Nationalism och geopolitik - en paradox.

The bill will see some $350 million in assistance provided to Ukraine.

Besides the military and non-military assistance to Ukraine, the bill additionally allows further imposition of conditional sanctions on the Russian defense sector, such as penalties on state-owned arms dealer Rosoboronexport as well as connected individuals.

The bill also envisions $20 million in annual funding in order to support “Russian democracy and civil society organizations” including through increasing “US government-supported broadcasting activities.” Another priority is expanded broadcasting in countries of the former Soviet Union, which will cost another $10 million per year.

"Before war in Novorossiya I was known in France as a political activist in the nationalist movement. Then I have created , in january 2014, with Nikola Perovic the geopolitical organisation ”UNITE CONTINENTALE”. We came to Donbass to protect civilians people from this imperialist agression."

Israelis justify these crimes by condition of war and claims that about Aydar were saying a lot of nonsense. Israelis also said that: " "Aydar" is very similar to the "Golani" in the sense that it [Aydar] is thrown to plug every hole. When others give up, we come and win. Local [Ukrainian fascists] want much to learn from the IDF."

This is a very remarkable phrase, which explains a lot, including a strategy of Kiev junta towards Novorossiya: the bombing and shelling, complete blockade, including food blockade.
The very name of the fascist gangs such as "Aydar" - "battalions of territorial defense", is consonant with the name of the fascist army of Israel - Army of defense ....

This is not the first interview with an Israeli who helped Kiev junta. At the beginning of this year, Israeli television interviewed a citizen of Israel, who commanded a hundred thugs on the Maidan in December 2013 - February 2014.
In the article Israelis said that in the "Aydar" are another Jews, also he met Jews from fascist battalion "Dnepr" and they ate special Jews food together...

The role of Jewish figures and of the State of Israel in the Ukrainian crisis has not gone unnoticed considering that this community represents less than 1 percent of the population. However, a secret report in the hands of the Netanyahu administration confirms that Ashkenazi Jews do not originate from the Levant, but are the descendants of the Khazars. This little-known population founded a Jewish empire in the tenth century on the banks of the Black Sea. Therefore, some Zionists see in Ukraine a possible second Israel.

Fast-breaking Developments

Followers of Middle Eastern affairs know two things: always expect the unexpected, and never write off Prime Minister Binyamin Netanyahu, who has more political lives than the proverbial cat.

Only yesterday came news that Syrian rebels plan to give Israel the Golan Heights in exchange for creation of a no-fly zone against the Assad regime. In an even bolder move, it is now revealed, Israel will withdraw its settlers from communities beyond the settlement blocs—and relocate them at least temporarily to Ukraine. Ukraine made this arrangement on the basis of historic ties and in exchange for desperately needed military assistance against Russia. This surprising turn of events had an even more surprising origin: genetics, a field in which Israeli scholars have long excelled.

A Warlike Turkic People—and a Mystery

It is well known that, sometime in the eighth to ninth centuries, the Khazars, a warlike Turkic people, converted to Judaism and ruled over a vast domain in what became southern Russia and Ukraine. What happened to them after the Russians destroyed that empire around the eleventh century has been a mystery. Many have speculated that the Khazars became the ancestors of Ashkenazi Jews.

Arabs have long cited the Khazar hypothesis in attempts to deny a Jewish historical claim to the land of Israel. During the UN debate over Palestine Partition, Chaim Weizmann responded, sarcastically: “lt is very strange. All my life I have been a Jew, felt like a Jew, and I now learn that I am a Khazar.” In a more folksy vein, Prime Minister Golda Meir famously said: “Khazar, Schmazar. There is no Khazar people. I knew no Khazars In Kiev. Or Milwaukee. Show me these Khazars of whom you speak.”

Contrarian Hungarian ex-communist and scientist Arthur Koestler brought the Khazar hypothesis to a wider audience with The Thirteenth Tribe (1976), in the hope that disproving a common Jewish “racial” identity would end antisemitism. Clearly, that hope has not been fulfilled. Most recently, left-wing Israeli historian Shlomo Sand’s The Invention of the Jewish People took Koestler’s thesis in a direction he had not intended, arguing that because Jews were a religious community descended from converts they do not constitute a nation or need a state of their own. Scientists, however, dismissed the Khazar hypothesis because the genetic evidence did not add up. Until now. In 2012, Israeli researcher Eran Elhaik published a study claiming to prove that Khazar ancestry is the single largest element in the Ashkenazi gene pool. Sand declared himself vindicated, and progressive organs such as Haaretz and The Forward trumpeted the results.

