Gammelmedias annalkande död

Det är svårt att förklara humor utan att det blir platt, men jag ska göra ett försök.

• Först kommer ett par språkfel, som indirekt säger att ingen redigerare har gått igenom texten.
• Sedan kommer ett uttryckligt påpekande om att redigerarna är på väg att försvinna.
• Vi får alltså samma faktaupplysning två gånger, men den första gången meddelas den oavsiktligt genom skribentens slarvfel. Det är det som är det komiska. Ha ha.

Jag upplever att det är fler stavfel och liknande i dagspress nuförtiden. Man tycker att de borde kunna köra en automatisk stavningskontroll iallafall. "Skiver" kan väl inte finnas i någon ordlista...plural av "skiva" på värmländska möjligen?

Sedan är frågan hur stor betydelse det egentligen har. De flesta läsare kanske inte tänker på det, men jag tycker det ger ett slarvigt intryck. Har man inte haft tid att korrekturläsa texten, så har man förmodligen inte haft tid att tänka igenom budskapet heller. Men visst finns det vassa pennor som ändå stavar som krattor, Tino Sanandaji t.ex.

Visst gjorde han det. Mobilsajten, den "vanliga" sajten och tidningsförsäljningen ska ha ökat! Lite udda att man måste sparka folk när det går bra.

Herlitz är en kärring som rensade ganska tufft på DN och gjorde sig av med en massa dödkött, se bla här: (FB) Gammelmedias annalkande död där tidningen plockade ut tolv mångåriga medarbetare och satte dem på ett specialprojekt långt borta från redaktionen där de skulle svältas ut och acceptera att säga upp sig.

Uppenbarligen saknade Bengt Ottosson rätt testosteronnivå för uppdraget och då satte man in Herlitz istället.

Roligt besked! Tack för alla dina uppdateringar.
Jag läste en artikel om en bortgången expressen-medarbetare för ett år sedan, det berättades lite roliga historier om honom, han hade för vana att kasta pennor på dom som ville tvinga honom att arbeta med dator.

Stämmer säkert rent ekonomiskt. Alltså, om mediehusen tappar två tredjedelar av sina intänkter innan tidningsdöden har nått "rock bottom", så kan det kompenseras genom att ta bort lika stor andel journalister utan att det egentligen påverkar journalistiken.

Men jag tror inte det är så enkelt att tidningarna bara kan krympa hur mycket som helst och bara svara med effektiviseringar och besparingar. När antalet läare blivit under en viss gräns förlorar tidningen sin relevans och kommer därför bli helt ointressent för i princip någon.

Låt anta att till exempel GP har 400 000 läsare och 150 anställda. Så tappar de två tredjedelar och har bara 135 tusen kvar. Är det så enkelt att de kan minska redaktionen till 50 anställda och fortsätta som vanligt?

Nej, när tidningen fått så få läsare kommer de fortsätta tappa läsare i en accelrerande fart. En orsak att läsa tidningen är nämligen att man får veta vad alla andra läser. Agendan för dagen så att säga. De nyheter som tar stor plats i en stor tidningen, kommer ta stor plats i det offentliga samtalet. Att läsa tidningen blir att hänga med i samtalet.

När en tidningen fått så få läsare att den inte är med och formar samtalet, så känns det orelevant att läsa och fler läsare försvinner i en ond (god) spiral.

Jag tror alltså inte att det finns en specifik gräns för hur mycket läsare och intäckter som svensk media kommer tappa innan tidningsdöden stabliliserar sig. Jag tror istället att tidningarna kommer fortsätta krympa och därför bli allt mer orelevanta, vilket kommer krympa dem än mer och göra dem ännu orelevantare osv...

Vi kommer med andra ord aldrig få se Aftonbladet eller Expressen med en upplaga på 60 000. Även om det säkert skulle gå att omstrukturera för att klara det rent ekonomiskt. Långt innan dess kommer papperstidningen ha lagts ned.

Oftast är det inte stavfel utan rena slarvfel, som mycket riktigt ett rättstavningsprogram hade upptäckt om det hade använts. Lite lurigare med felskrivna ord som har en korrekt men annan betydelse, det är där genomläsningen av texten är viktig innan den publiceras. Där brister det mycket i dag.

Utöver det har du även en gräns för när tryck och distribution inte blir ekonomiskt hållbar, vilket gör tidningen till vilken hemsida som helst. GT blir då som Passagen och får samma reklam ute i kioskerna och livsmedelsbutikerna - det vill säga noll. När surfade du senast in på Passagen förresten? Finns den kvar?

När den första tidningen faller kommer den snabbt följas av en eller två till. Är GT först kommer SvD följa.

Det finns också en gräns för hur lite eller dåligt material som människor är beredda att betala för. Jag har några mindre lokaltidningar som exempel där uppköp och nedskärningar har lett till tidningar där ett redan ganska tunt material har blivit ännu tunnare, bilderna dras mycket större och sidorna är färre.
Många på orterna tycker nu att de är så tunna att de absolut inte är värda att betala för längre utan man går till biblioteket för att bläddra igenom dem en gång i veckan eller gratisläser dem på kafferasten på arbetsplatsen eller på de lokala caféerna.
Det här är då människor som varit trogna tidningsprenumeranter sedan 30-40 år.

Även de stora tidningarna är snart där. Om man inte får ett extrembilligt erbjudande, typ 29 kronor i månaden för SvD så tar man det inte eftersom det inte finns något som man är beredd att betala för.

Ja, så är det självklart. Men just detta handlade alltså om att tidningarna troligen kan behålla precis samma kvalite med en tredjedel av personalstyrkan.

