Varför i hela fridens namn krävs Jan Björklunds avgång?

Jan Björklund är en duktig debattör och en kompetent partiledare, men trots att han varit med länge har
han aldrig stuckit ut. Han saknar karisman som t.ex Reinfeldt har.
Hade varit kul att se lite nya ansikten i partierna istället.

Jan Björklund är en duktig debattör och en kompetent partiledare, men trots att han varit med länge har
han aldrig stuckit ut. Han saknar karisman som t.ex Reinfeldt har.
Hade varit kul att se lite nya ansikten i partierna istället.

Problemet är bara detta: Folkpartiet behöver "batongliberalismen" för att överleva. Leijonborg var inne på rätt spår med att börja ställa krav. Att lyfta frågor om skyldigheter, inte bara rättigheter. Björklund är inte lika tydlig där, men får ändå godkänt. Men vilka är de tänkbara efterträdarna?

Ohlsson är otroligt populär bland Stockholms vänsterliberaler och HBTQ:are. Ute i landet skulle hon göra praktfiasko.

Ullenhag är förmodligen den mest föraktade folkpartisten någonsin, han skulle dra ner väljarsiffrorna i Marianergraven (folkpartiets siffror alltså, men SD skulle gå som en raket). När man nämner hans namn i konversationer får man alltid reaktioner som "å fy fan, tala inte om den där idioten".

Allan Widman är bra men troligen lite för gammal, Johan Pehrson är bra men inget partiledarämne direkt, Wikström och Malmström är i Bryssel och det är nog tur för FP att de syns (och hörs) så lite som möjligt.

Arnholm kanske skulle fungera, lite blek men har inte samma polariserande effekt som Ullenhag och Ohlsson. Men Björklund är för närvarande deras best bet.

Nu menar jag inget illa å Reinfeldts håll, men jag anser fortfarande att Björklund är långt mer karismatisk. Däremot syns han kanske inte lika mycket,vilket du har rätt i. Anledningen till att hans personröster var lägre än Ohlssons beror nog på att han blev för ensidig i skolfrågan och inte var aktiv på sociala nätverk. Sociala nätverk ÄR viktigt, bara han och Reinfeldt använder inga,men Reinfeldt var ju statsminister,so go figure. Han kunde faktiskt lyckats bättre om han skulle varit lika aktiv som Hägglund. Han är rätt rolig, dessutom charmig,uttrycksfull,självsäker och ofta välklädd. Mer utrymme i media å hans vägnar hade inte skadat alls. Ohlsson var däremot precis överallt och reste runt nästan lika frenetiskt som Åkesson, hon tog även an sig hemmafester och i princip varje debatt hon erbjöds.

Jag förstår att man kanske vill se nytt blod,men i ett läge som detta är inte helt nya personer rätt väg att gå. Vi vet inte om efterträdaren kommer vara lika positiv till Alliansen, lika duktig i debatter, lika självsäker och kunna axla ledarrollen lika bra. Dessutom tycker jag någon som besitter militär expertis känns mycket säkrare i ett läge som detta när ryssen knackar på dörren. Inget illa menat åt Ohlsson, men någon helt utan militär erfarenhet känns inte stabil nog att leda det parti som profilerar sig starkast inom försvar.

Jag tror Björklund skulle kunna bli omåttligt populär om han byter räls till försvarspolitik,syntes mer i media(som han börjar göra nu) och använder sociala nätverk och snackar med "vanligt folk" i större utsträckning. Inget fel med hans skolpolitik alls, men hans trovärdighet i försvarsfrågor(som vänstermedia ej än hunnit svartmåla), skulle vara större med tanke på hans utmärkelser och fläckfria register inom det området. Tror dessutom detta kan locka mer folk till partiet än Ohlssons sociala engagemang någonsin kommer göra.

Något som på sistonde retat gallfeber på mig är hur okunniga ledarskribenter krävt Jan Björklunds avgång. Primärt är dessa kritiker sossar som febrilt drömmer om att en vänsternisse ska ta över rodret och därmed paralysera den svenska högern. Men retoriken lämpas också av Folkpartiets vänsterfalang som subtilt antyder att partiledaren bör avgå, trots att vänsterfalangen orsakade valfallet i mycket större utsträckning än Björklund själv. Man pekar ut katastrofala efterträdare på vänsterkanten som kan "rädda" partiet utan att tänka på att deras inflytande faktiskt orsakade raset. Skulle fler i partiledningen vara mer höger som Björklund( även Leijonborg, Sabuni, Cwejman och Widman) kan jag garantera att resultatet skulle varit bättre. Tyvärr blev valrörelsen istället genomsyrad av vänsterfalangens tokigheter.

Björklund är oerhört retoriskt skicklig, stabil, pålitlig och har utmärkta ledarkunskaper. Att ersätta honom med högst osäkra kort vore inte smart.