Israel seems finally to have thrown in the towel. A blue-ribbon team of scholars from leading research institutions and museums has just issued a secret report to the government, acknowledging that European Jews are in fact Khazars. (Whether this would result in yet another proposal to revise the words to “Hatikvah” remains to be seen.) At first sight, this would seem to be the worst possible news, given the Prime Minister’s relentless insistence on the need for Palestinian recognition of Israel as a “Jewish state” and the stagnation of the peace talks. But others have underestimated him at their peril. An aide quipped, when life hands you an etrog, you build a sukkah.

Speaking off the record, he explained, “We first thought that admitting we are really Khazars was one way to get around Abbas’s insistence that no Jew can remain in a Palestinian state. Maybe we were grasping at straws. But when he refused to accept that, it forced us to think about more creative solutions. The Ukrainian invitation for the Jews to return was a godsend. Relocating all the settlers within Israel in a short time would be difficult for reasons of logistics and economics. We certainly don’t want another fashlan like the expulsion of the settlers in the Gaza Hitnatkut [disengagement].

After Ukraine, bolstered by this support, reestablishes control over all its territory, the current Autonomous Republic of Crimea would once again become an autonomous Jewish domain.

Even the great non-Zionist historian Simon Dubnow said we had the right to colonize Crimea. It’s in all the history books. You can look it up.

One of the main reasons why Ukrainian Jewish billionaire tycoon Ihor Kolomoisky, the governor of Ukraine’s Dnipropetrovsk province and citizen of Ukraine, Israel, and Cyprus, is spending tens of millions of dollars on the recruitment of right-wing Ukrainian nationalists and neo-Nazis from other parts of Europe to fight against the Russian-speaking majority in the Donbass region of eastern Ukraine, is a fear that plans to turn Ukraine into a «second Israel» will be derailed.

Some Russian speakers in the Donbass are wary of the intentions of pro-Israelis in the Kiev government. Oddly, Kolomoisky has recruited a number of neo-Nazis from western Ukraine and Europe to fight in his battalions whose right-wing organizations have always subscribed to the notion of a future «battle royale» between Russia and the remnants of Khazaria in Israel, Ukraine, Poland, and the Republic of Georgia to avenge Khazaria’s defeat in the 11th century by the Russian Empire.

To the uninformed, which apparently includes President Barack Obama and U.S. Secretary of State John Kerry, the current Israeli desire to create a new nationalist Israeli identity is tied directly to the activities of the Ukrainian leadership of Petro Poroshenko, Arseniy Yatsenyuk, Kolomoisky, and their American supporters, Nuland and Pyatt, in creating a safe haven, temporary or not, for the Ashkenazi settlers of the West Bank. Thanks to The Times of Israel exposé of the secret Israeli report on the Khazars and modern-day Israel, the machinations behind the American and European Union destabilization of Ukraine becomes all the more apparent.

I Europa har kampen mellan USA och Ryssland dominerat skeendet. I retoriken har Ukraina stått i centrum, men egentligen har det handlat om att bryta tendensen till ekonomisk och politisk integration mellan Ryssland och övriga Europa, på sikt att splittra och plundra det delvis oberoende Ryssland. De flesta europeiska regeringar har här framstått som lojala snarare mot Vita huset än mot Europa och sina egna folks intressen av stabil ekonomi och fred. Det finns dock tendenser, bland annat i Tyskland, Ungern och stora delar av den pro-europeiska oppositionen, till en mer kritisk inställning och ovilja att störta Europa i ett nytt kallt krig. Trots en trolig ubåtskränkning och ett nedskjutet passagerarplan, vilka Ryssland beskyllts för, har det varit svårt att piska upp någon egentlig krigsvilja bland de europeiska folken. Med de politiker vilka tycks ha gått direkt från skolans grupparbeten in i toppolitiken, och tagit mentaliteten med sig, har fallet dock varit ett annat. Här har retoriken tidvis varit hård. Under årets slut har Ryssland drabbats av ekonomiska motgångar, beroende både på sanktioner och lågt oljepris. Det senare drabbar i förbigående sagt hela den anti-amerikanska axeln, inklusive Venezuela och Iran. Men det hotar också den amerikanska ”shale oil”-branschen och, på sikt, det saudiska kungahuset.

