EM-kval. Som ju fortfarande, trots allt, betyder något. Om än mindre än tidigare. Och i framtiden nästan ingenting… Ständig devalvering av fotbollen.
Genom att utöka de europeiska cuperna till att ha diverse gruppspel, så förminskar man varje matchs betydelse. Och devalverar de inhemska ligorna.
Nu har denna trend nått landslaget. Fler lag till EM, och sedan utöka det till UEFA Nation League.
Vaffanculo!
Skitsamma. Jag bryr mig inte om den dystra framtiden, utan konstaterar istället att Ranieri fick sparken som Greklands förbundskapten. Men man siktar på framtiden och därför ligger den ständigt unge Trapattoni som främsta ersättare. Endast 75 år.
Capellos Ryssland förlorade. Igen. Mot Österrike. Och han har inte fått betalt sedan flera månader. Kan bli en olycklig skilsmässa. Deras vägar borde vara i olika riktning.
Nyss hemkommen från st Markus Vinkällare, och kan kort konstatera att de inte är nära var de var för tio, femton år sedan. Trist, men trots allt nöjd, eftersom priserna är följsamma. Vi var ett sällskap på tio personer och kostnaden stannade vid samma summa som då jag och min fru senast var ute på restaurang i Malmö.
Och då Mancini återvänder till Inter kanske Beppe Baresi sitter löst?
Nåväl, min första husgud var Baresi. Såklart Franco Baresi. Lillebror till Beppe, men överskuggade honom som spelare och gestalt. En gigantisk hjälte vars betydelse omöjligt kan överdrivas.
Jag har haft honom och Baggio som mina husgudar. De symboliserar Calcio för mig. Pirlo är den som jag därefter haft ett riktigt gott öga till. Dock ännu inte bestämt mig för att om han verkligen är en husgud, eller om den tiden nu är borta… Men att Pirlo är detta årtusendes bästa spelarare kan väl knappast någon argumentera mot.