Sagan om ringen

Visserligen har jag bara sett de två första filmerna men kan någon förklara varför "sällskapet" tvunget ska vara så litet? Är det kanske för att begränsa hemligheten om ringen? Och när vi ändå är inne på det, varför värva medhjälpare från olika raser när Legolas är så överlägsen att de lika gärna hade kunnat ta bara Alver?

Rätt mycket av det där finns beskrivet i Appendixen som den svenska översättningen av någon anledning (antagligen tryckkostnad) valde att utesluta, eller åtminstone att publicera i en separat bok.

I korthet krigade Gondor under 2000 år eller mer, från och till med folk i från Harad (Söder) Khand (Sydost) Rhun (Öst) och Angmar (Norr). Även folket från Dunland (Väst) var till och från fiender. Gondors styrkor var i själva verket vid tiden för Sagan om Ringen betydliget svagare än de varit tidigare.

Orcherna var inte heller helt och hållet försvunna innan Sauron återkom, de hade dock dragit sig tillbaka till bergen längre norrut (Moria och Gundabad).

Det är också helt faskt att Sauron skulle vara den enda intresserad av territorial expansion. Gondor självt expanderade så mcket att de till sist inte kunde hantera det längre, men vid tiden för Sagan om Ringen hade det gamla kungariket förlorat åtskilliga provinser. Deras huvudstad Osgiliath ligger (som beskrivet i boken) i ruiner.

Det är tyvärr rätt vanligt att läsa Sagan om Ringen utan att förstå eller ta till sig den information och de detaljer som beskrivt i böckerna, den Svenska översättnignen gör det inte heller lättare. Det är vanligare att man tenderar ersätta befintlig fakta med sina egna fantasier.

Jo det är för att kunna hålla uppdragets syfte mer hemligt. Läs boken.

Legolas är antagligen den medlem i brödraskapet, bortsett från Boromir, som allra minst bidrar till framgången, om man nu skall mäta, vilket man inte bör.

Du tänker som Sauron.

På rådslaget i Vattnadal så bestämdes det att det skulle vara ett litet sällskap. Att det blev just nio var för att man ville att det skulle vara lika många som ringvålnaderna (även kända som bland annat Nazgul och svarta ryttarna), som en slags balans.

Man ville att de som skulle vara med i Ringens brödraskap skulle representera alla fria raser i Midgård. Det skulle inte gå om man enbart lät alver få uppdraget att förstöra ringen. Det handlade heller aldrig om att ta de allra bästa och överlägsna för att sköta det hela. Då hade man lika gärna kunnat ta ringen från Frodo, och tagit alver från Vattnadal (och Legolas kommer från Skogsriket/Mörkmården).

Att det blev just dessa nio var dock aldrig självklart. Frodo skulle ha varit den enda hoben (de andra var inte ens inbjudna, och senare ville Elrond skicka hem Merry och Pippin medan Gandalf ville ha med dem). Det fanns andra inbjudna på mötet/rådslaget som hade kunnat bli en del av brödraskapet, men det blev aldrig så.

Tack för välinformerade svar. Som sagt, det var länge sen jag läste böckerna och det här var saker jag reflekterade över när jag såg om filmerna. Jackson hade tagit sig en del friheter med materialet (inget fel med det). Jag är inget stort fan av fantasy, men det är svårt att inte bli imponerad av tankeverksamheten som ligger bakom Sagan om ringen.

Filmerna är ju ok, dvs så bra en filmversion av ett sådant verk kan vara, men det är samtidigt väldigt mycket som försvunnit och en hel del som lagts till - det sistnämnda är kanske det mest problematiska i mina ögon eftersom det gör historien till något den inte är.

Tänker främst på saker som kärleken mellan Aragorn och Arwen, som på typiskt Hollywoodmanér blåsts upp till smetiga Harlequin-proportioner och tar alldeles för mycket plats. I böckerna avhandlas kärlek överlag på ett tämligen kortfattat och kärvt sätt, alltså i linje med de forntida sagor som Tolkien inspirerades av.

Det tråkiga med filmversionen är annars att den inte alls får fram den genomarbetade känslan av historia och vemod inför tidens gång som genomsyrar böckerna. Visst finns det tillbakablickar och så vidare, men den episka känslan av en lång förhistoria och en rik bakgrundsvärld har bortprioriterats till förmån för actionscener och töntig comic relief. Detsamma gäller nog Hobbitfilmerna i ännu högre grad, har inte ens orkat se dem eftersom jag antagligen bara skulle störa mig på allt som gjorts om för att passa en blockbuster.

Men det är i alla fall väl värt att läsa om Tolkiens verk (och även inkludera exempelvis Silmarillion som beskriver Ardas tidiga historia) - hans geniala civilisationskritik har väl kanske aldrig varit lika aktuell som idag.

Vad är saurons motiv? Varför vill han ta över världen är döda alla människor?

Vilken diagnos lider hen av?

Länkar till ett gammalt inlägg jag gjorde i denna tråden.

(FB) Sagan om ringen


Men vid tiden för Sagan om Ringen var det nog bara rent hämdbegär. Förstöra och förslava Alver, Dvärgar och ättlignar till Numenor, alla de som låg bakom hans fall. Sen kröna sig själv till Gud över hela Midgård.

Egentligen skulle kunna slå en pling till Kim Jong Un, han kanske kan förklara känslan.

Läser igenom nya utgåvan nu och et är en hel del konstiga meningar, ja ibland ord som inte finns (gigantiska stavfel) i boken. Ohlmarks hade sin historierevisionism men han var f-n bättre på att översätta.
Bra att filmerna kom innan detta fick genomslag.

En sekvens från böckerna som jag saknade i filmerna var hur Pippin såg trupper från olika delar av Gondor tåga in i Minas Tirith, bara några dagar innan Häxmästarens armé gick över Anduin. Det var ett äkta feodalt uppbåd där Forlong den Fete, länsherre över Lossarnach, ledde sitt tunga yxbeväpnade infanteri medan Dunhir den långe, länsherre över Morthrond, ledde sina bågskyttar och Imrahil, prins av Dol Almoth, ledde sitt kavalleri.

Gondor verkar inte ha någon "reguljär" armé utöver Rikshovmästarens garde (som Pippin blir medlem av) och specialstyrkor som utbygdsjägarna i Ithilien (som Faramir leder). Vid behov pressade man antingen länsherrarna på trupper (som beskrivs ovan) eller satte upp en helt ny armé. Antagligen hade Gondor också legosoldater - Theodens far var länge i Gondors tjänst (faktum är att Theoden föddes i Gondor och väströna var hans första språk), och legosoldat är den rimligaste sysselsättningen för honom.

Reguljär är ett svårt ord att applicera på en sådan epok som Sagan om Ringen utspelas i. Men Minas Tirith hade fler stående trupper än gardet. Det fanns mantlade vakter vid Pellenors ringmur (Ingold), samt vid stadens portar, och en garnison vid Cair Andros och tidigare en vid broarna i Osgiliath. Talas även om de som bar The mark of the toomb, men jag vet inte om det handlade om beväpnat folk. Gardet verkar bara ha mannat översta cirkeln i staden så det är rimligt att anta att majoritetn trupper i staden inte var sådana.

Därtill alla män som kome från de södra delarna, plus de som blev kvar där för att bemöta Piraterna.

Det man saknade mest verkar ha varit rytteri.

Jag försöker få tag på en bok där man följer berättelsen från Mordors perspektiv skriven av någon annan än Tolkien. Jag har letat en del utan resultat. Vet att det skrivits om det på detta forum.

Vad heter boken och författaren? Ni som läst den, är den något bra?