Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

hallonii. Inget löjligt med det. Tung upplevelse du har. Sorg är en process. Men till slut fick du i alla fall insikt om läget. Nu har han gjort sitt val. Och då får du gå vidare, och det kommer ta tid och vara jobbigt. Men låt inte han komma tillbaka hur som helst nu. Behåll din värdighet och respekt. Vill han komma tillbaka så skall han kämpa för dig, och öppna upp sig och förtjäna det.

Sätt din värdighet högt.

Med tiden så kommer det läka och bli bättre. Men var iskall nu, ta stöd av vänner och bekanta. Försök uppehåll dig med roliga saker. Fokusera på annat.

Du har i alla fall lärt dig saker, som du kanske har nytta av i framtiden. Livet är en resa med upplevelser. Goda och tunga.

Eftersom personen under dig fick svar så tänkte jag ge dig några minuter av mitt liv.
Så här är det, man blir korkad och blind av kärleken. När känslorna är färska så existerar knappt brister hos personen man är kär i. Jag ska vara ärlig, du har klantat dig, rejält.

Hon vet exakt vart hon har dig, som handen i handsken.
Du måste själv förstå vid det har laget att ert förhållande inte var sunt för fem öre, det inser även du hoppas jag. Se inte det här som något negativt, ta med dig din lärdom till nästa förhållande och gör inte om samma misstag. Sex är naturligt och det är skoj, det går inte fastna i det förflutna, vad hon gjorde är gjort, du skulle bara ha accepterat det, hon gör sina egna val.

Misstag gör man, det händer även den bäste av oss. Det viktiga är att ta lärdom och att du förstår vad du har gjort för fel.
Hon är säkert inte guds bästa ängel så tro inte att jag bara klandrar dig, tvärtom, jag försöker få dig att acceptera situationen för när man har gjort det så blir livet helt plötsligt lite enklare och man får upp en helt annan bild av personen. Det kanske fanns en anledning till att du reagerade som du gjorde? Tillitsproblem? Tidigare snedsteg av henne? Flörtar hon diskret eller öppet för skojs skull?
Att visa sin kärlek gör man av olika gester och handlingar, det varierar från person till person, men att säga "Jag älskar dig" blåser inte bort alla problem, ett starkt ord som kan vara så svagt i fel situationer.

Gör mig en tjänst och acceptera och bearbeta allt som har hänt och sluta klandra dig själv.
Nu tar vi oss i kragen

1. Gråt, skrik.
2. Sup ned dig åtminstone en kväll.
3. Känn sorg.
4. Känn ilska.
3. Prata om det med vänner/familj.
4. Tänk på allt bra det gav dig, förslagsvis under/efter träningspass då hjärnan är som klarast.
5. Hitta något nytt som, inte kanske ta hennes/hans plats, men uppehålla dig från sorgen. En hobby eller en person. Alternativt umgås jättemycket med vänner
6. Magiskt nog går du förhoppningsvis stegvis vidare. Det känns ej längre lika tungt.


Jag vill slänga in ett starkt DON'T bara:

Skaffa inte ett nytt kärleksintresse för tidigt. Möjligen en KK, men att förälska dig i någon ny när du fortfarande har din käresta i minnet leder enbart till jämförelser med den sistnämnda. Slutar alltid illa, enligt min erfarenhet.

Dumt att säga något är löjligt, mår du som du mår, så mår du som du mår...

Det är förjävligt att sakna någon.

Tack så hemskt mycket för dina ord! <3

Det känns som att jag ser honom överallt. Minsta lilla sak som påminner om honom gör att jag tror att det är han. En viss bildmodell, eller en viss bilfärg, hans hår, hans ursprung, allt. Allt påminner om honom.
Hur tusan går man vidare? Ärlig talat?!

