Orkar inte skolan, hoppa av/sjukskriva sig

Hej, jag vet inte om jag skriver där jag ska skriva men jag lägger ändå ut detta här och jag vet att jag inte är 18 år men jag har inte hittat ett bra forum som kan svara på detta jag behöver hjälp snälla!


Jag går i ettan på gymnasiet just nu och jag har haft denna känslan väldigt länge nu, jag har en klump imagen mina hände är kalla och jag kallsvettas ur dem och mår illa av denna klump i magen så fort jag tänker på skolan.


Allt detta började ca 2 månader efter att jag hade börjat gymnasiet, fram tills dess så kändes allting bra skolan gick bra vänner gick bra livet fungerade. Men sen kom den dagen när jag satt en Söndagskväll och kände jag orkar inte mer jag klarar inte detta, det var då jag fick ont i magen oro för skolan ångest kände mig stressad började kallsvettas bara av att jag tänkte på skolan som jag skulle till dagen efter. (så fort jag var hemma efter skolan så försvann denna känslan och jag kunde slappna av fram tills 18:00/19:00 tiden på kvällen sen kom oron igen)


Jag brukade vara denna killen som alltid vad glad och inte visade mig ledsen osv, så det kom som en chock för mina föräldrar och min mentor när jag berättade vad som stod på. Jag kände att jag inte skulle klara av skolan.


Jag sa till min mamma och pappa att jag tror jag skulle klara av studierna om jag kunde läsa dem på distans på något sätt, så vi tog oss tiden och sökte in till den ända skolan med distansutbildning i Sverige och tyvärr så var det fullt hos dem, jag väntar till att söka in på mina skolbetyg jag hade i 9:an och ser om jag kommer in till skolan nu till Sommaren.


Problem är att jag inte klarar av att gå till skolan de sista 6 månaderna som är kvar till Sommarlovet, det är klasskompisarna som jag inte klarar av och själva situationen att gå upp kl 07:00 på morgonen och ha dessa hjärtklappningarna jag har p.g.a skolan.


Så nu har jag satt mig i en svår sits, eftersom jag har gått ett halvår i skolan första terminen och känner nu att jag inte klarar av skolan och vill hoppa av och söka in nästa år så har jag slösat bort ett halv år i skolan och måste börja om från början om jag inte kommer in på denna skolan jag vill till Sommaren, och gå till skolan klarar jag inte av. Jag vill ju plugga men jag klarar inte av att vara i skolan jag kan ju klara dem om jag är hemma men inte när jag väl är där jag kan inte koncentrera mig p.g.a mitt problem. Jag vet inte om jag skall hoppa av eller inte jag ser ingen utväg av detta jag har satt mig i.


Mina föräldrar försöker hjälpa mig att stanna kvar i skolan men jag klarar det helt enkelt inte jag gråter om nätterna och mornarna och det känns som en ända ond cirkel. Jag har pratat med Kuratorn på skolan men han sa bara "ta en dag i taget och stressa inte upp dig" när jag redan är stressad och stressad över om jag kommer klara dessa 6 månaderna eller inte och om jag kommer in på den skolan jag vill. Jag har pratar med psyk men det hjälpte inte, vad borde jag göra. Man kan inte sjukskriva sig och jobba hemma säger dem och jag vill inte hoppa av, allting känns meningslöst och ibland vet jag inte varför jag ens är här (nästan meningslös just nu att leva känns det som) finns det någon annan där ute som har det som mig och vet vad man kan göra, för jag vet inte vad jag borde göra och det gör mig bara mer stressad. Mycket tacksam för svar <3

och om man sjukskriver sig kan man vara hemma 100% av tiden och göra saker/skolarbete hemma? eller det fungerar inte.

Och om man sjukskriver sig kan man få jobba hemma 100% av tiden då? eller det funkar inte

Du kan nog inte jobba hemifrån 100%, nej. Dock så kan du försöka göra det bästa av situationen, iallafall nu när du har jobbat i ett halvår så borde du inte kasta bort när du har gjort klart halva första året.

Det finns ingenting som säger att du måste vara i skolan för att få ett godkänt betyg, jag antar att er skola har datortillgång och något system som schoolsoft eller liknande. Se till att du är hemma och gör alla inlämningsuppgifter som måste in i tid.
Snacka gärna med dina lärare, du behöver inte berätta allt men berätta din situation och hur du känner. Gick själv i skolan 1-2 dagar i veckan och gjorde alla uppgifter hemma, dock måste du iallafall vara där en dag i veckan skulle jag säga för att ha någon kommunikation med dina lärare. Se till att allt stämmer och om du ska ha nationella prov osvosv.

En dag i veckan klarar du av, iallafall detta halvåret innan du bestämmer vad du gör till hösten. Lycka till!

Vad är det du får ångest för? Är det en viss klasskompis som du ogillar eller är du rädd för att göra bort dig? Du måste tänka vad det är som ger dig denna ångesten, sedan bearbeta problemet och vips så är det borta.
Du säger skolan i allmänhet, men sätt dig ner och tänk VAD är det som är obehagligt

Hur skulle det bli tror du av att byta skola?

