Mjukporr och icke-kronologisk film om Lucía och några andra personer vars liv på ett eller annat sätt är sammanbundna. Oerhört rörig men inte förvirrande om man väl hänger med, men nej, inget jag direkt gillade.
Sedan kan man fråga sig varför vakthunden biter ihjäl dottern som bott i huset i flera år, som hunden rimligen bör känna väldigt väl...
I en rysk kustby så bor Kolya med sin fru och sin son. Stadens borgmästare har gått till domstol om att ta Nikolais hus i beslag för kommunal verksamhet. Då bestämmer sig Kolya att ta hjälp av en gammal vän från armén, som numera är advokat, att vinna fallet.
Zvyagintsev återvänder från Elena till denna alkoholiserade, mörka, tragiska film. I Leviathan så tar Zvyagintsev för första gången ett litet steg tillbaka från att porträttera relationer mellan människor. Misstolka mig inte, relationer och dess dysfunktionalitet finns det i filmen, men till skillnad från hans tidigare filmer, så tar de inte lika stor speltid i filmen. Istället så får vi se detta mörka, alkoholiserade, tragiska drama - med en gnutta politik i grytan.
Leviathan, likt alla filmer av Zvyagintsev, har den där fingertoppskänslan, som jag så ofta eftersöker i film. Det är den perfekta balansen mellan olycksöde, persondrama, fotografiskt perfektion och briljant skådespel. För även om Leviathan inte når upp till samma höjder som The Banishment och The Return, så når den upp till höjder som är svåra att nå upp. För detta är på gränsen till filmisk perfektion.
Precis som i sina tidigare filmer, så använder Zvyagintsev Mikhail Krichman som filmfotograf. Det är fotot, blandat med det långsamma berättandet och de personliga relationerna, som är behållningen med en film gjord av Zvyagintsev. För fotot det är så briljant, det är så genuint och det är så in i helvetets vackert att jag flera gånger får pausa bilden och beskåda det.
Leviathan berör djupt på många plan, den porträtterar verkligen hopplösheten på ett underbart sätt. Men även glädjen och lyckan, skymtar sina små glimtar på den ödesdigra picknicken. Den visar hur hopplösheten får en att se lyckan i flaskan, den visar djävulen i flaskan.
Leviathan gjorde mig inte besvikne och då hade jag höga förväntningar! En av de bästa filmerna från 2014!
Betyg: 8/10
__________________
Senast redigerad av saggesaliv 2015-01-18 kl. 21:23.
I en rysk kustby så bor Kolya med sin fru och sin son. Stadens borgmästare har gått till domstol om att ta Nikolais hus i beslag för kommunal verksamhet. Då bestämmer sig Kolya att ta hjälp av en gammal vän från armén, som numera är advokat, att vinna fallet.
Zvyagintsev återvänder från Elena till denna alkoholiserade, mörka, tragiska film. I Leviathan så tar Zvyagintsev för första gången ett litet steg tillbaka från att porträttera relationer mellan människor. Misstolka mig inte, relationer och dess dysfunktionalitet finns det i filmen, men till skillnad från hans tidigare filmer, så tar de inte lika stor speltid i filmen. Istället så får vi se detta mörka, alkoholiserade, tragiska drama - med en gnutta politik i grytan.
Leviathan, likt alla filmer av Zvyagintsev, har den där fingertoppskänslan, som jag så ofta eftersöker i film. Det är den perfekta balansen mellan olycksöde, persondrama, fotografiskt perfektion och briljant skådespel. För även om Leviathan inte når upp till samma höjder som The Banishment och The Return, så når den upp till höjder som är svåra att nå upp. För detta är på gränsen till filmisk perfektion.
Precis som i sina tidigare filmer, så använder Zvyagintsev Mikhail Krichman som filmfotograf. Det är fotot, blandat med det långsamma berättandet och de personliga relationerna, som är behållningen med en film gjord av Zvyagintsev. För fotot det är så briljant, det är så genuint och det är så in i helvetets vackert att jag flera gånger får pausa bilden och beskåda det.
Leviathan berör djupt på många plan, den porträtterar verkligen hopplösheten på ett underbart sätt. Men även glädjen och lyckan, skymtar sina små glimtar på den ödesdigra picknicken. Den visar hur hopplösheten får en att se lyckan i flaskan, den visar djävulen i flaskan.
Leviathan gjorde mig inte besvikne och då hade jag höga förväntningar! En av de bästa filmerna från 2014!
Betyg: 8/10
Gillade inte den filmen alls. Kanske kan bero på att jag är fler person för filmen. Men tyckte den rörde sig vid en väldigt sakta tempo samtidigt som den ändrade handling hela tiden.
Nej filmen gick verkligen inte hem hos mig.
Gillade inte den filmen alls. Kanske kan bero på att jag är fler person för filmen. Men tyckte den rörde sig vid en väldigt sakta tempo samtidigt som den ändrade handling hela tiden.
Nej filmen gick verkligen inte hem hos mig.
Ja, såg ditt låga betyg på filmtipset. Nej, det är ju inte en film för alla direkt. Jag gillade tempot och ändringarna i handlingen, mycket intressant sätt att bygga film på. Har du sett något annat av Zvyganistev förresten?
En man ger sig ut i den avlägsna ödemarken tillsammans med sin fru och bror för att campa och jaga hjort, men märker att de själva snabbt har blivit villebrådet.
