vård i
Citera
2015-01-20, 19:19
  #2
Avslutad
Äh, du först.

Det är jävligt ont om resurser och så länge psykisk hälsa verkar vara så ointressant att satsa på så kommer det att förbli på det viset.
Citera
2015-01-21, 10:33
  #3
Medlem
Citat:
Äh, du först.

Det är jävligt ont om resurser och så länge psykisk hälsa verkar vara så ointressant att satsa på så kommer det att förbli på det viset.

Jag började söka vård vid 18 års ålder för att jag var på den sista gränsen till att hoppa av närmsta bro. Så jag gick till en läkare och förklarade situationen som att jag hade sömnproblem, skämdes nämligen att prata om det och jag fegade ur i sista sekunden. Så jag fick utskrivet sertralin och lergigan (kommer ej håg vilken dos.) Sen någon månad så gick jag dit igen för att jag fortfarande mådde hemskt (dock bättre tack vare piller) och berättade den sanna historien om självmordstankar/önskan sedan 13 års ålder etc. Jag fick då en remiss till en psykiatriker efter mycket övertalning. Det tog 5 månader innan jag fick en tid. Det var tydligen en "privat" psykiatriker, och i och med att jag var för ung för att behöva betala mer än 100 kronor så var han knappt villig att göra något utan att skriva ut massa piller och ge mig numret (som inte fungerade) till en psykolog. Tiden gick och jag fick ingen mer hjälp än att han i princip mötte mig vid dörren med påfyllning utav recept. Så jag slutade till slut att gå dit efter att han en gång nämnde att jag snart skulle fylla 20 år och skulle betala full pris (med ett jävligt girigt leende).

Sedan gick jag tillbaka till min gamla läkare och bad om en ny remiss till vilket annat ställe som helst efter att jag förklarat den erfarenhet jag fått av denna "psykiatrier" vilket han gjorde. Sedan gick det drygt ett halvår innan jag hamnade på akuten då min flickvän tvingade dit mig efter att jag legat i ca 3 timmar med upprepade panikattacker. Dom frågade hur det var och skickade i princip sedan hem mig. Detta upprepade sig 2 gånger till. Men den tredje gången stötte jag på en läkare som visade sympati nog att skriva in mig på sin psykiatrimottagning där hon var överläkare.

Dom började genast en utredning av mig i och med att de räknade mig som en stor risk för mig själv då jag tydligen såg "för jävla sliten och blek ut." Jag blev därefter väldigt prioriterad på denna mottagning och fick frekventa besök till en neuropsykolog som gjorde min utredning.

Ett halvår efter utredningen börjat så visade det sig att jag hade bipolär syndrom typ 2 samt atypisk autism samt mild adhd. Efter detta började de omedelbart med kbt (kognitiv beteende terapi.)
Jag blev sedan sjukskriven från mitt jobb eftersom att det vart lite "friktioner"så att säga på min arbetsplats och det blev för mycket för mig. Det har nu gått ca 7 månader, jag går fortfarande på kbt vilket hjälper mig enormt och gjort att jag lärt känna mig själv fruktansvärt mycket bättre.

Jag hade tur som blev skickad dit tack vare en överläkare som "skippade protokoll" för min skull. Jag är dock rädd att andra kanske inte har den turen och fortfarande sitter fast i den onda cirkel som vår psykvård tycks vara uppbyggd på.

Din tur

Edit: glömde nämna att jag bor i västra götaland län. Bor nu en bit från göteborg. när jag började söka vård bodde jag I göreborg.
__________________
Senast redigerad av Apaten 2015-01-21 kl. 10:35.
Citera
2015-01-21, 11:06
  #4
Medlem
De gav mig någon att berätta mina innersta tankar till vid 18-19 års ålder, varken mer eller mindre. Tillslut sa han att det inte var så produktivt för mig att fortsätta komma, vilket kändes ömsesidigt vid den tidpunkten.

Jag kan tycka att det var dåligt att de inte gick till botten med mitt beteende, utan istället endast fokuserade på tankarna som kom från depressionen och inte svårigheterna i mitt liv som kanske utlöste det och fortsätter utlösa det. Men, men, bara jag tänker positivt så ska allt...

Men jag ska inte säga att det inte har hjälpt mig, det var en hel del skit i mitt förflutna som nu är bakom mig. Men mitt liv ser exakt lika dant ut och jag möter exakt samma problematik nu.
__________________
Senast redigerad av tago 2015-01-21 kl. 11:18.
Citera
2015-01-21, 11:28
  #5
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av tago
De gav mig någon att berätta mina innersta tankar till vid 18-19 års ålder, varken mer eller mindre. Tillslut sa han att det inte var så produktivt för mig att fortsätta komma, vilket kändes ömsesidigt vid den tidpunkten.

Jag kan tycka att det var dåligt att de inte gick till botten med mitt beteende, utan istället endast fokuserade på tankarna som kom från depressionen och inte svårigheterna i mitt liv som kanske utlöste det och fortsätter utlösa det. Men, men, bara jag tänker positivt så ska allt...

Men jag ska inte säga att det inte har hjälpt mig, det var en hel del skit i mitt förflutna som nu är bakom mig. Men mitt liv ser exakt lika dant ut och jag möter exakt samma problematik nu.

Har du sökt eller funderat på att söka ny vård igen?
Citera
2015-01-21, 14:59
  #6
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Apaten
Har du sökt eller funderat på att söka ny vård igen?

Jo ibland har även fått frågan ställd till mig av min bror. Men jag ser inte hur psykiatrin ska ge mig arbete, eller förbättra mitt sociala liv. Även om jag är intresserad av att veta om jag lider av någon psykisk åkomma som skulle kunna förklara mitt ibland väldigt irrationella beteende.
Citera
2015-01-21, 23:28
  #7
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Apaten
Vad är eran erfarenhet av psykvården i sverige? Hur sökte du vård? när? hur lång tid tog det tills du fick hjälp? Hjälpte den "hjälpen" eller gick det längre?
Fick ni terapi och/eller medicinering?

