Överdriven åldersnoja bland mina jämnåriga före detta klasskamrater helt plötsligt

Jag är 28 år, och de senaste 4-5 åren har jag märkt att folk som jag växte upp med under hela skoltiden har börjat snacka mer och mer om hur "gamla" de är, och ärligt talat känns det hela väldigt överdrivet och lite löjligt.
Ett lysande exempel är en (för övrigt riktigt schysst) snubbe som jag hade som plantsättarbas förra året;
jag och han var 27 år den sommaren och han envisades hela tiden med att tilltala 16-20-åringarna som "unga och oerfarna, har ingen erfarenhet av livet " och när han pratade om sig själv brukade det vara ordval i stil med "jag är så gammal, jag ".
Jag mår faktiskt lite illa när jag hör sånt där svammel.
Jag menar, jag har ingenting emot att bli äldre, jag är allmänt ung till sinnet så jag är inte personligen "nojig" på det sättet - men allvarligt talat, de låter som om de vore pensionärer eller någonting.
De är 28, inte 68.
När blev åldern 28 någonsin "gammal"?
Det känns väldigt underligt, det känns ungefär lika absurt som att påstå att en 12-åring är en "ung vuxen".
Är det här bara en jargong, eller anser de verkligen att de är "gamla som gatan" när de inte ens har fyllt 30?

Kan vara så att du har ett väldigt barnsligt utseende och därför inte börjat bry dig om ditt åldrande ännu.

Kan kanske vara själva grejen att snart fylla 30 som gör att man får ångest. Jag är själv 28 och kan ibland känna att tiden springer iväg. Det beror på situationen också om man känner sig gammal. Hittade en artikel http://www.bravardag.se/halsa/knopp-...lderskrisar-vi.

Har också passerat 25 nyligen, är dock ett par år yngre än dig. Du är ung, i det långa loppet väldigt ung med tanke på att ska leva i 75-80 år om allt går bra.

Men jag tycker det är lite konstigt att du inte har krisat än, den första ålderskrisen brukar komma redan kring 25 och 30-årsåldern står kring dörren för dig. Vid 35-40 börjar många åldras långsamt. Jag säger inte att du (eller jag som är ett par år yngre för den delen) är gamla, men som sagt - att du inte har krisat något än är lite udda - du kanske helt enkelt inte har fattat det än?

Titta på tjejer i din ålder. Jag tittar på många tjejer i min ålder och har noterat att många börjar förlora sitt utseende när de har passerat 25 med ett år eller två. Skallighet, m.m., brukar även komma i den senare delen av 20-årsåldern.

Fast jag har gamla bekanta som jag visserligen inte har kontakt med i nuläget men som jag vet bor hemma vid 25+ och verkar tro att de fortfarande är 15, dessa människor verkar heller inte ha förstått att de är rejält vuxna och börjar närma sig trettioårsåldern utan lever kvar i tonåren långt upp i den sena 20-årsåldern.

Men visst, du är fortfarande ung, men att du inte har reflekterat över åldrande ännu är lite skumt.

Jag förstår din poäng, och jag har mycket riktigt märkt att många som jag betraktade som "snygga" för några år sen på senare tid inte alls är lika tilltalande längre.
Men jag tror faktiskt att det handlar betydligt mer om deras utstrålning, snarare än att de skulle vara mindre fysiskt attraktiva.
Många tjejer som jag ansåg attraktiva under högstadiet och gymnasiet har på senare tid fått en mer osäker och "tyngd" karisma, nästan som om de går och funderar på någonting och är allmänt bekymrade, och det påverkar ju givetvis deras attraktionsnivå en hel del.
Sen gäller det ju att komma ihåg att inte haka upp sig för mycket på ens utseende - jag tror att åldersnoja handlar väldigt mycket om att man oroar sig för att bli "mindre snygg" med åren, men man har ju en massa andra kvalitéer som är betydligt viktigare, och jag anser att det är dem som man bör fokusera på.

Jag har hur som helst en ganska chill attityd till det här med att bli äldre - jag identifierar mig fortfarande mycket bättre med folk i 20-22-årsåldern och kommer förmodligen alltid att syssla med "unga" hobbyer, exempelvis snowboard, TV-spel, LaserDome och liknande.
Jag ser ingen egentlig anledning att någonsin lägga av med de här sakerna, jag har alltid känt mig utomordentligt road av dem och de påverkar inte resten av mitt liv på något negativt sätt, snarare tvärtom.

Samma här. Är 26 år och identifierar mig med folk 20-22, kommer nog göra det om några år också. Kommer heller inte lägga av med mina intressen. Ingen anledning att någonsin bli gammal inombords egentligen.

Det jag främst oroar mig för när det handlar om ålder är att bli "slö". Att känna att man inte vill göra kul saker utan hellre bara vill sitta hemma och uggla.

Jag är 24 och jag tycker att 17-18 åringar är oerfarna och dumma i huvudet. Inget fel med det, för det är sanningen. Jag känner mig grovt out of place när jag umgås med folk under 20-21. Men jag känner mig ändå väldigt ung, jag kan känna mig gammal i yngre folks närvaro. Men är jag med jämngamla/äldre så känner jag mig som 12.

Tja, men om man inte skulle trivas med att vara "slö" så vet man ju att man inte vill leva på det sättet, och då får man försöka komma på vad man vill göra för att lysa upp tillvaron.
Även om man är så pass gammal att man har gått i pension har man fortfarande massor av möjligheter att hitta på saker, typ lära sig ett nytt instrument eller ett nytt språk, eller börja på någon sport som man aldrig har sysslat med förut.

Sen är det ju naturligtvis ibland svårt att "komma igång" med saker, även om man gärna skulle vilja det, men jag brukar peppa mig själv genom att tänka på hur trevligt det skulle kännas att få de sakerna gjorda.

Ingen vill bli äldre, men man måste fan inte hålla på och gnälla om det som en liten fitta hela tiden eftersom det smittar av sig. Ungefär om när någon säger att "man ska upp till jobbet imorgon suuck så synd om mig" en fredagkväll när man sitter och super.

Vet inte vad du ansåg vara attraktivt i högstadiet men den typen av tjejer som levt på sitt utseende brukar få ett ganska hårt fall när den livsstrategin inte funkar längre.