Morfem

Ledet styv- i styvmor och mono- i monogam bör nog klassas lika.

Där är det närmast en komplikation med svenska ordbokens kategori förled. Man kan bli förledd av mindre gåtor än så.

Okej, jag antar alltså att jag gjort rätt..? Jag har några funderingar om satsdelar också. Meningen: Hon begick självmord med hjälp av en rakkniv. Om jag delar in denna i satsdelar, skulle resultatet bli detta: Hon: subjekt. Begick självmord: predikat. Med hjälp av en rakkniv: adverbial. ? Och även: Röstens namn var Nina. Röstens: Subjekt. Namn var Nina: passiv sats.? Har försökt att läsa om detta och förstå, men jag tror inte riktigt jag har fattat det än

Huga vilket exempel …

Fokusera på predikatet först. Predikatet är den avskalade kärnan som säger vad som händer eller gäller. Predikatet kan vara ett enkelt eller sammansatt verb men innehåller aldrig substantiv. (Nåja, aldrig …) Predikaten i de två satserna är bara »begick« respektive »var«. Ett avancerat predikat kan vara »skulle ha sagt till« men mer än så ingår knappast i predikat.

Ordet »självmord« får nog anses vara [direkt] objekt. Jämför »begå självmord« med konstruktioner som »begagna sked« och »begagna tillfället«.

Satsen med Nina innehåller ett genitiv-s men ingen passiv konstruktion. En mera traditionell ordföljd är »Nina var röstens namn.« Då är »Nina« subjekt och »röstens« ett attribut. Kanske …

Beskrivningar av satsdelar finns på Wikipedia. Här är två specifika tips:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Objekt_(satsdel)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Predikativ

• Hon begick självmord med hjälp av en rakkniv.
Hon: subjekt. Begick: predikat. Självmord: Direkt objekt. Adverbial: med hjälp. Passiv sats: av en rakkniv.
• Han hör en röst i mörkret
Han: subjekt. Hör: predikat. En röst: direkt objekt. I mörkret: adverbial
• Röstens namn var Nina.
Röstens: Subjekt. Namn var Nina: passiv sats
• Vid tretton år ålder fick hon en styvmor.
Vid tretton års ålder: adverbial. Fick hon en styvmor: indirekt objekt.
• Hennes styvmor födde sedan en pojke.
Hennes styvmor: subjekt. Födde: predikat. Sedan: adverbial. En pojke: direkt objekt.
• Hon tyckte sig själv vara en skabbig hund.
Hon: subjekt. Tyckte sig själv: predikat. Vara en skabbig hund: subjektiv predikatsfyllnad

Är dessa rätt eller helt fel?

Det finns minst ett fel i alla utom nr 2 och 5.

Den sista är riktigt knepig faktiskt. Den konstruktionen brukar kallas "ackusativ med infinitiv" vilket är missvisande eftersom vi inte har någon ackusativ på svenska. Jag tror även att det brukar kallas objekt med nexusinfinitiv. Poängen är att det liksom finns en hel sats inbakad där som komprimeras ihop (= tycker att hon själv är) till en infinitiv som kopplas till objektet. Sedan är en skabbig hund en predikativ bestämning (eller predikatsfyllnad om man så vill) till den infinitiven.

• Hon sålde lotterna med hjälp av barnen.

Hela frasen »med hjälp av barnen« kan nog tolkas som ett sättsadverbial (Hur?). Komplikationen är att adverbialet – som är en prepositionsfras – innehåller prepositionsfrasen »av barnen«.

Här är det inte frågan om passiv konstruktion. En passivkonstruktion kan innehålla frasen »av barnen« men den frasen hör till verbet i passivum

– Lotterna såldes av barnen. — verbet med passiv-s

Vår andra passivkonstruktion är av den här typen:

– Hunden blev rastad av barnen. — »bli« och perfekt particip

Kan man inte gå rakare på en skabbig hund som predikativ, via reflexivt verb och den enklare analogin med ett adjektiv som predikativ?

– Han kände sig smutsig.

– Hon tyckte sig [själv] vara en smutsig hund. — med »själv« som attribut till »sig«?

okej. tack för svar! Då får jag försöka igen med de meningarna då. Sedan har jag även gjort dessa:
• Nina arbeta bland män
Nina: subjekt. Arbetade: predikat. Bland män: passiv sats.
• Han ställde sig upp och kysste hennes hand.
Han: subjekt. Ställde sig upp: predikat. Kysste: predikat. Hennes hand: passiv sats.
• Nina avgudade sin far.
Nina: subjekt. Avgudade: predikat. Sin far: passiv sats.
• Benedictsson ligger begravd på Vestre Kirkegård.
Benedictsson: subjekt. Ligger begravd: predikat. På Vestre Kirkegård. Objektiv predikatsfyllnad.

Fast varför är det en komplikation? Det är väl inte så konstigt (jfr på taket av halm).


Men vad gör du av vara då?

Alltså, tänk så här: en passiv sats måste vara en sats. Bland män är inte en sats.

Läs ovan om passiv konstruktion. Passivt verb är en grammatisk formsak. Man får inte förledas av att den kyssta handen var relativt passiv i semantisk mening.

Men »ställde sig upp« är predikat, inte trivialt heller. Det är ett reflexivt verb med »upp« som adverbial (möjligen partikel om »upp« är betonat). Frasen »hennes hand« är direkt objekt med attributet »hennes«. Allt med reservation …

En komplikation är en möjlighet. Genom viss självcensur strök jag en notering om att kvist på gren är en välkänd struktur.
Substantierar som med »Varats olidliga lätthet«.

Nu talar du i gåtor ... Min slutsats är att din analys inte håller eftersom den inte kan förklara vad vara har för funktion.