Många säger att Björklunds sk "misslyckande" med skolan orsakade valnederlaget. MEN, de flesta av FPs väljare hoppade till SD. FP och SD är väldigt lika i skolpolitik(lärlingar, förstatligad skola, tidigare betyg mm). Att nu skolpolitiken vore en avgörande faktor är inte sant, detta är bara ett mantra som upprepas av vänstermänniskor som tapetserat sina väggar med idolbilder på Fridolin. Dessutom är många ense med Björklund om vilka åtgärder som bör tas- dvs skärpning och större krav på eleverna, inte mer tramspedagogik a la vänstern.

Åtgärderna för FP kommer INTE vara att kicka en utmärkt partiledare, bli sossarnas dörrmatta och ett renodlat vänsterparti.Inte heller att kvotera in unga kvinnor istället för "gubbar" partiet. HÄR är mina tankar och tips.


Ekonomin: Den ekonomiska frågan har helt överlämnats till C och M. Folkpartiet måste lyfta sin liberala ekonomiska politik. Låt en högerliberal axla rollen, bli mer högljudda i frågan. Hamilton och Ullenhag passar inte för denna tunga uppgift. FP är minst lika företagarvänligt som C, LYFT DET.
Kvotering och mer statlig intervention ska BORT. Slopa den tredje pappamånaden och pensionsfördelningen. Ta bort varenda spår från Westerberg. Mer fokus på LIBERAL ist för SOCIO.
Försvar: Björklund var bland dom allra första med att faktiskt lyfta Rysslands geopolitiska hot. Men liksom Romney i USA, sågs han bara som en yrkeskadad tok som levde kvar i kalla krigets dagar. Tji fick alla kritiker. SDs vidriga Putingullande tar helt bort deras trovärdighet i försvarsfrågan . Sveriges "neutralitet" är en fetlögn och för vår säkerhet behövs NATO.
Integration: Ullenhag gjorde ett risigt jobb i sitt departement jämfört med sina kollegor, det erkänner jag som Alliansväljare. FP fick 12% 2002 och gjorde rekordhöjning just pga integrationsfrågan. Kravliberalism behövs inom integrationen, inte politiskt korrekt vurmande.
Jämställdhet: SLUTA acceptera vänsterns problemformuleringar för att locka över vänsternissar. Det här med lönegapet, föräldrarledigheten och annat är radikalfeministiska argument som är svagt underbyggda. FP har historiskt varit i spetsen för hedervåldsförebyggande, kvinnlig rösträtt, aborträtt, kvinnligt företagande och skydd för kvinnor i utsatta länder. Allt detta INNAN dagens marxistiska "feminism" . Man ser även jämställdhet ur mansperspektivet och lyckats med att jämna ut betygsglapp mellan flickor och pojkar. Riksdagsgruppens könsfördelning var enligt mig inget misslyckande. Hade man starkare manliga kandidater så hade man. Big deal.

Att tro att man kan rädda FP genom att kicka partiledaren men planera en en vänstersväng är löjeväckande. Om FP drar en tum närmare vänsterhållet blir fyraprocentspärren en nagel i ögat. Folkpartiet bör behålla Björklund och återgå till en mer högerinriktad politik, lik den innan 2010 och SD-skräcken/vänstervindarna.

Vad tycker ni andra? Håller ni med eller inte?

Det är precis nu det passar bäst att byta partiledare. Det tar tid att bli igenkänd och populär hos
alla väljare. Valet är över och det är förmodligen fyra år till nästa, om det inte blir omval.
Fp har mycket större potential än vad resultatet visade efter valet. Det beror på till stor del på
en partiledare som hela tiden står i skuggan av andra partiledare.
Fram med en yngre person istället. Man måste synas för att höras och nåt gråare än Björklund
är svårt att hitta. Alla partier har svagheter i enskilda sakfrågor men partiledarens personlighet
och karisma är den största enskilda skillnaden för att lyckas eller misslyckas i ett val.
Man kan tycka vad man vill om Åkesson men utan honom tror jag inte Sd hade lyckats
så bra som dom gjorde och då känns Björklund ändå mer kompetent och kunnig på helheten
än vad Åkesson gör.

Allan Widman är bra men troligen lite för gammal

Ohlsson är otroligt populär bland Stockholms vänsterliberaler och HBTQ:are. Ute i landet skulle hon göra praktfiasko.

Ullenhag är förmodligen den mest föraktade folkpartisten någonsin, han skulle dra ner väljarsiffrorna i Marianergraven (folkpartiets siffror alltså, men SD skulle gå som en raket). När man nämner hans namn i konversationer får man alltid reaktioner som "å fy fan, tala inte om den där idioten".

Allan Widman är bra men troligen lite för gammal, Johan Pehrson är bra men inget partiledarämne direkt, Wikström och Malmström är i Bryssel och det är nog tur för FP att de syns (och hörs) så lite som möjligt.

För gammal? Han är 50, sen när är det för gammal?

Rätt analyser överlag. Vem älskar Ohlsson utanför hennes kretsar i Uppsala och Stockholm? Ullenhag är en vandrande katastrof. Den valberedning som föreslår honom måste slås i bojor.