Ställ era random astronomifrågor

vad händer om man har halva kroppen inom jordens gravitionsyta och halva kroppen i rymden, kommer man att sväva då?

i rymden flyter man väl omkring? svävar? och på jorden så faller allt till marken? vad händer om man har halva kroppen i dessa 2 fält som seperar det ena och det andra?

jag fattar ingenting av vad ni säger jag kan inget om astronomi

Det stämmer inte. Det kanske var en välvillig liknelse du hört för att illustrera rum, tid och ljusets hastighet. Men det är inte bokstavligen sant. Alla stjärnor man kan se (urskilja/upplösa) med blotta ögat ligger inom bara ett tusen ljusårs avstånd, en ynka procent av Vintergatans diameter (med ett par extrema undantag). Ettusen år är en kort tid även för de mest kortlivade jättestjärnorna.Bra fråga, som jag passar på. De stjärnor vi har inom synhåll för blotta ögat vågar jag (nästan) säga alla "sväller" på ett eller annat sätt innan deras fusionsreaktor slocknar. Men det finns ju stjärnor och stjärnor.Med tre enda undantag: Solen, Betelgeuse och Altair så är en stjärna bara en prick, en punkt även i det skarpaste teleskop. Solen har en synbar yta för att den är så nära. Betelgeuse och Altair därför att de är såna gigantiska moln av plasma, och även de kan bara upplösas med några få pixlar. För varje stjärna vi kan se om natten så finns det en till som ligger närmare, men som vi inte kan se ens som en prick för att den är så ljussvag (men om du vore nära den skulle du uppleva den som ett gigantiskt bländande hav av hetta och ljus).

Så det spelar ingen roll huruvida stjärnor sväller, de förblir ändå bara ensamma prickar. De har ingen utsträckning i rummet som vi kan se. Om t.ex. Polstjärnan skulle tiodubblas i volym, så skulle den ändå bara vara en enda punkt för oss. Det är mycket långt till stjärnorna.

Ett mycket långt och intressant svar, tusen tack för det! Nu har jag blivit lite smartare

Vad är det som gör att ett svart hål får sån dragningskraft?
När stjärnan kollapsar och blir till ett svart hål är vikten densamma som innan antar jag (eller väger det svarta hålet, direkt efter uppkomst, mer än det gjorde som stjärna?). Är det då att densiteten blir så oerhört hög som gör den till ett svart hål, att materian pressats samman till en sån superkompakt klump?

Ju större massa en himlakropp har och ju närmare man är den, desto högre flykthastighet krävs för att lämna den. Om en himlakropp har hög densitet kan man kan komma närmare medan massan är oförändrad, så flykthastigheten vid ytan ökar. Vid en viss densitet blir flykthastigheten så hög att inte ens ljuset kan lämna ytan = ett svart hål, och vid ännu högre densitet hamnar "händelsehorisonten" längre ut än bara på ytan.

EDIT: Massan och radien för en sfärisk himlakropp är inte proportionella (om man dubblar den ena blir den andra inte dubbelt så stor). Då skulle det finnas en exakt gräns för densitet, men nu räcker det tydligen med att göra ett objekt större för att det ska få en händelsehorisont. Från Wikipedia:

"Michell beräknade att en kropp med 500 gånger solens radie och ungefär samma densitet skulle ha en flykthastighet på ytnivån som motsvarade ljusets hastighet, vilket betydde att kroppen skulle vara osynlig."

Finns det en början av universum?
Om man ser på big Bang, lär allt ha börjat på ett ställe för att sedan expandera. Men åt vilket håll? Kan man åka till "platsen" där det hände?

Det funkar ju inte ens att tänka sig nåt sånt. Universum, som är oändligt, kan man inte se som en karta. Inte en linjensom man kan sätta ut kryss på. Finns inga a eller B.

1) En början i tid, yes.
2) Det finns ingen plats där universum började expandera. Expansionen startade överallt.

Sånt är så knepigt tycker jag, det närmar sig religion.

Observationer -> Hur kan dessa förklaras. Visst, låter knäppt, men vi utvecklades för att fånga gaseller på savannen, inte förstå oss på universum.