Vad göra när partnern inte bara var älskad tak- och amorteringsdelare utan även älskare och bästa vän.
Vad göra när man förlorat den man kunde dela allt med, allt som delbart var såsom skratt, sorg, glädje, ilska, förvåning, intressen, frustration, irritation, humor, tjuvnyp, ett barnslig sinne och filosofiska tankar, samtal med både bredd, djup, grund och yta.
Dynamik, närhet, attraktion, ömsesidighet, intimitet, intellektuell utmaning och stimulans.

Allt i samma person, älskad som varje dag var den sista.

Vissa saker är ända in i själen så starkt förknippat med ett "vi" och ett "oss" att det är helt jävla omöjligt i form av ett "jag".

Om man har slutat tro på kärleken. Vad gör man då?

Jag ser detta hela tiden. Par som bråkar konstant om SKITSAKER rent ut sagt. Det är ingen hemlighet att det inte handlar om dessa saker, utan om något mycket djupare. Är nu i 20-årsåldern o haft antal relationer i mitt liv och inget av dom höll. Inte ens när man faktiskt fick den man vid första ögonkastet blev kär i! Föräldrarna skiljer sig också. Så vad fan är det man ska tro på egentligen?

Kan någon också förklara vad man istället ska sträva efter? För att vara kär i någon och få kärlek tillbaka är det bästa som finns. Men när man ser hur tjejer hoppar från ett långvarigt förhållande till ett annat på knappt en månads tid blir jag mörkrädd. De är inte alls kära i sina killar, bara idén av ett lyckligt förhållande. Hur speciell känner man sig då? Har det hänt en själv utan ens vetskap? Och sen att karma inte alltid slår för dessa personer visar ju bara att nån rättvisa inte existerar. De får aldrig smaka på sin egen medicin utan hoppar bara vidare till nästa förhållande och gömmer sig där tills "honeymoon"-perioden tagit slut.

Hoppas jag lagt det i rätt tråd, men att inte tro på kärleken är väl också en kärlekssorg.

Man kommer till en punkt då man förstår att man överanstränger sig. En brud som gillar dig för just den du är kommer kämpa och ge dig hennes tid.

Din drömbrud kanske inte ens finns inte din stad, kanske inte ens i Sverige. Många tjejer söker något halvseriöst, du måste hitta en sådan person som söker något lika seriöst som du gör. De personerna hittar du inte på krogen.
Jag trodde inte att kärlek vid "första" ögonkastet existerade, men för några månader sedan fick jag det bekräftat. Även fast det blev ett kortvarigt förhållande så förstod jag att det kommer när man minst anar det och anstränger sig som minst.

Många personer har en försvarsmekanism att ge sig snabbt in i nya förhållanden som en kompensation för rädslan att vara ensam. Fortsätt att leva ditt liv så lovar jag att du kommer få det du söker, ibland tar det bara lite längre tid än för andra.

Det är just det som är problemet, jag tror inte på att seriösa förhållanden överlever. Kärlek vid första ögonkastet har jag haft, blev tillsammans med henne ett tag därefter men som med alla andra förhållanden brakade det sönder.

OK. Låt säga att det faktiskt nån gång i mitt liv dyker upp en brud som gillar exakt allt med mig och jag henne. Trots det är fortfarande oddsen att det kommer hålla lika med noll. Det kommer ta slut förr eller senare och det gör att allt det här gullandet om förhållanden, giftermål och bilda familj känns så meningslöst. Chansen att hon sedan sticker till någon annan fort efter förhållandet är skyhög och vad bevisar det? Att det spelar ingen roll vem hon är tillsammans med för det är vad killen kan göra för henne som räknas. Inget förhållande känns personligt när killen märker att han blivit utbytt kort efter att det sprack och det ser jag hända bekanta, vänner och även hänt mig själv.

Jag må vara ung men mina tankar om detta skulle säkert kunna komma från någon mycket äldre. Kanske bara bor på fel ställe, eller för att jag aldrig försöker mig på något seriöst nuförtiden. Men det känns tomt att inte ha kärleken som drivkraft för när jag en gång i tiden hade det så var den riktigt stark.

