Allt om ADD!

Ingår det i ADD att ha svårt att memorera fakta?, hur ska man veta vad som är sunda förväntningar på människan rörande behov av repetition efter att man lärt sig något i skolan nyligen?.

Nej, läser snabbare än de flesta faktiskt.


Jag vet inte hur duktig jag är på att t.ex. plugga glosor, skulle tro att jag är medel. Men det beror helt på situationen, är det rätt förutsättningar känns det som att jag har lättare att lära mig än andra, och är det fel förutsättningar blir det omöjligt. "Sunda förväntningar"? Repetera tills du lärt dig, även om det känns jobbigt. Hur snabbt du lär dig är helt ointressant så länge du befinner dig inom det normala, och det krävs mycket för att man anses ha särskilda svårigheter. ADD innefattar inga inlärningssvårigheter men visst är det möjligt att ha båda, och då går det ju att få stöd för det.


Jag är rätt vältalig men händer ofta att jag tappar ord jag letar efter. Handlar om att ha ett stort ordförråd, ju fler ord du lär dig ju bättre blir du på att använda dem och komma ihåg dem. När jag pluggade på universitetet var mitt språk riktigt bra i både tal och skrift, nu känner jag allt oftare att jag börjar stamma och tveka på mitt språk.

Inlärningssvårigheter är förstånd för mig, jag syftade på kort minne eller nått liknande

Pluggar man glosor på universitet? det handlar väl om att söka fakta och sammanställa
det man lärt sig, det är vad jag avser när jag frågade om skolan.

Och nej jag skulle aldrig acceptera extrahjälp här i livet, det man har det har man
det man saknar tar man konsekvensen utav att man inte har, ifall det rör det kognitiva åtm!


Så menar du att ta sig igenom en svårare universitetsutbildning ska inte vara svårt för den genomsnittlige ADD'aren trots att det sägs att dom presterar sämre i skolan?

Jag pratar om att läroplanen sätter en deadline när något ska redovisas eller vara inlämnat, medans ADD'aren kanske arbetar långsammare och är mer perfektionistisk & har svårt att komma igång...om du inte känner igen dig i det kanske det är du som är undantaget och inte jag? vem vet, jag har aldrig pluggat till en högre utbildning, jag bara säger att jag ser farhågor

Får läkare på vårdcentralen fylla på psykrecept? Har slut på ritalin men ej tillgång till öppenpsykiatrisk läk.

Hur långt tid ska en ADD utredning ta? jag fick för några år sedan en stencil där jag skulle kryssa jag och nej, sedan var det klart, misstänker att det blivit nått missförstånd.

Finns det specialister? som kan utvärdera sådant bättre än en psykiater, min dito
säger att hans intryck är att jag inte har ADD, men ska man lita på det tipset?.

Nja, kanske om man läser språk, men glosor är ett praktexempel på när man använder korttidsminne, det var mer så jag tänkte.. Men på universitetet är det ju mycket salstentor (prov) och då behöver du memorera saker på det sätt du beskrev.

Du tjänar inget på att tänka så, att gå hos en kurator eller någon som hjälper en att strama upp livet och jobb/plugg kan vara väldigt nyttigt. Hade jag fått hjälp från kurator/psykolog från typ 12-årsåldern hade mitt liv varit mycket bättre, utan tvekan.

Nej, vi pratade om ordförråd och hur "vältalig" man är. Det behöver inte påverkas jättemycket av diagnosen. Ofta när jag är i diskussioner glömmer jag bort saker/argument jag tänkte på för 1 minut sedan och jag har svårt att hålla allt i huvudet, men jag har sällan svårt att hitta ord så länge jag inte är jättenervös.

Precis så är det och det är ännu värre på universitetet eftersom allt är på eget ansvar. Men det är fullt möjligt om man är intresserad av det man läser. Var noga med att gå på alla lektioner och schemalägg plugget så kommer det gå fint. Men det är kämpigt.

Kanske det nocturne..