Samtidigt har det under konflikten i Ukraina ägt rum en del historiskt intressanta förändringar. Så kan man kring de nyryska separatisternas kamp se tecken på en ideologisk syntes, där både ”vänster” och ”höger” samlats i ett gemensamt projekt. Denna utveckling bekräftar i hög grad den ryske teoretikern Dugins tankar om en ”fjärde politisk teori”. Vänsterns ”antifascism” är på samma gång en förutsättning för denna utveckling, och ett hinder för en fördjupning av den. Annars är det en positiv utveckling att allt från monarkistiska kosacker till fackföreningsfolk samlas i motståndet mot USA, med frivilliga från många länder och bakgrunder. Den pro-europeiska oppositionen, med bland annat Front National, har också ställt sig kritisk till den anti-ryska kampanj etablissemanget bedriver. Detta får ses som ett mognadstecken, det handlar inte bara om invandring eller muslimer. Samtidigt har det ryska folket slutit upp runt Putin i en situation där både ekonomiska angrepp och ännu en ”färgrevolution” förbereds. Putin har gång på gång imponerat genom sitt sätt att bemöta angreppen.

Intressanta på sikt är också de ukrainska nationalisterna. Där finns tendenser till chauvinism och anti-ryska sentiment, liksom problematiska ideologiska inslag. Bakom sådant som massakern i Odessa kan man sannolikt spåra båda huliganmentalitet och ljusskygga kretsars försök att provocera Putin. Samtidigt finns där tendenser till en social nationalism, på sikt omöjligt att förena med samarbete med landets oligarker. En del kommer att koopteras och är redan oligarkernas avlönade muskler, andra kommer att vända sig mot dem. De senare bör redan nu omvärdera situationen, och fråga sig vem fienden och ”den skrattande tredje” är.

Samtidigt har 2014 bjudit på en fortsatt rörelse i riktning mot en multipolär värld. Om detta skriver sällan etablerad media, det är varken spektakulärt eller positivt för USA. Så har BRICS-mötet bjudit på en del positivt, Kina har uttryckligen lovat Ryssland sitt stöd, och ALBA-länderna har fått nya intressenter. Den latinamerikanska visionen, det geo- och socialpolitiska arvet från Bolivar, Peron och Chavez, är i sammanhanget mycket intressant, även om det fallande oljepriset för tillfället har skadat projektets kärna, Venezuela. Oavsett vilket är USA på väg att tappa greppet om Latinamerika.

I Mellanöstern har vi bevittnat den snabba framväxten av IS. Det är inte en alldeles förvånande reaktion på sunniternas ställning i Irak och Syrien och den moderna världens degeneration mer allmänt, och en förutsägbar följd av saudiskt och amerikanskt stöd till islamistiska grupper i Syrien. Mer oväntad kan vara Islamiska Statens förmåga att rekrytera tusentals frivilliga från muslimska minoriteter i Europa. Detta kommer på sikt att leda till terrordåd i Europas storstäder av återvändare från kriget och politiska framgångar för islamfientliga rörelser, i en brutal växelverkan. Det vi i nuläget kan konstatera är att USA och Saudiarabien framgångsrikt skapat ett vulnus, ett blödande sår av kaos, i Mellanöstern. Kriget mellan IS och regeringarna i Syrien och Irak kommer fortsätta länge än, för båda sidor är det en existentiell kamp. Med ett fallande oljepris, en i längden ohållbar social struktur och en allierad lika pålitlig som USA lever även Saudiarabien farligt. Även Jordanien, Egypten, Turkiet och Libanon hotas av IS, i varierande mån.

Föga omrapporterade är annars de kurdiska projekten i norra Syrien, nu hotade av IS. PKK:s gamle ledare Öcalan har under sin fångenskap utvecklats bort från marxism-leninismen och i riktning mot namn som Nietzsche, Bookchin och Wallerstein. Vi bevittnar här tendenser till en både social och politisk revolution, vilken förenar element från anarkismen med etnisk autonomi. Om detta kommer etablerad media att rapportera lika mycket som om ALBA och Brand.

Vad vi bevittnar i både Syrien och Libyen är i varje fall hur amerikansk utrikespolitik skadar både stabilitet, människor och europeiska intressen. Länder som varit relativt stabila har förvandlats till krigszoner, minoriteter flyr, och islamister skaffar sig basområden. Om detta är bra eller dåligt för det närbelägna Europa, eller om det rent mänskligt är acceptabelt, får var och en själv fråga sig. Vår allierade, USA, använder sig i varje fall sedan länge av jihadister för att destabilisera olika länder.