Har du förlikat dig med att alltid leva ensam?

Förstår gör jag. Men jag tror alla ensamheter är plats i tråden. Ingen utesluter den andra, och alla är plågsamma i varierande grad och sätt.

Ja, jag börjar så smått förlika mig med att leva helt ensam. Kommer inte gå in på varför, men det handlar om kärlek som inte är besvarad eller möjlig. Och jag har börjat glömma honom mer och mer. vilket känns rätt så bra. Men jag vill inte ha någon annan, samtidigt som jag ska glömma den här killen.

Jag har väldigt svårt med kärlek, men när jag väl blir kär, då blir jag verkligen kär. Med tanke på hur mina känslor är - så kan man nog kalla mig för romantiker. Ge mig mitt livs kärlek och jag går i döden för denne man. Jag upplever mig själv ha funnit mitt livs kärlek nu, men jag måste glömma honom. Fan vad det gör ont!

Jag tycker att det här är en jobbig tid på året. Just nu kryllar stan av par som går tätt omslingrade, par som har picknick, par som hänger på uteserveringar eller bara har det skönt i solen. Mina tjejkompisar planerar sommarsemestrar med sina partners eller går och väntar på att bli föräldrar.

Och så jag då. Jag stökar på med mitt och försöker fokusera på det som är bra. Det finns saker som jag tagit tag i senaste åren när det gäller mitt liv, som jag är stolt över, men just nu är det kämpigare än vanligt och jag har svårt att hitta motivation till något. Det är som att bekräftelsen från mig själv och folk i min närhet inte riktigt räcker just nu, utan det vore så himla skönt att någon gång få den från annat håll också. Och tyvärr är det ju just det som inte sker och som jag inte kan lägga en massa energi att hoppas på.

Just nu är jag ensammare än någonsin, när det gäller kärleksrelationer och sex. Och utvecklingen är ganska oroande. Senaste killen jag låg med (det här är över ett halvår sen), skickade ett sms dagen efter och skrev i princip att han ångrade att vi legat med varandra. Sen slutade han höra av sig. Så sjukt ironiskt, i och med att jag för en gångs skull hade tänkt att han verkade mer intresserad än jag. Tji fick jag och så var det åter slut på det roliga.

Jag verkligen avskyr deppigheten, för den leder ingenvart och den är så förbannat oattraktiv. Min strategi har under en längre period varit att acceptera läget, fokusera på mitt och mentalt utesluta en kärleksrelation som ett alternativ i mitt liv. Jag gissar att det är detsamma som att "förlika sig med" och "acceptera". Det har fungerat bra och bitvis har det varit riktigt skönt och befriande. Jag har inte känt att jag har saknat något.

Den senaste tiden har det dock varit så grymt svårt att helt kväva behovet av närhet, kärlek och att någon finner en attraktiv och liksom "ser en". Och det är så svårt att skaka av sig avvisanden, när de blir tillräckligt många. Jag vill verkligen inte bli bitter och samtidigt gnager det just nu i mig, den där sorgen och även ilskan över att inte vara en tillräckligt intressant tjej i mäns ögon. För jag känner ju inte själv att jag är defekt. Så i grund och botten handlar det väl också om att jag inte förstår min ensamhet, vilket gör det svårt att förlika sig med den i längden. Samtidigt vet jag att jag måste, för den här deppigheten drar livsenergin ur mig.

Hur gör ni andra för att ta er upp ur det här svarta hålet? Jag är mestadels en glad och nyfiken tjej, självständig, en massa saker, jag vill verkligen inte sitta fast i det här mörka hålet. Hur gör ni för att gå vidare och på riktigt förlika er med ensamheten? Hur hanterar ni eventuellt närhetsbehov? Jag tränar några gånger i veckan, det hjälper ibland. Och jag är fysisk med vänner och familj, vi kramar varandra och så. Har ni tips på fler strategier?

Du är kvinna för helvete, du ska inte ha dessa problem, antingen ser du ut som en påse skit eller har någon form av handikapp mentalt eller fysiskt.