Här kommer nästa frågekluster


Ett kriterium för ADD är att man inte lyssnar på vad som sägs i konversationer och antagligen
under muntliga instruktioner också..

Kan ni berätta om era erfarenheter utförligt på den punkten?


Är ni lite trögkopplade i tänkandet?

Kan vi för ett ögonblick släppa 2959 sidor om att ni är trögstartad för att få någonting gjort och grotta ner oss i det som är lite mer obekvämt..tycker jag.

Jag ger mig själv ett nytt omdöme, jag är logisk
men jag tänker inte alltid logiskt i tid..det är som att folk måste peka på det
jag inte uppfattar som jag egentligen har kapacitet att uppfatta direkt.

I vintras kontaktade jag vården på skolan angående ångest och koncentrationssvårigheter, jag har länge misstänkt att jag har ADD. Kuratorn bad mig överväga om jag ville göra en utredning och jag bestämde mig tillslut för att inte göra det, jag ville inte veta. Gjorde jag ett misstag? Är det möjligt att skolan skulle ha missat att jag har en diagnos?
Anledningen till att jag inte ville veta var för att jag ansåg att saker och ting har fungerat för mig, jag studerar och livet fungerar ändå. Även om jag vid flertal tillfällen har känt mig frustrerad över att jag inte kan koncentrera mig när det verkligen gäller, t.ex. vid tentapluggande. Skulle saker bara bli bättre för mig om jag nu fick en diagnos?


Jag är tankespridd av mig och försvinner ofta i min egen värld när folk pratar med mig, jag har svårt för att lyssna på någon när de pratar om jag är ointresserad, även om det är kritisk information kan jag sluta lyssna.

Jag har svårt för organisation och rutiner.

Jag har påbörjat massor av intressen och slutat lika snabbt, tappar intresset helt enkelt.

Jag avskyr när folk ändrar planer i sista minut, har dock inte svårt för att göra detta själv och är egentligen otroligt glömsk och sen av mig.

Jag prokastrinerar ofta, men jag skjuter inte upp saker. Har bara svårt för att sätta igång.


Det som talar emot att jag skulle ha ADD är att jag var väldigt lugn och tyst som barn.

Jag fick min diagnos ADD för två år sedan när jag var 18. Hade redan startat medicinering med strattera ett år innan och med min problematik ville jag ha något som kunde hjälpa mig stiga ur sängen på morgonen och få motivation till något så enkelt som att dammsuga då det annars brukade ta 3-4 timmar att faktiskt övertala/tvinga mig själv att göra det. Startade med 40 mg men kände bara av negativa biverkningar och all glädje och sorg flög ut genom fönstret, kände inte ett smack när det kom till känslor jag vart som en robot. Höjde nån månad senare till 58 mg och började känna lite skillnad när medicinen började verka och jag kunde kliva upp lite lättare men det positiva varade bara nån vecka för att sedan dala av och bli som förut. Höjde igen till 70mg och det fungerade lite bättre men för någon som har kämpat hela livet så kändes det då jätte stort och jag försökte se bortom all biverkningar. Struntade i att det bara var en liten förändring i mitt liv och kämpade på bast det fysiska biverkningarna (som jag ser idag) var fruktansvärda. Gick ett och ett halvt år utan uppföljning då våran psykiatriska mottagning hade interna problem och ingenting fungerade. Jag Svimmade upp till 20 gånger dagligen, hade såna kallsvettningar och darrningar att folk trodde jag hade Parkinsons. Ett halvår efter det började det hoppa i bröstet men jag avfärdade det då jag redan hade sån hög puls att det nästan kändes skönt att det gjorde ett litet avbrott för att sedan börja slå igen. Veckorna gick och det blev värre och värre, pulsen slog så fort att jag inte kunde räkna den själv på en minut och kunde inte gå längre sträckor då jag svimmande och jag var helt apatisk. Åkte in på akuten en dag när det var som värst och dom hittade något på EKG:t som gjorde att jag vart kvar och fick sedan ett 72 timmars EKG som visade att jag hade ovanligt många dubbelslag och en puls som låg som lägst på 115 och som högst på 180. Fick sänka medicinen men det är som stratteran har triggat hjärtat så mycket att det inte kan gå tillbaka som det fungerade förut och i våras kom det som fick mig att sluta helt. Jag gick in i en psykos från att ha mått alldeles utmärkt psykiskt på 3 år till att vakna en morgon göra det vanliga rutinerna och går in på mitt rum för att hämta nånting och en paranoia kommer som en blixt från klar himmel och i infallet försöker jag ta livet av mig. Och jag vill säga det att det inte var jag i den stunden, det fanns inga tecken innan på att jag varken var deprimerad eller självmordsbenägen så det kom som en chock för min familj och mig själv när jag sedan insett vad jag hade försökt gjort. Vill varna för strattera då det är en medicin av min erfarenhet bara en massa biverkningar och jag hoppas det görs mer forskning då det är allt för många som faktiskt råkar illa ut av biverkningarna och det är många likt som jag har mått utmärkt tills man en helt vanlig dag bara får ett infall. Idag är jag tvungen att äta betablockerare varje dag för att kunna vara någorlunda aktiv. Fruktansvärd medicin och det är fruktansvärt att det ens får säljas och framför allt till barn.

