Citat:
Ursprungligen postat av
Utopia.
Det viktiga är väl att man särskiljer feminism som politisk idé, och den kultur som råkar råda inom det svenska feministcommunityt (eller vad man ska kalla det). Lucas var feminist, och att använda hens självmord för att underminera hens hjärtefrågor är respektlöst.
Däremot tycker jag att det är väldigt viktigt att kulturen och jargongen som råder på dessa forum granskas ordentligt nu, både internt och utifrån. Och visst, man kan inte helt frikoppla det från politiken, mycket av hatet verkar ju ha rotats i någon slags politisk renlärighet. Men att avancera sin antifeminism utifrån Lucas tragiska dödsfall är riktigt svinigt. Låt oss istället prata om den organiserade ungfeminismen som rörelse. Det verkar ju finnas en uppenbar tendens att skapa interna hierarkier och bashtalka varandra, hur kommer det sig? När man ändå gör anspråk på att vilja uppnå motsatsen.
Vill helst inte få svar på dessa frågor från någon självutnämnd expert som sågar feminism vid fotknölarna. Om någon UF läser detta så vore det väldigt intressant att få höra era perspektiv.
Det finns ingen sådan feminism.. Den kvinna som är för juridisk abort/mannens lika rätt att bestämma huruvida ett barn ska behållas, in i det extrema är för ett totalt könsneutralt samhälle och är villig att spela spelet utan extra skyddskuddar. Den personen är då enligt jämställdhetsidealet feminist. Jag hör sällan feminister ta upp dessa frågor. Det handlar om att kvinnan ska behålla sina biologiska fördelar (sexuell makt, frivillig eller inte) samt erhålla lagstadgade subventioner.
Den kvinna som verkligen kan skriva under för jämställdhet in absurdum ska respekteras som feminist, allt annat är bara gnäll i dagens sverige. Speciellt då den vita mannen utmålats som huvudfiende, vi är väl den enda vän kvinnor har, i övriga kulturer får kvinnor knappt gå ut, än mindre välja partner osv. Motbevisad/förklarad statistik om kronor och ören har knappast med jämställdhet att göra, det är bara att feminismen valt den enda fiende de tror sig kunna besegra. En fiende som inte bryr sig nämnvärt. Problemet är som kan ses på flashback (pga yttrandefrihet) att vi börjar vara jävligt trötta på att agera både sköld och slagpåse.
Enkelt förklarat, ta gärna 2100kr från min lön (2013 års uträkning) men håll då för helvete käften och bjud mig på en drinkjävel, och betala taxin hem till dig nästa gång vi ses!
Detta trots att min mansdominerade yrkeskategori ligger på en högre snittlön än de flesta kvinnodominerade yrken (social konstruktion, kanske men inget hindrar snarare tvärtom kvinnor från att söka högstatusyrken) och kvinnor i större utsträckning jobbar deltid, är sjukskrivna, är mindre aggressiva löneförhandlare osv. Det är rättvisa!