Citat:
Ursprungligen postat av
Pung
Samtidigt som detta är karma för alla numer arbetslösa propagandister, som dumpas på sophögen när herrarna de tjänat inte längre behöver dem, så är det något som kommer göra svensk media än mer extrem.
Betänk vilka som har råd att ta detta yrke? Inte är det arbetarklass-killar utan rika föräldrar som måste veta att deras studielån ger en tryggad framtid. Inte är det de som planerar familj att försörja.
Journalist blir ett allt mindre lockande alternativ för det så kallade "verklighetens folk" utan enbart en klubb för mestadels vita tjejer från övre medelklassen som alltid kan falla tillbaka på sin rika pappa ifall framtida anställningar uteblir. Som levt sina liv i skyddade verkstäder där den enda kunskapen att analysera omvärlden bygger på marxistiska teorier från universiteten.
Betänk också vilka av dessa tjejer som får jobb i en branch där det går 300 sökande per tjänst. De allra lydigaste, fegaste, mest inställsamma.
Hur ska dessa tjejer kunna sticka ut bland alla andra likadana. Genom att vara mer extremt lydig. "Kontroversiella" inom de godkända ramarna.
Kontentan av mediekrisen blir alltså att media kommer bli allt mer extrem och antivit på väg mot sin egen död.
Denna krympandets radikalisering som vi ser är mycket riktigt till stor del en slags jobbsökarverksamhet. Detta febriga Twittrande, där man försöker bjuda över varandra i att vara mest postmodern & mest kulturellt självhatande.
Men även de allt vanligare rövarhistorierna om olika rasist-chocker i tunnelbanan & liknande, som aldrig har några andra vittnen. Allt detta är oftast en del i att en blivande eller nuvarande journalist försöker skapa sig ett kulturellt kapital för att slippa gå arbetslös.
Men på samma sätt som att det är allt färre som läser tidningar så är det även allt färre som intresserar sig för, eller ens känner till, dessa "Twitterstormar" eller rövarhistorier. Det blir allt mer en intern angelägenhet i en krympande vänstersektor.
Samtidigt är det inte svårt att förstå desperationen hos de inblandade. När man vet att alternativet som väntar, om man inte lyckas ta sig in på DN eller SVT, är att flytta tillbaka till Örebro igen, där man alltid kände sig så utanför. Att flytta tillbaka in i sitt gamla flickrum i föräldrahemmet & börja söka jobb inom långvården.
Klart att det känns bittert.