Citat:
Det är ingen "trådsanning", det är hon själv som berättat att hon gjort det. Se förhörsdelen av FUP:en, sid 370:
"J*nn* tillfrågas om vad det är för sår hon har på magen nedanför naveln och hon säger att det är jättepinsamt. J*nn* ville att J*n*s skulle tycka synd om henne så hon sa att hon varit hos doktorn. Hon sa att det hade fastnat blod på vägen så att det blivit stop och att läkaren hade skrapat rent. Hon gjorde det veckan innan den 18 juni, hon tror att det var på fredagen den 13 juni.
J*n*s jobbade kväll den 13 juni och J*nn* var hemma hos honom. Hon tog hans jaktkniv, samma kniv som hon använde mot L*vis*, och gjorde såret på sig själv. Hon stack inte så djupt, bara i huden. Det blödde inte mycket. Det gjorde ont. Hon hade en bedövningssalva som hon strök på innan hon stack med kniven. Salvan hade hon med sig hemifrån. Hon sydde ihop såret med nål och tråd som hon hade tagit med sig till J*n*s. Hon hade planerat att göra såret redan innan hon åkte till honom."
Det kategoriska vore väl att säga att kvinnor alltid känner si medan män alltid känner så, oavsett hur det ser ut i det individuella fallet? Utan att gå in i en diskussion om huruvida män och kvinnor på ett generellt plan skiljer sig åt emotionellt i detta sammanhang samt vad detta eventuellt kan bero på (biologi eller sociala förväntningar) så kan man enkelt konstatera att det både finns kvinnor som inte känner några som helst känslor gentemot eventuell avkomma samt män som känner starka känslor inför eventuell avkomma. Vad jag pratade omvar just ett sådant fall där mannen vill att kvinnan behåller barnet och därför kan antas ha starka känslor inför situationen. Om han sedan har mer eller mindre känslor än en kvinna som vill behålla barnet beror förstås helt på de individuella förutsättningarna.
"J*nn* tillfrågas om vad det är för sår hon har på magen nedanför naveln och hon säger att det är jättepinsamt. J*nn* ville att J*n*s skulle tycka synd om henne så hon sa att hon varit hos doktorn. Hon sa att det hade fastnat blod på vägen så att det blivit stop och att läkaren hade skrapat rent. Hon gjorde det veckan innan den 18 juni, hon tror att det var på fredagen den 13 juni.
J*n*s jobbade kväll den 13 juni och J*nn* var hemma hos honom. Hon tog hans jaktkniv, samma kniv som hon använde mot L*vis*, och gjorde såret på sig själv. Hon stack inte så djupt, bara i huden. Det blödde inte mycket. Det gjorde ont. Hon hade en bedövningssalva som hon strök på innan hon stack med kniven. Salvan hade hon med sig hemifrån. Hon sydde ihop såret med nål och tråd som hon hade tagit med sig till J*n*s. Hon hade planerat att göra såret redan innan hon åkte till honom."
Det kategoriska vore väl att säga att kvinnor alltid känner si medan män alltid känner så, oavsett hur det ser ut i det individuella fallet? Utan att gå in i en diskussion om huruvida män och kvinnor på ett generellt plan skiljer sig åt emotionellt i detta sammanhang samt vad detta eventuellt kan bero på (biologi eller sociala förväntningar) så kan man enkelt konstatera att det både finns kvinnor som inte känner några som helst känslor gentemot eventuell avkomma samt män som känner starka känslor inför eventuell avkomma. Vad jag pratade omvar just ett sådant fall där mannen vill att kvinnan behåller barnet och därför kan antas ha starka känslor inför situationen. Om han sedan har mer eller mindre känslor än en kvinna som vill behålla barnet beror förstås helt på de individuella förutsättningarna.
Fast i det här fallet handlar det helt och hållet om att JA såg barnet som ett hinder, och något som skulle kunna ställa till det mellan han och LL (tills han tröttnar på henne igen) och därför satt en massa på press på JH för att få henne att ta bort det. Blir komplicerat att spela nämligen när man gör en av spelpjäserna gravid. Därför engagerar han sig i JH tills han är säker på att barnet är borta för att sedan stöta bort henne helt.