Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

"Att räkna formerna" är förstås inte ett godkänt svar?
En analfabet kan kanske gissa sig till att det rör sig om ett enda ord, om ändelsen aldrig förekommer självständigt, som -arna i bilarna.
Sannolikt, då -de kommer att ändra form beroende på vilket ord det står efter.
Så länge de sitter på sitt huvudord, och därmed blir till ändelser, så är det svårare, ja.
Hade svenska sett ut så hade det varit mycket svårare.

Ja, och inte bara svårare utan tiopotenser svårare. Långt svårare än till och med polska.

Glöm inte ditt eget teorem.

Nu lägger du ord i mun på mig. Jag har bara sagt att det blir svårare, inte exakt hur mycket svårare.

Jo, indirekt har du ju faktiskt gjort det.



Då är det ju bara att sätta igång och räkna. bileninvid, bilarframtill, bileninunder, bilarnabortöver, bilarnerifrån ...

Vad är det jag ska räkna egentligen? Antalet tänkta former i svenska, om vi istället för att ha prepositioner använde oss av kasusändelser?

Åjo, antalet ägg i en äggkartong låter sig snabbt bedömas via multiplikation av två heltal mellan 2 och 6. Språk med många kasus är mer att jämföra med en pall äggkartonger.

I faktiska språk finns också luckor, vilket är en komplikation. Inte minst uppstår det luckor när man räknar bort stelnade uttryck. EU:s koagulationsdirektiv utesluter blandning av råa och kokta ägg i samma förpackning.

Agglutinerande språken fungerar inte alls så. I din exempel hålls ordet bil intakt, och därtill har agglutinerande språk ofta så komplexa regler om att hur man böjer orden att inte ens de som talar språket som modersmål vet hur man ska böja orden (i skriftspråk).

Jag kan svenska och finska lika bra men när jag behövde skriva "i storlekarna" på finska var jag tvungen att googla det och fann flera diskussioner om att hur man ska skriva "i storlekarna" på finska. Finska orden iälle, ikien, i'in och i'issä är böjningar av samma ord, men en person som har bott i Finland i 10 år kan troligtvis inte säga vad stamordet är.

Det finns också tusen andra egenskaper som svenskan saknar, t.ex. är ordet är olen/on/ovat... om du är säker men lienen/lienee/lienevät... om du bara tror så, etc. etc.

Jag har inte ens nämnt "agglutinerande språk".

Är det alltså inte synonymt med språk där man böjer mycket?

Jag frågade Knugen om svenska blivit svårare ifall det funkat på detta vis. Svaret var Ja.

Det kan de uppenbarligen. Här är ett exempel:

Jag tycker också att svaret är Ja, men inte p.g.a. böjningen i sig, utan därför att själva ordet ändras också och det att vilket kasus ska användas beror på ordet. Om det skulle finnas ett agglutinerande språk där man aldrig ändrar ordet, bara slänger kasus efter det, och samma kasus kan användas för samtliga ord, skulle det vara lika svårt som svenska. Så man kan konstatera att språk som böjer ord är i 99% av fallen mer svåra än språk som inte gör det.