Citat:
Ursprungligen postat av
mvagrippa
Tycker du överdriver väldigt kraftigt här. Sverige var en fungerande demokrati och ingen ond diktatur som DDR. Däremot är det riktigt att aversionen mot Olof Palme var stor i vida kretsar, och hatet riktade sig ofta mot honom personligen och inte mot det socialdemokratiska partiet i sin helhet.
Inom de grupper du nämner fanns vitrioldoftande ilska över löntagarfonder och skattetrycket,visst. Men där fanns också oron av att OP drev en politik som var för mjuk mot Sovjet. Ibland underblåstes denna med lögner, som vid Hårsfjärden -82. Då skapades bilden av att Olof Palme var den utfärdat eldförbud när inkräktande u-farkoster smet ut vid Mälsten, när det var försvarsstabschefen Bror Steffensson som gett ordern.
Andra gånger var det OP själv som genom dåligt omdöme, umgänge med sovjetiska u-officerare som Nikolaj Nejland och Michail Milstein som spädde på farhågorna. Avdammandet av den gamla Rapacki-planen för en kärnvapenfri zon i norden bidrog också till ilskan på en och annan officersmäss. Speciellt då de sovjetiska kärnvapnen på kola-halvön inte berördes.
Det som alltid förbryllat mig är SAPs och dess ledande företrädares passivitet när det gäller att lösa MOP. När dom agerat har det varit för att styra PU i en viss riktning , som uppbackningen av Hans Holmer och hans PKK-spår. Eller den halvt autonoma spaningsgruppen under politruken Ebbe Carlsson där denne med hjälp av Ingvar Carlssons specielle emissarie, ambassdör Carl Lidbom, närmast sparkade den nytillträdde Rikspolis-chefen Nils-Erik Åhmansson framför sig .
Syftet verkar varit att återuppliva och utveckla PKK-spåret och kasta misstankar mor SÄPOs operative chef PG Näss för samröre m KGB. Samme Näss som under sina sex år som OP-chef lyckats utvisa mångfalt fler WP-agenter, än vad hans företrädare klarade av på femton år.
För att återgå till SAP har det alltid stört mig ledande SAP företrädare aldrig verkat vilja gå till botten med vem som sköt OP. De som mest tagit bladet från munnen är Sten Andersson och hans ministerkollega Kjell-Olof Feldt. Båda har talat för att PU borde titta inåt statsappareten och SA berättar om de informationer han fått om de tre SÄPO-männen som illegalt övervakade OP.
I den utmärkta boken "Den dolda alliansen" berättar Mikael Holmström om ett möte i socialdemokraternas verkställande utskott hösten 1984. Där kritiserades OP för aggresiv hållning mot moderaterna i ubåtsfrågan, olycklig splittring i svensk säkerhetspolitik var det som framfördes.
De två ledamöter som kritiserar är just Andersson och Feldt. Vad det betyder är mångtydigt, kan vara så att just KOF och SA var två starka sossar som inte tvekade och säga sitt hjärtas mening till den inte alltid för kritik mottaglige statsministern.
Du håller inte med om kritiken mot min bild av DDR-Sverige, men samtidigt tycker jag du beskriver en bild av ett DDR-Sverige i ditt inlägg.
I 68:a-radikalismens spår ville SAP öka statligt ägande, höja skatterna, införa löntagarfonder, tvångsanslutning till SAP om du blev medlem i facket. Om jag minns rätt var man mer eller mindre tvungen att vara med i facket för att vara med i a-kassan. En del av fackavgiften gick direkt till SAP. Med marginalskatter på 101% gjorde SAP allt för att motarbeta fri företagsamhet. Utan partibok var det mer eller mindre omöjligt att göra karriär inom den offentliga sektorn. Man motarbetade kulturarbetare som ifrågasatte den utopiska socialistiska drömmen. LAS och MBL styrde svensk arbetsmarknad. Det fanns ingen fri television, ingen reklamfinansierad TV, den statliga TV:n spydde ut SAP:s propaganda. Likaså den statliga radion. Det fanns ingen fri radio. Pressen var statsstyrd via presstödet. SAP, VPK, ABF, Folkhögskolor, fackrörelsen, SSU såg till att medborgarna tänkte rätt (rött). I skolorna fanns lärare som åkt på betalda studieresor för att hjärntvättas i marxism. Sedan stod dessa lärare och lärde ut dessa dogmer till oss elever. Stasi hade fullt med agenter i Sverige. IKEA samarbetade med DDR och Polen och använde politiska fångar som slavarbetare. Sverige sålde högteknologi (som var belagd med exportförbud till öst) till DDR.
Om man inte tycker att detta är bevis på att Sverige var det västliga DDR vet jag inte vad som räcker som bevis.
När program som Dallas (som utmanade den socialistiska utopin) visades satt svenskarna bänkade, när videon kom sög svenskarna i sig västerländsk populärkultur. Vad visades som regel på SVT? John Blund som var en produkt från Sovjetblocket, tjeckisk dockteater, Ville, Valle och Victor, Vilse i pannkakan, reportage om svälten i Kenya etc.
Jag tycker du själv beskriver en rätt totalitär stat, en DEMOKRATUR, men ändå vill du inte riktigt erkänna det.
I denna
demokratur fanns det ett motstånd och en del av det motståndet ville hugga av ormens huvud. Det gjorde den klockan 23.21 den 28:e februari 1986 i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan. Då föll det svenska trädet. Några hade fått nog av det socialistiska förtrycket och fjäskandet för Sovjetdiktaturen.
Du nämner också att SAP verkade vara ointresserade av att lösa MOP.
Tror partieliten mest tänkte på sina egna karriärer och många högt uppsatta SAP:are var inte helt missnöjda med att den tyranniske ledaren OP inte var ledare längre. Även om man tyckte det var tragiskt med mord.
SAP ville ha rätt syndabock. Kunde man inte hitta rätt sorts syndabock ville man hellre låta mordet bli ouppklarat. Just detta att först hitta syndabocken och sedan leta bevis som H.H., istället för att se till bevisen och sedan leta efter misstänka utifrån bevis är en del av orsaken till det totala misslyckandet.
OP hade tappat kontakten med sin samtid. Han trampade på mot mer socialism och ett närmande till Sovjet. Sverige skrek efter lägre skatter, mer frihet, de ville ha fler TV-kanaler, de ville få möjlighet att själva styra sina liv. Detta uppfattade inte OP, han missade att Thatcher och Reagan var svaret på vad de i väst ville ha. Han blundade för detta och ville föra Sverige närmare mot öst istället för att riva socialismens murar. OP var en representant för en vidrig form av statssocialism. Det blev orsaken till hans fall. Det är jag övertygad om. Sten Andersson och Kjell-Olof Feldt tillhörde de få som vågade kritisera OP och som var i takt med tiden. OP var helt i otakt med tiden.
Han fick plikta för det med sitt liv.