Vi tar som exempel att jag sitter i ett klassrum med 15 elever och en lärare står där framme. Jag hör att läraren står och pratar men samtidigt hör jag även klasskamraten längst bak i rummet som antecknar, suddar, antecknar och suddar. Inte nog med det så läser jag samtidigt av lärarens kroppsspråk, vad hon har på sig, vad som står på tavlan... åh titta där, vilken fin blomma i fönster jag undrar vem som vattnar dom? Någon vaktmästare jag sett förut? Kamraten bredvid börjar bläddra i boken, någon tappar pennan, fåglar flyger utanför fönstret och kraxar, någon utanför klipper gräs och inte nog med det så höra jag varenda bil som åker förbi.

Jag hör ALLT samtidigt även fast jag svagt riktar uppmärksamheten på något annat finns bakgrundsljudet kvar. Det blir en hel orkester tillslut och jag lyckas nästan aldrig rikta fokus på vad som är viktigt, i det här fallet att lyssna på vad läraren har att säga. Jag hör som sagt allt och skulle jag göra en kraftansträngning till att lyssna på vad hon har att säga så blir det ett falsk intryck då min hjärna fortfarande tar in allt annat. Så jag går ut därifrån med tron om att jag har tagit in informationen riktigt men kommer någon och börjar prata med mig så har jag efter dom följande 10 minuterna ingen chans att kunna återberätta det som sas på lektionen. Man känner sig så extremt puckad och i följd av att jag har ansträngt mig så mentalt måste jag raka vägen hem efter skolan och lägga mig för att sova även fast klockan är 16, sover då hela natten

Misstänker att jag har add, väntar på utredning. Men hur gör ni för att kunna koncentrera er ett längre tag än 5 minuter?

Funderar på om jag bör ta concerta eller ej, varit diagnoserad sedan 16 års åldern.

Mådde extremt dåligt under min ungdom/tonårsuppväxt, extrem ångest & kändes aldrig som att man riktigt nådde upp.

Alltid handskats med mina tankar, tänker som en jävla idiot och drömmer mig iväg snabbare än blixten, kan sitta och planera i dagar i hur jag ska starta upp ett företag, osv osv sedan faller allt bort, och nya drömmar dyker upp.

Skolan har aldrig funkat, jobbar nu & mår bättre, men jag vill använda kunna använda alla mina ideér, utnyttja skiten och försöka använda min ADD istället för att se det som någon negativt,

Är det någon som har några ''pre'' medecin och efter? Blivit bättre eller pyton? Aldrig gillat tanken på att behöva knapra piller, men blir det bättre så kanske det är värt det?