Jag känner så här allmänt över skolan, tror inte byta skola skulle hjälpa till

Låter som ev ångest och depression. Tycker du tar kontakt med vc och ber om hjälp i så fall. Men om det nu bara är lathet eller orkar inte gå i skolan allmänt. Kan jag säga dig, tycker du gymnasiet är stressigt och jobbigt, vänta tills du kommer till arbetslivet och blir vuxen, då är det bara att bita ihop och kämpa på.

Hej och detta kommer vara några av de viktigaste orden du har hört den senaste tiden!

1. Jag tycker du ska ta och lugna ner dig lite grann. Som någon sade tidigare är det inte en hållbar lösning att jobba på distans eftersom du då inte tar itu med själva grundproblemet, d.v.s. bearbetar din ångest över skolan. Att jobba på distans trodde jag var lösningen för mig själv då jag gick i nedre högstadiet och hade samma problem som dig, men det förvärrar bara allting och är ett klassiskt tecken på biologiskt flyktbeteende.

2. Det går alltid att spåra upp orsaken till ett beteende, att du bara känner ångest i allmänhet verkar därmed märkligt såvida du inte har ett förflutet med spontana depressioner. Då är det dock tal om en sjukdom som går att behandla med medicin och terapi.

3. Sedan tycker jag att du måste rannsaka dig själv och på riktigt sätta upp mål för dig själv, dina studier, din framtid och ditt liv. Var står jag nu? Vart vill jag komma? Hur ska jag komma dit? Varför vill jag komma dit? Vad är meningen med det? Detta finns det mycket litteratur kring just dessa frågeställningar som du kan fördjupa dig i men om du klarar av att få igång dessa reflektioner utan inspiration från böcker och media är ju det självfallet finfint.

4. Sedan är det ju oerhört vanligt att man känner ångest i dessa unga år. Eventuella läkarstudenter kan ju kanske förstå de biokemiska förändringarna som sker i hela kroppen mer än en usling till ekonomstudent, men hjärnans radikala utveckling och främst Amygdalas höga aktivitet under tonåren kan nog förklara rätt mycket för ungdomar med dessa bekymmer!

5. Till sist bör du betrakta tanken hur annorlunda du kommer se på din nuvarande situation om 10-15 år. Med otroligt mycket mer mognad och med många viktiga erfarenheter i bagaget kommer du se detta som en lärorik tid av ditt liv, där du, som få förunnat, fick möjligheten att studera och få betalt för detta i ett av världens absolut bästa länder levnadsstandardsmässigt

Jag blir stressad av att gå i skolan och får hjärtklappningar, jag är stressad om jag hoppar av om jag kommer in på det gymnasiet jag vill och att jag måste börja om ettan. Samt min pappa jobbar ute på sjön och säger om jag hoppar av gymnasiet så vill han sluta jobba där han älskar att jobba och gå tillbaka till sitt gamla skit jobb som han inte gillade och det gör mig stressad att jag inte kan hoppa av så jag måste stanna i skolan och vara mer stressad.

PS: min pappa har väldigt kort stubin

Tråkigt med en far som kör den sortens utpressningsmetod, väldigt oskönt av han...
Lider med dig Ralle, sånt här kan drabba även den bäste! Är det klassen du inte trivs med alltså? Är de elaka, eller varför trivs du inte? Fick intrycket av att det var bra de två första månaderna, hände något efter kanske?

Jag får intrycket att du har lätt för att bli stressad och är känslig som person, stämmer detta? Gymnasiet, högskolan och ännu längre upp i yrkeslivet och vuxenlivet kommer det ställas krav på en. Kraven ökar och ansvaret ökar. Detta är en naturlig utveckling som man förväntas anpassa sig till successivt. Det finns även mycket vackert i detta också nämligen att när man märker hur man lyckas hantera all press och förväntningar som läggs på ens axlar så växer man som människa och inser att man kan hantera utmaningar och besegra dem. Jag tycker inte heller att du bör fokusera så mycket på dina föräldrar och deras ingångspunkt i problemet eftersom de ser allting med helt andra glasögon. Kuratorer kan vara bra för att snacka med och dessa brukar vara bra på att lyssna, men de besitter inte samma kompetens som en psykolog.

Sedan bör det tilläggas att ibland bör man undvika att tala med dessa kuratorer, psykologer etc. då det bara blir en enda röra med att älta negativitet och problem istället för att blicka framåt och släppa allt skit som varit. Dessa brukar också tendera att vara oerhört daltande och många gånger vara extremt långrandiga i sina svar och ineffektiva i att slå fast med en läkares precision hur man skall agera. Jag tycker att meditation kan vara ett alternativ här.

Ska jag vara helt ärlig kan jag inte sätta fingret på det, det kom en söndagskväll för ett par månader sedan att jag inte orkade längre jag visste inte varför. Jag gick runt med ett fake leende och trodde jag skulle klara mig igenom det och att det bara skulle försvinna, men nu sitter jag här vet inte vad jag ska göra jag ser inget slut på detta jag har varit hemma 4 dagar nu från skolan och mår bara sämre och sämre om dagarna jag gråter hela tiden när min mamma och pappa inte är i närheten. Men jag tror inte det är lathet som gör att jag inte klarar av att gå i skolan. =(