Helt oki film som duger en Söndag som denna..
Tråkigt nog så har man sett tusen filmer med samma tema..
Skulle nog inte kalla den skräck utan mer thriller..
Boyhood
Tog kanske 45 min för mig att uppslukas av den, men sen bet den sig fast. Inte överförtjust i huvudrollsinnehavaren, men Arquette och Hawke är perfekta för sina karaktärer. Som relativt nybliven pappa för första gången så skapade den mycket känslor och tankar. Om hur man förändras med åren, mallas in i samhället, hur min son kommer bli, hur livet en dag kan kännas som att nu är det bara sista nerförsbacken kvar osv. Så otroligt skönt att de gjorde den lagom lågmäld med mycket tid för eftertanke. Stark film, bästa jag sett senaste månaderna iaf.
Boyhood
Tog kanske 45 min för mig att uppslukas av den, men sen bet den sig fast. Inte överförtjust i huvudrollsinnehavaren, men Arquette och Hawke är perfekta för sina karaktärer. Som relativt nybliven pappa för första gången så skapade den mycket känslor och tankar. Om hur man förändras med åren, mallas in i samhället, hur min son kommer bli, hur livet en dag kan kännas som att nu är det bara sista nerförsbacken kvar osv. Så otroligt skönt att de gjorde den lagom lågmäld med mycket tid för eftertanke. Stark film, bästa jag sett senaste månaderna iaf.
9/10
Får gratulera till både filmupplevelsen och barnlyckan!
En intressant observation jag gjort i min närhet är ju att folk som är min egen ålder och kanske har vuxit upp under ganska mycket samma tidsålder som Mason har en helt annan upplevelse än de som är äldre. Flera äldre jag pratat med har haft en mer skräckupplevelse med att de blir helt stressade och nojiga över tiden, medan den mer hade en nostalgisk touch för mig.
Det är ju en av Boyhoods styrkor. Det verkar som att nästan alla kan hitta en ganska stark personlig botten i filmen.
Jag tycker The Girl Next Door var en riktigt bra skildring av vad som hände. Både väldigt rå och brutal. Det känns verkligen vemodigt att se den här filmen när man tänker på att det är en sann berättelse. Och då ska man även tänka på att tortyrscenerna i filmen inte ens var i närheten av så brutala som vad som hände i verkligheten.
Riktigt bra skådespelare också.
Jag hade gärna sett att filmen följde det som hände i verkligheten. Spoilervarning!
Jag fattar inte hur dom tänkte när morsan dog i slutet. Det var ju långt ifrån vad som egentligen hände.
Anledningen att jag inte ger denna filmen 5/5 är att det borde funnits mer av den verkliga händelsen med i filmen. Nu är filmen visserligen bara baserad på vad som hände och ska väl inte skildra det fullt ut heller. Men ändå.
An American Crime kommer inte ens i närheten av den ovan nämnda filmen. Både manus och skådespelarinsatser är rätt kasst.
Även om det kanske låter väldigt okänsligt så måste en film som bygger på en sådan här händelse ha några brutala scener.
Man känner inte ens av den ångest och rädsla som Sylvia Likens uppenbarligen måste ha känt. Om det beror på manus, regissör eller huvudrollsinnehavare vet jag inte.
Även i denna film får vi följa en kriminalare som är satt att utreda ett mord. Morden blir fler och de har alla samma M O men mördarna är uppenbarligen olika personer varje gång. En mystisk främling tycks kunna ha med morden att göra.
Kurosawa kör ju sin lite långsamma, lågmälda stil som jag har lite svårt för ibland, även om det är snyggt gjort. Det är ett lååångsamt spänningsuppbyggande utan egentliga skräckinslag i denna film. Det är mer en kriminalfilm med märkliga undertoner, kan man kanske säga. Dock allt som allt en bra film.
Gillade inte den filmen alls. Kanske kan bero på att jag är fler person för filmen. Men tyckte den rörde sig vid en väldigt sakta tempo samtidigt som den ändrade handling hela tiden.
Nej filmen gick verkligen inte hem hos mig.
Hoppas verkligen att jag kommer tycka om den, men jag gillar ju Tarkovskij som verkar varit lite av en inspiration.
Javier Bardem är som alltid riktigt bra. I denna biopic spelar han Ramón Sampedro som ville få dödshjälp i hela 30 år och drev sitt mål hela vägen till högsta domstolen - men nekades. Han var förlamad från nacken och nedåt och kunde därför inte begå självmord. Vacker och sorglig film om denna sanna historia. Favoritscen är när prästen (också förlamad) och Ramón debatterar mellan första och andra våningen i huset.
Filmen är en biografi över teater-/musikalproducenten Florenz Ziegfeld och följer hans framgångar och motgångar. En stor del av filmen ägnas åt uppträdanden som ingick i Ziegfelds produktioner. Dessa avsnitt är enligt min uppfattning ganska tråkiga och inte så särskilt meningsfulla för filmens handling.
Filmen är överlag ganska precis tre timmar lång, vilket är för långt enligt min åsikt, eftersom filmen är rätt händelsefattig. Jag visste inte heller att Hollywood producerade så här långa filmer så tidigt. Jag trodde att det var en nyare företeelse, med start kring 1960-talet (jag tänker specifikt på Lawrence of Arabia, Spartacus och Ben Hur).
