Läkarprogrammet i Sverige - Tråden

Inga av de jag känner hade de problem du nämner, men det var jävligt tryckt stämning första gången vi fick se en död människa dock.. Ang plugget med biokemi och allt sånt så är det överhypat. Det kan se mycket ut till en början men när man bryter ned det så är det verkligen inga problem. Jag har svårt att se att det var någon som verkligen kämpade stenhårt som kuggade på tentan.

Okej! Har fått denna info berrättat för mig så det kan finnas en viss överdrift. Men är det inte så att man dissekerar i grupper och du hade turen och inte hamna med någon som svimmar eller beter sig konstigt?

Förresten, hur ska man lägga upp plugget på bästa vis när det gäller biokemi? Vad funkade bäst för dig?

Nu går jag inte på KI men som jag förstått det har det - iaf på HU - aldrig varit något problem med studenter som är respektlösa under dissektionerna. I min klass (100+ pers) tror jag inte någon svimmade.

Vas gäller biokemi så funkade det bra för mig att rita upp saker.

Vad är grejen med att det är rekordmånga antagna till läkarprogrammet i år? Folk jag känner som sökte/ska söka till läkarprogrammet har inte egentligt intresse av medicin, utan man är bara ute efter statusen och pengarna. Tråkigt.

Våra kära politiker har bestämt att man ska öka antalet utbildningsplatser för att råda bot på bristen av specialistläkare. Att det är brist på AT-platser verkar man dock inte bry sig om.

Som vanligt är politikerna helt rudis.

Jag måste erkänna att jag har väldigt svårt för människor som läser medicin (och planerar att jobba kliniskt) för statusen och pengarna.


Angående att jobba och plugga samtidigt; vi har ett par som gör det. De (som jag känner till) som jobbat mer än någon dag i veckan, har kuggat en eller flera tentor. Jag tror till och med en hoppade av.

Det är lite min fördom om folk som pluggar utomlands, vilket förmodligen inte alls stämmer. Jag måste dock erkänna att jag inte har känt att läkaryrket varit något typ av kall. Det känns som många av ens kursare haft det som livsmål sen de hamnade på sjukhus i 5-årsåldern och såg en läkare för första gången.

Nej, sådana är inte heller så roliga. En risk är att de får en skev bild av läkaryrket som straffar sig senare. Jag tycker att man borde känna att man vill utöva yrket (och allt som hör till) i förstahand, och pengar och eventuell status kommer efter.

Själv bestämde jag mig för 3-4 år sedan, insåg att det är ett perfekt yrke för mig, och satte igång att ta mig in på utbildningen. Sen har jag en förälder som är läkare, så man får ju rätt mycket insikt i yrket. Något som många kursare tyvärr inte har...

Jag har ingen närstående som är läkare så det är nog mycket som inte kommer vara som jag föreställer mig. Å andra sidan har jag inte sträckkollat Gray's Anatomy eller House så jag har nog ingen överglorifierad bild av läkaryrket heller. Jag kände att jag ville ha ett betydelsefullt yrke och medicin verkade intressant, sedan spelade självklart det ekonomiska in.

Har du några tankar om specialisering? Det känns som jag pendlar mellan att jobba deltid på VC eller något "häftigare" jourtungt.

Stämmer det att majoriteten av läkarstudenterna är har föräldrar som är/var läkare?

Jag tycker det är grymt med arbetarbarn som aldrig vart i närheten av högskolemiljöer, plötsligt tar sig an läkarprogrammet.

Finns det några sådana i era program?

Inte direkt. Jag har bara avklarat en termin, och om man inte är helt inställd på att bli något redan från början, är det nog ganska omöjligt att veta vad man kommer att bli. Det är nog lättare att säga vad man inte vill. Jag vill t.ex. inte bli något inom kirurgi. Jag vill nog inte heller bli allmänläkare / distriktsläkare.

Som jag förstår det kommer de flesta vilja något nytt efter varje klinisk termin, och / eller är det ofta det första vik:et som man trivs på som är avgörande för många.


Jag tror nog inte att majoriteten är läkarbarn. En hel del är. Annars är det mycket sjuksköterskebarn med. En hel del arbetarungar med. Min farsa var arbetarunge som tog sig in på läkarprogrammet, och han är väl fortfarande arbetarunge innerst inne, vilket har färgat av sig på mig. Med andra ord känner jag ingen gemenskap med de andra läkarungarna, mer än att vi har föräldrar som är läkare och därmed mer insikt i vården.

På tal om insikt i vården... Det är rätt skrämmande hur naiva många av de yngre är när det gäller deras framtida yrke. Jag menar, även om man inte har någon förälder eller annan närstående som är läkare, borde man väl ha läst på lite innan man gav sig in i det?

Ett antal finns det nog allt, har ganska dålig koll på mina kursare faktiskt. Den största minoriteten utgörs nog dock av barn till läkare, om man kollar på föräldrars enskilda yrken.


Hur gammal måste man vara för att räknas till de yngre? Och vad har de för vanföreställningar?