Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Då ska vi i vart fall ha med tvenne (och dess genitivform, då) på svenska. Det betyder ju också två.

Är det någon mer än jag som har reagerat på att svenskan har tre olika varianter av adverbet ja?

1. Ja. Den vanligaste formen. Uttrycker helt enkelt att man bejakar något.
2. Jo. En förstärkt form av 1). I tyskan används 1) i båda fallen eller, som interjektion, doch.
3. Ju. En form som rent allmänt har förstärkande funktion. Motsvaras i tyskan av 1) eller doch.

Latinet har inga ord alls som är rent bejakande. Det närmaste man kommer är sic och ita. Dessa betyder ordagrant så(lunda) när de används för att bekräfta något.

På det stora hela håller jag dock med Knugen-Skuk om att latin, grekiska och slaviska språk etc är betydligt svårare än svenska och de flesta andra germanska språk.

Det vore intressant att få Knugens syn på japanska.

Inga genus. Inga numerus. För substantiv oföränderliga postpostioner. Ingen personböjning för verb och i övrigt enbart ett väldigt litet antal oregelbundna verb.

Kan man då med gott samvete säga att japanska är objektivt lättare än svenska? Det borde man ju kunna genom att tillämpa exakt samma resonemang som förts kring svenska vs. polska.

(Vi håller oss enbart till talat språk för att slippa det vanliga "Men alla tecken då?")

Egentligen är hela frågan akademisk på flera sätt. Har man stort intresse/nytta av ett språk lär man sig det hjälpligt mycket fort oavsett utgångsläge. Jag är rätt säker på att den som togs som slav av romarna lärde sig "pidginlatin" med rasande fart.

Hurpass lätt en given individ har att lära sig ett givet språk beror naturligtvis bitvis på motivation, men det finns andra faktorer som är viktiga, varav strukturell likhet mellan inlärningsspråket och något annat språk man är någorlunda väl förtrogen med nog är den absolut viktigaste. Jag skulle ha ett litet helsike med baskiskans ergativa verbstruktur, för även om jag fattar hur det funkar rent intellektuellt, så är den fortfarande så jäkla ointuitiv för mig att jag skulle göra massvis med verbfel i spontan baskiska länge. En bask skulle inte på samma sätt ha problem att lära sig svenska, eftersom i princip varenda bask från skolåldern och uppåt behärskar endera kastilianska eller franska, som i det avseendet har samma nominativ-ackusativa verbstruktur som svenskan.

Ja, nog hinner man nog som svensk blir rejält förbaskad innan man blir förbaskad.

Jag hade mycket lättare att lära mig franska än nederländska, trots att nederländskan är närmare franskan, och folk med nederländska som modersmål tycks ha otroligt lätt för sig att lära sig svenska.

Min egen tolkning är att det beror på att fransk grammatik liknar den svenska och engelskan till mycket större utsträckning än den nederländska grammatiken gör det, och anledningen till att det är enklare för dem att lära sig svenska än tvärtom beror på att de talar engelska, vilket liknar svensk grammatik. Till detta kommer det faktum att de enda svenskar jag hört säga att nederländska var enkelt att lära sig även talar tyska - vars grammatik liknar den nederländska. Det känns kul att få det bekräftat av någon som har mer koll

Japanska har ju dock sin lilla egenhet att de böjer verb efter vem de talar med. Artighetsverb alltså. Däremot är jag övertygad om att en japan skulle ha mycket svårt för svenskans substantiv. För en japan måste det te sig ytterst ologiskt att man ändrar på orden bara för att det råkar vara fler av dem, samt beroende på om objektet är bestämt eller inte...

Tecknen i japanska är väl avsevärt mycket enklare än kinesiska? Kan noll japanska dock så jag vet inte.

Wow snacka om bombmatta. Blir ju fan överkörd här

Angående vokalharmonin; okej, jag ska erkänna att jag lärde mig en del nytt om vokalharmoni. Men gällande det där långa turkiska ordet så menade jag om man skulle ändra ordet, så att man måste följa ny vokalharmoni.

Angående svensk genitiv så har jag faktiskt inte tänkt på det. Ja, det skulle kunna motsvara ändelser. Problemet är dock att latin, ryska och litauiska har så för alla kasus. Svenska har knappast så för direkta och indirekta objekt. Visst, man kan säga "åt" och "till" som dativ, men språken jag radade upp kommer upp i bra många fler ändelser.

Kan man verkligen se ju som en version av "ja"?

Skulle man kunna testa detta empiriskt på något sätt?

Alltså, utan att det blir för dyrt som forskningsprojekt.

De är faktiskt inte kognater men har ju mycket likartade funktioner, inte minst bevisas detta av att ja i tyskan används dels som svenska ja dels som svenska ju.