Medvetenhet = ett tecken på att någonting är fel?

Borde inte medvetenhet vara en naturlig funktion som är till för att tala om för oss att någonting är fel?

Vad har annars medvetandet för funktion?

Utveckla.

Precis tvärtom.

Hmm.. Det blir svårt, men när jag tänker på medvetandet och vad det skulle kunna ha för större funktion än att "bara vara"

Så är den enda vettiga anledningen jag kommer på, om vad funktionen för medvetandet skulle kunna vara är att tala om för oss att någonting är fel eller något i den stilen.

Te.x en tumme, är till för att gräppa saker med handen.
eller ögonen är till för att se med. Näsan är till för att lukta med etc.

Medvetandet, är till för att tala om för oss att någonting inte står rätt till.. ?

Varför skulle det finnas ett medvetande utan anledning när allt annat har en funktion.

Är inte medvetandet det som använder funktioner såsom händer, syn och luktsinne? Om en kropp ska fungera behövs något som sammanhåller den, gör den till en enhet.

så allt du gör med din kropp är medvetet?

Nja, stora delar av kroppens funktioner behöver ju inte hjärnan/medvetandet ha överblick i. De sköter sig själva helt enkelt, de funktioner som man kan styra över medvetet är ju de som man använder i behov av medvetandet, alltså yttre funktioner.

Du har rätt, medvetandet ska tala om för oss när något är fel.

Medvetandet är den komplexa, men i gengäld långsamma, bearbetningen av information från alla sub-medvetandefunktioner.

Medvetandet är en tacksam hjärnfunktion som filtrerar fram endast de relevanta resultaten av submedvetandeprocessers bearbetning.

Om vi saknade denna filtreringsfunktion som medvetandenivån servar oss med, så skulle vi betraktas som galna - oförmögna att tolka vår omvärld eftersom vi översköljs av både relevanta och irrelevanta resultat från våra subnivåfunktioner.

Tror jag, kanske.

Man gör ju ganska mycket saker omedvetet också..

Först var allt rätt, sen uppkom ett fel som startade hela kedjan.
Ett fel som vek sig om och om igen i rätt.
Mer och mer avancerade mönster.

Situationen är av ett helt annat slag.

Begrunda Heideggers skildring av hamrande från Vara och tid. När hammaren är i bruk (Zuhandenheit) fungerar den som en förlängning av handens arbete, hantverket. Inte på någon punkt funderar den vane snickaren över hur täta eller kraftfulla hammarslagen behöver vara för att uppfylla den avsedda funktionen. Om hammaren däremot går sönder och reduceras till att vara ett enkelt don börjar vi reflektera över vilken del av donet som är av trä, järn osv. Plötsligt är vi inte längre upptagna av det meningsfulla utan ifrågasätter det som möter oss och försöker placera det vi ser i en begreppslig helhet (är det en mutter? en spik? en pinne?). Detta abstrakta reflekterande (Vorhandenheit) syftar till att göra oss medvetna om hur hammaren kan kategoriseras i vår referensram, men på samma gång avlägsnar vi oss från vad hammaren motsvarar i vår referensram. Som redskap kommer nämligen hammaren till sin rätt först när den är i bruk. Medvetandegörandet innebär alltså att hammaren reduceras till sina beståndsdelar, likt en klocka som faller i bitar och blir alltmer komplicerad -- och allt mindre klocka -- ju mer den sönderfaller.

Situationen kan också jämföras med en idrottsutövare, som plötsligt börjar reflektera mitt i en handling och därför misslyckas med de enklaste av utföranden. Vad gick fel? frågar han sig. Svaret är alltid: Jag började tänka.

Det viktigaste blir då att finna strategier för att kunna återvända till det tidigare upplevda flytet, bort från den abstrakta bromsklossen.