Någon annan som kan relatera? Jag känner att jag aldrig kommer vilja lägga ner. Är missbrukare men ändå rimlig missbrukare. Det är kontrollerat pund. Kan bli en-två gånger i veckan som mest men ändå starka droger som dränerar en på dopamin främst men även serotonin. Lär ju inte leva länge är jag rädd, mina osunda livsvanor kommer ge mig ett kort liv men samtidigt känner jag att det gör ingenting för jag har haft mycket ångestproblematik och sökte upplysning och fann den, inget mer lidande, så länge jag mediterar(träning/sjukgymnastik/gym inkl) fastän jag lider ändå för jag inte vill vara ingenting, för jag njuter av det likt att ta av sig en trång sko ger mig njutning i misären bara för lättnaden att ta av den.
Det är det jag känner livet handlar om, just njutning och massa tålamod och väntande på nästa njutningsstund.
Jag tror att om jag återgår till nykterheten kommer världen bli grå och trist. Om jag blir för stabil så kommer njutningen försvinna i att vara. Jag vill må "dåligt" (om vi nu ska värdera) för att må dåligt gör att jag känner mig mer levande.
Kanske det här hör hemma mera i psykologi. Men jag är av uppfattningen att här lär det finnas fler likasinnade. De som tämjt sin "sjukdom" och lärt sig leva med den och ändå lyckas få en fungerande familjeliv? Jag anser jag har god kontakt med både morsan och farsan. Jag anser att jag är en vettig pojk och hoppas de anser att jag är det också i deras ögon, trots att jag inte klarade allt som jag "skulle" med jobb m.m.
/Från en människa som tänker för mycket och inte har tid att jobba. Filosofi och psykologi är mitt jobb. Att hålla alla kaotiska tankar i schack.
Det är det jag känner livet handlar om, just njutning och massa tålamod och väntande på nästa njutningsstund.
Jag tror att om jag återgår till nykterheten kommer världen bli grå och trist. Om jag blir för stabil så kommer njutningen försvinna i att vara. Jag vill må "dåligt" (om vi nu ska värdera) för att må dåligt gör att jag känner mig mer levande.
Kanske det här hör hemma mera i psykologi. Men jag är av uppfattningen att här lär det finnas fler likasinnade. De som tämjt sin "sjukdom" och lärt sig leva med den och ändå lyckas få en fungerande familjeliv? Jag anser jag har god kontakt med både morsan och farsan. Jag anser att jag är en vettig pojk och hoppas de anser att jag är det också i deras ögon, trots att jag inte klarade allt som jag "skulle" med jobb m.m.
/Från en människa som tänker för mycket och inte har tid att jobba. Filosofi och psykologi är mitt jobb. Att hålla alla kaotiska tankar i schack.