Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

3. Frågan om uppgifter från personalen i fotobutiken

Socialstyrelsen understryker i sin inlaga av den 16 mars 2004 till Regeringsrätten att Lars Borgnäs har nyheter att komma med beträffande uppgifter från personalen i fotobutiken "som skall jämföras med vad sökandena anför i sin ansökan på sid. 49 m om att 'ingen anställd hos fotohandlarparet kunnat erinra sig den upprörande händelsen'".

Bakgrunden är följande:

När makarna Schröder på hösten 1987 * efter det att kvällspressen berättat om att polisen misstänkte att styckningen av Catrine da Costas kropp fotograferats - kontaktade polisen för att berätta om den mystiske kund, som några år tidigare lämnat in filmrulle/filmrullar för framkallning och kopiering, figurerade ett urval av butikens personal i mannen Schröders historia. En yngre manlig anställd hade blivit så upprörd av vad han sett att han kommit upprusande ur källaren, annan personal hade mått illa. Fru Schröder hade tagit så illa vid sig att hon inte ätit på flera veckor.

Det framgår av förundersökningsmaterialet att mordutredarna med stort intresse tog emot makarna Schröders uppgifter. De bad emellertid makarna att prata med sin personal, så att åtminstone någon av de anställda kunde bekräfta den intressanta tilldragelsen.

Makarna Schröder gjorde som polisen bad dem. De tog upp saken med sin personal, men nödgades rapportera till mordutredarna att ingen av de tillfrågade kom ihåg någon sådan händelse i det förflutna.

För att få stöd för sin historia fick Arne Schröder i stället hänvisa till en affärsbekant i utlandet, som enligt Schröder skulle ha hört honom själv berätta om saken när det begav sig.

Trots att polisen alltså inte kunde få fotohandlarparets historia verifierad av de anställda, så förhörde man ändå en av dessa, en äldre syster till fru Schröder, som arbetade i butiken och inte brukade ta sommarsemestrar. Denna dam förnekade att hon kände till något om saken. Hon berättade att det hade blivit en irriterad stämning mellan henne och fotohandlarparet, när hon inte kunde bekräfta deras uppgifter. I det bandade förhöret låter hon närmast generad över att hon inte kunde verifiera uppgifterna. Hon föreslog att det hela kanske berodde på att hon av någon anledning varit frånvarande från butiken just när det hände.

Att all personal i butiken inte hördes av polisen beskrivs av Lars Borgnäs som ett polisiärt misslyckande av stor betydelse för bedömningen av fotohandlarparets tillförlitlighet (s. 128):

" Polisen tycks aldrig ha bemödat sig om att söka upp dem. Det är en av alla obegripliga missar i utredningen."

Det är ett intressant påstående, eftersom man väl får förmoda att personalen skulle ha sagt detsamma till polisen, som man redan sagt till sin arbetsgivare. Utgången av en serie sådana förhör borde alltså ha försvagat fotohandlarparets trovärdighet. Möjligen var det därför som polisen avstod från att gräva alltför djupt i saken. Att man gärna ville tro på fotohandlarparet framgår med all önskvärd tydlighet av det efterföljande förloppet.

Men återigen tillämpar Lars Borgnäs sin inverterade logik på utsagan och låter läsaren förstå att polisen genom försumlighet missat att en gång för alla klargöra att Thomas Allgén verkligen var kunden med de skrämmande bilderna på en styckad kvinnokropp.

Som en sensationell nyhet har emellertid Lars Borgnäs kunnat presentera den omständigheten att han själv nu gjort det, som polisen borde ha gjort redan för sjutton år sedan.

Efter att ha intervjuat fru Schröder har han nämligen lyckats få kontakt med en tidigare anställd, Carina, som idag - tjugo år efter själva tilldragelsen - kan berätta att hon mycket väl minns att fru Schröder i detalj berättat för henne om den mystiske kunden och de skrämmande bilderna. Borgnäs skriver (s. 128):

"Hon bekräftade för mig att polisen aldrig talade med henne om händelsen med bilderna.

Hon hade själv inte sett de otäcka bilderna, sa hon till mig. Det berodde på att hon inte arbetade den dagen. Hon hade för sig att det var på en lördag, eller i vart fall dagen före en helg som bilderna lämnats in, sa hon, och då hade hon varit ledig. Dagen efter helgen, när hon återkom till arbetet, hade fru S berättat för henne om de otäcka bilderna och om hur herr S upprört ropat från labbet.

Carina mindes att fru S sagt att bilderna föreställde en styckad kvinnokropp, och att brösten var avskurna.

- Det jag minns starkt är att herr S hade skrikit från labbet 'vafan är det här?', verkligen upprört, och att det gällde bilder av en styckad kvinna, säger Carina.

Carina tycker sig också minnas att fru S sagt att vaginan var bortskuren. Fru S var mycket upprörd över bilderna.

Helt klart, enligt Carina, var att händelsen med de skrämmande bilderna faktiskt ägt rum och att hon själv fått höra om den bara några dagar efter det den inträffat."

Vittnet Carinas historia hade naturligtvis haft stort intresse, om den presenterats under hösten 1987 eller åtminstone i anslutning till rättegångarna under 1988, då läkarna stod åtalade för mord. Inte minst detaljerna hade säkert intresserat både polis och åklagare, dels den tydliga överensstämmelsen med obduktionsutlåtandet i da Costafallet, dels tidpunkten för den mystiske kundens besök, som så väl korresponderade med den pensionerade jägmästaren Rubens historia.

Tyvärr ter den sig idag inte särskilt tillförlitlig, eftersom den innehåller ett hopkok av uppgifter som under årens lopp blivit allmänt kända och dessutom är svårförenlig med fru Schröders egen historia. Polisens avvaktande hållning till Lars Borgnäs "upptäckt " och det ringa intresse den tilldragit sig från andra journalisters sida ter sig i sammanhanget fullt begriplig.

Svårare är däremot att förstå att en statlig myndighet som Socialstyrelsen nu vill åberopa Lars Borgnäs privata brottsutredning för att försöka övertyga Regeringsrätten om att fru Schröders förmenta utpekande av Thomas Allgén som den mystiske kunden skulle vara förtjänt av någon tilltro.