Men att inte ens en sådan lyckad rationalisering kommer rädda medierna efterssom färre läsare i sig självt gör tidningen mindre relevant och intressant.

En liten personlig grej om hur tidningsdöden kan fungera på mikronivå.

I den här tråden är vi ju egentligen helt främmande för de som kortfarande köper en Aftonbladet. Hur kan man vara så dum, liksom.

Faktum är att jag har varit och är fortfarande lika dum, fast med en annan tidning. Det är nämligen så att jag alltid har tyckt det varit höjden av livskvalite att köpa ett spelmagasin. Jag har gjort det i 15 år och bryr mig inte om att jag kan läsa recenssioner gratis på nätet. Det är relax att lägga sig i soffan och läsa om de senaste spelen. Även fast jag ALDRIG spelar längre.

Det är bara en vanesak. Jag minns när jag var yngre och tidningen var proppat med sakliga recenssioner av spännande spel. Ett magasin gav njutning i en vecka efterssom det var så fullproppat med kul text.

Idag finns LEVEL.

Emellanåt köper jag tidningen, för jag minns känslan av hur glad den brukade göra mig. Men varje gång händer samma saker.

1: Tidningen ger inte njutning i en vecka. Det är fortfarande lika tjock, men sidorna är fyllda med... ja... sidfyllnad. I senaste numret utlovades 30 sidor spelnostalgi. 8 sidor av dessa bestod av att någon fotat åtta olika arkadmaskiner mot en konstnärlig bakgrund. Dessa tog upp varsin sida. På en annan sida hade någon målat en stor svamp, med undertexten "Super mario i perspektiv".

2: Recenssionerna blir allt färre. Oftast bara några stycken. Istället är det megalånga intervjuer (10-12 sidor), reportage om någon som syr luigidockor, recenssioner av konserter med spelmusik.

3: Av de få recenssionerna är det mest så kallade "indiespel" som tävlar i att vara mest konstiga. Ungefär som att tro siog gå på popkonsert, och upptäcka att man köpt biljett till en proggfestival.

3: Texterna allt mer uppblåsta. Tillgjorda försök att vara poetiska och hippa. Skribenten verkar mer intresserad av att få sig själv att framstå som en medveten snubbe snarare än att berätta om spelet.

4: I dessa försök att visa att man minsan inte är några nördar, utan häftiga och medvetna, går det inte ett nummer utan politiska ställningstaganden som bara känns malplacerat och inklämt. Sims är homofobiskt för man kan inte rövknulla varandra, bröststorleken för varje spelhjältinna måste påpekas med avsmak. Det ska visst föreställa jämlikt, men man vill bara ruska om nörden och skrika åt honom att tjejer faktiskt har bröst. Den enda sexfixerade verkar vara nörden själv som hela tiden måste påpeka dessa. Ständiga försök till trendmedvetna lustigheter "gameplayet är så enkelt att till och med en Sverigedemokrat skulle kunna lära sig det... höhöhö..."

Ändå fortsätter man köpa skiten. För man har ju det där minnet av hur bra tidningen brukade få mig att känna. Men det blir längre och ängre mellan tidningsköpen. Längre innan man glömmer hur dålig tidningen faktiskt är.

Så nu slutligen har jag bestämt mig för att bojkotta skiten. Någon procent som politisk protest. Men det är inte huvudsaken. Likt de flesta andra struntar man i vilket när andan faller på. Jag skulle kunna ta lite SD-dissar för att få ha det där läsnöjet en gång i månaden. Men tidningen har blivit så dålig att det blivit så enkelt att bojkotta.

Jag kan demonstrativt sluta köpa LEVEL för deras tramsiga PK-flams, för det är ingen uppoffring längre. Det är så dåligt att jag inte tvingas avstå något jag gillar.

Ungefär så här tror jag det är för kvällspressens läsare också. De köper ibland på grund av minnet av vad tidningarna brukade väcka för känslor. Men det blir allt mer sällan, och det blir allt lättare att bojkotta.

Lite synd nu när SvD är den enda tidningen med ett vitalt och fritt kommentarsfält.

Jag levde i tron att det är viktigt för läsarna att kunna kommentera fritt och att det skulle locka läsare. Så kanske inte alls är fallet?

Den enda tidning jag brukade prenumerera på var Tidningen Land. Sveriges mest spridda tidning, tror jag. (Man prenumerar egentligen inte, utan blir medlem i LRF så får man den som medlemstidning.)

Jag tyckte att det var ett trevligt alternativ, efter att efter 25 år ha prenumererat på stadens dagstidning, vilken omvandlats till en Feminist-HBTQ-anti-SD-smörja på bara några få år. Tidningen Land blev en härlig tillbakagång till gammaldags folkhemsnostalgi, med intervjuer med bönder, odlingstips och en och annan intervju av en kändis med hänsyn till någon lantlig koppling. Aldrig några politiska ställningstaganden och aldrig, aldrig någon negativ journalistik.

Men så började ändringarna, ungefär efter det att SD kom in i Riksdagen. Små gliringar. Intervjuer med alla riksdagspartier - utom SD. En och annan SD-negativ krönika. Och sedan ett par år - en ny kvinnlig ordförande för LRF, vilken tar aktivt avstånd från SD. Trots att SD torde ha seglat upp till de allra viktigaste partierna för svenska bönder och svensk landsbygd.

Jag gick ur LRF och sade därmed upp prenumerationen på Tidningen Land. Ännu en tidning som riskerar att tappa rejält med läsare om de inte ändrar inställning till det mest landsbygdspositiva av partierna i riksdagen.