Hur går det för er? Själv har jag det som förut ungefär, dvs folk generellt gillar mig och mycket i livet flyter på bra. Förutom den lilla detaljen att jag uppfattas som leprasjuk av killar så snart jag visar intresse. Nytt personligt bottenrekord häromveckan när inte-så-hunkig-kille slutar skriva till mig på dejtingsite (precis innan jag ska föreslå en dejt) och sen läser jag på annat håll på nätet hur han beklagar sig över sin ensamhet och att han inte lyckas träffa någon.

Jahopp.

Hur som helst, jag tror att jag har lämnat sorgefasen nu och mer kommit in i att känna mig blasé och avtrubbad inför det hela. Det kanske är det som är detsamma som att förlika sig med ensamheten? Ve och fasa.

jag kommer också vara ensam hela livet. jag är så pass ful och kass personlighet så jag har aldrig raggat på nån. ser inte vad jag skulle få ut av att bli nekad? jag vet att jag kommer bli nekad. så är det inte ju lönt att försöka.

det är såklart jobbigt...men ju äldre man blir ju mer vanare bör man ju bli?

det är iaf inte tjejer det är fel på, utan på mig.

Sållar mig också hit. Det ska till ett smärre MIRAKEL för att ensamheten ska övergå till det motsatta. Tjej vill jag ha men alla upplevelser gör att det aldrig kommer gå, trots att man vill. 25 år har passerat och säkert 55 år till väntar :/

Sorgligt men men...

"Har du förlikat dig med att alltid leva ensam?"

Jajjemen. Har väl hänt ett par gånger att jag fått upp hoppet eller försökt förändra mig själv, men det slutar bara med att jag mår sämre. När jag accepterar läget så mår jag alltid prima (Även om det vore trevligt att ha åtminstone en riktig vän, jag ser det som viktigare än att hitta än kvinna. Jag gillar inte att umgås med kvinnor ändå.). Jag har ett jobb jag trivs alldeles utmärkt med och lever livet på lönen. Dock, skulle jag förlora mitt jobb och inte hitta något annat i min branch har jag inte mycket att falla tillbaka på. Det är det enda jag har som känns meningsfullt.

Jag har faktiskt precis insett att jag kommer att leva och dö ensam. Jag har verkligen försökt allt men jag passar inte in någonstans. Har alltid gått och grubblat och tänkt att det är mitt utseende det är fel på men har insett att jag är väldigt speciell och det är en precis lika stor anledning till att jag kommer att leva livet ut i ensamhet. Jag har börjat förstå varför människor som Elliot Rodger går berserk och skjuter ner folk, att leva i ensamhet och veta att det kommer att förbli så är psykiskt påfrestande.

Förstår vad du menar å känner precis som du, har tankar på självmord så man slipper uppleva hela helvetet varenda jävla dag.

Japp.

30 år gammal förlikade jag mej äntligen med att leva ensam - jag började tillochmed tycka om det - skaffade mej lite hobbies och nya kompisar och hade det jäkligt bra - efter drygt ett år var jag inte ens ledsen över det utan trivdes så pass bra att jag, när jag släpade hem ett ONS faktiskt sa rakt ut till honom att "VÅGA inte bli kär i mej - det är mot reglerna, och jag kommer Aldrig bli kär i dej"

Jaha.

Det tog 6 dagar. Och än funkar det bra.

jag har förlikat mig att alltid leva ensam. Klart det är jobbigt, speciellt nu när jag börjar bli över 30. jag har tröttnat på spela dator spel, som var ett av mina verklighetsflykter. När jag var ensam kunde jag alltid slå ihjäl tiden med att sitta och nörda dygnet runt. Sommaren och våren är värst, på fredag och lördags kvällarna vill man bara gå och hänga sig. Men jag har ett väldigt välbetalt jobb och kan resa flera gånger om året, det gör att jag står ut med mitt värdelösa liv.