Nämn gärna vilket län och kommun ni bor/får vård i

Hur: kom in på akuten med självskador, då en kompis övertalade mig att åka in. Då var jag 21. Ingen kontakt med psyk innan.

Hur lång tid: fick ett möte med någon akut-kurator redan efter ett par veckor, sen gjordes en akut-utredning i ett par veckor och efter det fick jag vänta två månader tills jag fick en permanent kontakt. Jag började gå hos en kurator och fick läkarkontakt. Ingen direkt terapi då hon bara var kurator, dock med KBT-inriktning. Mediciner. Under en termin var jag även med i en DBT-grupp. Detta var i Västerbotten.

Sen flyttade jag till Västra Götaland och där har jag fått lite all möjlig hjälp från öppenpsyk: läkarkontakt med mediciner, en utredning av psykolog, kontakt med arbetsterapeut, sjukgymnast och medverkan i sjukgymnastikgrupper. Mycket hjälp, men ingen direkt terapi. Det har jag fått ordna på egen hand, privat. Tyvärr är det ju så att med dagens resurser är det svårt att få individuell terapi med utbildad personal, istället blir det gruppterapi eller "samtalskontakt" med kurator/sjuksköterska/etc.
Citera
2015-01-22, 11:23
  #8
Medlem
Allmän kollaps när jag var 36 (har mått dåligt sedan tonåren men av vissa skäl aldrig sökt vård) ledde mig till vårdcentralen och därefter psykakuten, vilket ledde till inläggning på psykosavdelning, tjoho! Medicinen var ingen hit men jag fick sova ut och äta, vilket var bra.

Efter dess har jag haft kontinuerlig kontakt med vården. Pga personalomsättningen har jag träffat väldigt många läkare, ofta bara en gång. Många medicinexperiment. Massor av inläggningar. Däremot fick jag faktiskt ha en psykologkontakt i flera år, det var trevligt att ha en fast punkt, även om själva terapin nog inte var så effektiv för jag mådde för dåligt. Det var först på slutet, när jag fått en bipolärdiagnos och börjat medicinera specifikt för det, som jag var tillräckligt hopsamlad för att kunna göra något vettigt av terapin.

De senaste 3? åren har jag haft stödsamtal med en eller annan sjuksköterska. Mest typ "hur går det?" och kanske något praktiskt tips om saker att tänka på, inget som kändes direkt omvälvande. Men i höstas, efter att ha pratat med min läkare, fick jag en sjuksköterska som dessutom hade viss terapeututbildning, plus visade det sig hade jobbat inom andra områden än psykiatrin och hade ett bredare synsätt och var allmänt vettig. På 12 samtal manglade vi oss igenom tre traumatiska områden som jag fortfarande hade problem med, man kunde nästan se ångestmolnen lyfta. Sedan fick jag själv välja om jag ville fortsätta, men jag känner mig nöjd för nu. Hon kommer fortsätta vara min kontaktperson på mottagningen, men jag avstår från samtal tills något nytt problem eventuellt dyker upp. Jag har också en för tillfället fast läkarkontakt, men det vet man ju inte hur länge det varar, läkarna kommer och går, jag måste iallafall ha en eftersom jag troligtvis alltid kommer att behöva medicinera.

Fick även börja på en mindfulness-kurs nyligen, men det sket sig helt, går inte ihop med mig. Men jag har iallafall testat.

Detta har varit i Västra Götaland och Skåne
Citera
2015-01-22, 11:35
  #9
Avslutad
Mina föräldrar sökte vård åt mig när jag var 16 år (trots det blev det vuxenpsyk). Sen dess har jag varit stamkund där (är snart 35 år), så alla känner mig där. Kan i princip bara knalla in och säga;
-Tjena, jag mår inte bra. Kan jag få lite ECT-behandlingar?
-Ok, passar det om du läggs in i morgon, eller vill du ha de polikliniskt?

Eller ringa ett samtal;
-Hörru doktorn, kan jag få den o den medicinen?
-Ok, men du får en liten förpackning att börja med, så du vet om den är nått för dig!
Citera
2015-01-23, 07:19
  #10
Medlem
Citat:
Allmän kollaps när jag var 36 (har mått dåligt sedan tonåren men av vissa skäl aldrig sökt vård)

Får man fråga av vissa skäl detta må vara? om du inte vill visa i tråd, pm:a gärna.
Om du ändå inte föredrar svara, har jag full förståelse
__________________
Senast redigerad av Apaten 2015-01-23 kl. 07:22.
Citera
2015-01-23, 08:26
  #11
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Apaten
Får man fråga av vissa skäl detta må vara? om du inte vill visa i tråd, pm:a gärna.
Om du ändå inte föredrar svara, har jag full förståelse

Kan tyvärr inte gå in på det, men det var verkligen inte tänkbart för mig.

Ska tilläggas att jag var tonåring i skarven av 70- och 80-talen, psykvården såg inte riktigt likadan ut på den tiden, mer stora "dårhus" typ Beckomberga som man som ung inte direkt visste något om, bara att man var livrädd för att bli inlåst där.

Sedan hade jag andra skäl också.
__________________
Senast redigerad av urgammal 2015-01-23 kl. 08:38.
Citera
2015-01-23, 09:51
  #12
Medlem
Oboros avatar
Så länge jag betalade för varje besök så togs jag väl hand om. När jag fick gå dit gratis behandlade dom mig som skit. Inte bra för dom som är djupt deprimerade att bli behandlad såhär, man tappar ju hopp
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in