Jag..hade honom aldrig helt. Vi blev bara djupt förälskade i varandra och bestämde oss för att så småningom bli tillsammans, starta ett liv tillsammans, föda upp ett nytt Beatles-gäng.

Något hände på vägen och nu ska vi båda iväg på två håll i världen och det tynger mig. Kommer jag någonsin hitta en kille som var som han? En kille vars skönhet, humor och intelligens kan mäta sig med hans? En som läser böcker? En som har en sån otroligt sexig dialekt, röst, sätt att gå, allt..det kommer aldrig två chanser i livwt va? I fucked up! Det var min menade grabb och jag rörde till det.

Det hela skedde i november och jag kan fortfarande inte ens se på en annan kille. I mitt huvud tänker jag att det fortfarande kommer sluta upp med oss två. Jag kan därför inte se på en annan. Jag vill inte se på en annan. Jag åkte till en semesterö för en vecka sen och jag talade knappt med någon annan kille eftersom jag vill inte svika den jag egentligen vill ha, den enda jag kan tänka mig ha. De som ens närmade sig mig avfärdade jag genom att säga att jag var gift, helt sjukt med andra ord.

Hur kommer jag över denna pojk och hur ska jag sluta se på alla vägar vi har gått på, minnas alla ord han sagt, alla ställen vi har vistats tillsammans på, alla bilder, allt..jag vill bara radera allt och gå normalt på Stockholms gator men vart jag än vänder mig finns ett minne! Där tog vi ett kort. Där gungade vi. Där kramades vi. Där kysstes vi. Där kysstes vi igen. Där skrattade vi och där förlovade vi oss på skoj. Hur?

Jaha, tänkte bara flika in lite med mina senaste 3-4 månader...

Träffade en tjej i början av mars, som jag efter ett tag kände att det verkligen verkade klicka med och att vi fungerade bra tsm, trots en åldersskillnad på ett par år (behöver inte vara negativt alls på förhand, jag vet...)

Kände att det kanske kunde bli nåt seriöst för min del för en gångs skull, och såg verkligen framemot midsommar, sommaren, semestern osv...

Iaf så gick tiden och vi sov väl med varann varje natt i stort sett, tills i slutet av maj när jag stannade hemma en natt förkyld, då tog hon direkt över en annan... När jag fick nys om detta låg jag sömnlös hos henne en hel natt, var beredd att åka hem mitt i natten men satt av nån anledning kvar i köket o bara stirrade in i väggen ett par timmar. Sen har det varit lite upp o ner mellan oss känner jag, men nu känns det som om det är dags att gå vidare och verkligen dissa och ignorera henne..

Säger man sig träffa någon för nåt seriöst och verkligen säger att man gillar mig, anser inte jag att man sitter på badoo helatiden, och dels påstår att det bara är killkompisar, och samtidigt lite diskret försöker gömma mobilen när man närmar sig.. Känns som hon bara söker uppmärksamhet, bekräftelse..Sen finns ju faktumet att hon ljugit om vissa saker.. och har man sabbat tilliten där en gång, så tror jag definitivt det händer fler gånger...

Näe, har sett den här tiden som bortkastad, fast nu känns det nästan som att man lärt sig lite saker, så det är en erfarenhet garanterat! Ville bara skriva av mig lite, har varit upp och ner för min del senaste veckorna, svårt att få henne ur huvudet fast jag vill. Handlar nog om att sysselsätta sig med saker, känner direkt att det blir lättare då! Vet ju att det finns vettigare damer att lägga tid/energi på, men just nu känns det som att man mår bäst av att vara singel, och försöka hitta på saker!

Sommarn o semestern ser jag fortfarande framemot, har ju vänner att festa med osv! Behövde bara skriva några rader!