Stänga ute tvååring från rummet

Ibland kan vår tvååring komma igång och testa gränser och riva och banka på oss föräldrar. Inte i affekt i dessa lägen utan mer på lek eller vad man ska säga. Att höja rösten, ta tag i händerna eller liknande leder till gapskratt och ännu mer rivande. Tror att det är rätt normalt beteende från barnet att göra så ibland. Jag antar att det är i det här läget som vissa agar sitt barn. Det gör inte vi.

Men något måste man ju göra för att få barnet att förstå att det är ett oönskat beteende. Vi har provat att lyfta ut barnet från rummet vi är i för tillfället och stänga inifrån. Barnet blir ledset och efter 5-10 sekunder öppnar man igen, och då verkar det som att budskapet gått fram, vi tröstar och sen är saken klar.

Är detta ett bra sätt?

Andra tips?

Är båda föräldrarna inne i rummet och barnet ensamt utanför? I så fall tycker jag inte det är okej överhuvudtaget att stänga barnet ute. Barnet är alldeles för litet för det.

Om det bara är en förälder inne i rummet och andra föräldern är ute med barnet får väl den som är ute med barnet sysselsätta barnet så att det inte stör den som behöver vila?

Nej nej, detta har inget med vila att göra.

Det handlar bara om att markera att man inte river eller bankar på någon. Tanken är väl typ att barnet ska förstå att man inte vill vara med någon som gör så.

Och det kan vara att jag är ensam med barnet, spelar ingen roll om vi är två eller så.

Och du såg att markeringen varar i sekunder?

Hur gör du?

Jaha okej. Missförstod eftersom rubriken ger intryck av att det är att få barnet att hålla sig ute som var poängen.

Hade sagt ifrån på skarpen om barnet inte lyssnade på en lugnare tillsägelse och hållit fast armarna. Om barnet fortfarande inte lyssnade hade jag hållit fast barnet så att det inte kunde slå mig, men utan att göra barnet illa såklart. Men jag har nog aldrig varit med om att min son inte fattat efter en hård tillsägelse, ofta börjar dom ju dock gråta då. Ser inget fel med att dom börjar gråta, de måste ju lära sig. Enda gångerna jag behövt hålla fast honom är när han har slagit av ilska och inte som en lek.

Bara klappa, inte nypa, inte slå, sagt detta till mina barn innan de förstod ett enda ord , sen visa med deras hand på min arm. Upprepa upprepa. Började nog med den innan de var 6 månader.
Fungerar det ändå inte nån gång gör jag som Katzyn, och jag stänger aldrig ute ett barn , nej.

Jag ser inget fel i att stänga ute ungen i några sekunder sålänge budskapet verkar gå fram. Vilken skada skulle barnet kunna ta av det?

Känner du att det hjälper så stäng ute barnet så det fattar att det blir konsekvenser om man slår och river folk. Själv brukar jag säga med barsk röst "Nu lägger du av!" och det brukar räcka så. Alldeles för mycket silkesvantar och mesigheter bland dagens föräldrar. Jag menar inte att man ska ta till handgripligheter på sitt barn, men man måste säga till på skarpen.

Nej, så små barn är ännu för outvecklade för att kunna sammafatta handling kontra konsekvens. Däremot lär de sig saker genom att härma. Beskriv och visa HUR man gör i stället.

Uteslutning ur gruppen om ens kort är inte bra för vare sig små eller större barn.Definitivt inte för mindre som inte begriper sammanhanget ens.

det beror också på hur kärleksfulla ni är i övrigt

har ni läst all literatur som finns om vad det kan bero på

känner så många föräldrar som knapp läst tio böcker om barn...dessa är lata dumma människor..dåraktiga eftersom det är så lätt att läsa jämfört med att stå ut i åratal

Du isolerar inte en tvååring! Ta istället barnet i famnen, ni sitter där tills barnet lugnat sig, du säger ingenting. När barnet är lugnt tar ni samtalet om rätt och fel. Bekräfta hans känslor och hjälp honom att tolka dem.

Jävlar vilka skillnader i uppfostring. I mellanöstern så är inte detta ens ett diskussionsämne. Där är det en örfil som gäller och problem solved.

Rent instinktivt känns det fel att skicka budskapet till ett barn, i synnerhet ett litet barn att "vi vill inte vara med dig" eller "vi orkar inte med dig när du är såhär jobbig". Jag kan förstå hur TS tänkte och världens värsta uppfostringskatastrof lär väl inte upplägget vara, men i hjärtat känns det fel att någonsin säga till sitt barn att barnet är oönskat sällskap.

Känns som det skapar ett hål i barnets hjärta att lära sig att mamma och pappa tycker bara om mig och vill vara med mig när jag gör som de vill. Annars står de inte ut med mig.

Med så små barn är det ju ändå ganska lätt att hålla fast dem med ett fortfarande värdigt och kärleksfullt grepp så att de inte kan slå. Men det gäller förstås att tydligt markera och lära dem att det inte är okej medans de är just små, för mindre kul blir ju situationen när barnet vuxit till sig såpass att de inte längre går att hålla fast utan att det blir en brottningsmatch och hårdhänt och fortfarande slåss.