Tycker ni det är konstigt att folk beter sig psykos-mässigt?
När jag läser på flashback märker jag hur folk är frustrerade över andras sätt att förhålla sig till livet. I flera fall fullt förståeligt men vad begär ni av människor?
Vad begär ni av er själva? Hur upplyst bör man vara, och hur medveten om att ju mer information man tar in desto mer propaganda tar man också in på köpet.. från alla håll.
Dessa människor oavsett epitet eller -ism är inte de som man bör "hata"
Det finns historier från Nord-Korea där barn säljer ut deras föräldrar (för regim-kritik, väldigt mild sådan med våra mått mätt, för en bit bröd)
Kan vi alla enas om att propagandas makt i sig är stark?
Kan vi alla enas om att inom varje människa bor ett osäkert barn som mest av allt vill bli älskad och accepterad.
Denna ekvation leder till att folk söker sig till NÅGOT! gemenskap! slippa vara själv och få känna sig delaktiga.
Detta är emotionellt värt mer för många än Sanningen, då Sanningen och strävan efter den är en oerhört tung kamp att ta. Människor generellt är inte starka och verkligen inte då de känner sig ensamma.
Så om du försöker övertyga en rabiat-feminist, en kaoz-blatte, eller en ny-nazist med hjälp av logiska argument så kommer dessa inte bita.
Du blir då frustrerad och dömer lätt ut dessa människor som svagsinta idioter.
Hur stark är du själv? Om du blickar inåt bakom din putsade fasad och tänkande hjärna och börjar analysera så kan det vara att du upptäcker att mycket du tar för givet bygger (vilket är rent logiskt) på en mer eller mindre ego-centrisk världsbild.
För att precisera direkt till topic så kan man tänka sig att denne hen kände sig väldigt, VÄLDIGT ensam. Sen kom sista droppen: Du är inte välkommen någonstans. Det måste hugga rejält i hjärtat oavsett sexuell preferens eller övrig världsåskådning.
Att det mänskliga sinnet har perverterats och förvrängts (oavsett from) är ett resultat av en snedvridning, där vi förförs till att strida mot varandra som Gladiatorer (syftar främst på mentala strider.) Medans kejsaren sitter där högt upp med sitt hov och matas med vindruvor med ett arrogant lyft på ena mungipan vid varje blodspillan.
Om du känner dig stark i dig själv på riktigt så (UTAN ATT OFFRA DIG SJÄLV!) kan det vara en idé att hjälpa förvirrande och mentalt ensamma och svaga människor.
Fast det kan vara så att oavsett hur mycket och vad du kämpar för finns det alltid något kvar att göra, fast det kan vara så att det är livets syfte, just att kämpa, just att lära och att få erfarenhet, vem vet vi kanske inte är "hemma" helt och fullt, det kanske är så att livet i sig är den symboliska skärselden.
Mitt i allt detta befinner vi oss nu, mitt i detta inferno av Kärlek, så kallat hat, känslostormar, inre och yttre konflikter och allt annat hemskt, fantastiskt, spektakulärt och jordnära.
Om du som läser detta inom dig känner av detta, när du söker inåt i ditt hjärta så kan det bli en näst intill (till och med) fysisk upplevelse av till exempel smärta. Den kan vara så överväldigande, så alltomfattande så dyster och så total. Vet detta! Jag känner så till och från, ibland har det verkat orimligt att någon skulle kunna förstå omfattningen av smärtan, det går bara inte, den är för TOTAL!
Men här sitter jag och blickar ut genom fönstret och knappar på min laptop än idag. För min egen del har naturen alltid hjälpt. Gärna själv eller med någon nära vän, ut och gå i skogen, så simpelt men det kan stärka dig och balansera dig som person, både ur ett kortsiktigt men även långsiktigt perspektiv.
...och kom ihåg, känslan av att vara nere på botten och överkomma detta och komma tillbaka som människa är något Fantastiskt som jag är enormt tacksam för. Kan vara att du eller jag faller ner i gropen igen men har man viljan har man tron, om än en enda gnista kvar någonstans i sina djupaste vrår så går det ALLTID att komma tillbaka.
När jag läser på flashback märker jag hur folk är frustrerade över andras sätt att förhålla sig till livet. I flera fall fullt förståeligt men vad begär ni av människor?
Vad begär ni av er själva? Hur upplyst bör man vara, och hur medveten om att ju mer information man tar in desto mer propaganda tar man också in på köpet.. från alla håll.
Dessa människor oavsett epitet eller -ism är inte de som man bör "hata"
Det finns historier från Nord-Korea där barn säljer ut deras föräldrar (för regim-kritik, väldigt mild sådan med våra mått mätt, för en bit bröd)
Kan vi alla enas om att propagandas makt i sig är stark?
Kan vi alla enas om att inom varje människa bor ett osäkert barn som mest av allt vill bli älskad och accepterad.
Denna ekvation leder till att folk söker sig till NÅGOT! gemenskap! slippa vara själv och få känna sig delaktiga.
Detta är emotionellt värt mer för många än Sanningen, då Sanningen och strävan efter den är en oerhört tung kamp att ta. Människor generellt är inte starka och verkligen inte då de känner sig ensamma.
Så om du försöker övertyga en rabiat-feminist, en kaoz-blatte, eller en ny-nazist med hjälp av logiska argument så kommer dessa inte bita.
Du blir då frustrerad och dömer lätt ut dessa människor som svagsinta idioter.
Hur stark är du själv? Om du blickar inåt bakom din putsade fasad och tänkande hjärna och börjar analysera så kan det vara att du upptäcker att mycket du tar för givet bygger (vilket är rent logiskt) på en mer eller mindre ego-centrisk världsbild.
För att precisera direkt till topic så kan man tänka sig att denne hen kände sig väldigt, VÄLDIGT ensam. Sen kom sista droppen: Du är inte välkommen någonstans. Det måste hugga rejält i hjärtat oavsett sexuell preferens eller övrig världsåskådning.
Att det mänskliga sinnet har perverterats och förvrängts (oavsett from) är ett resultat av en snedvridning, där vi förförs till att strida mot varandra som Gladiatorer (syftar främst på mentala strider.) Medans kejsaren sitter där högt upp med sitt hov och matas med vindruvor med ett arrogant lyft på ena mungipan vid varje blodspillan.
Om du känner dig stark i dig själv på riktigt så (UTAN ATT OFFRA DIG SJÄLV!) kan det vara en idé att hjälpa förvirrande och mentalt ensamma och svaga människor.
Fast det kan vara så att oavsett hur mycket och vad du kämpar för finns det alltid något kvar att göra, fast det kan vara så att det är livets syfte, just att kämpa, just att lära och att få erfarenhet, vem vet vi kanske inte är "hemma" helt och fullt, det kanske är så att livet i sig är den symboliska skärselden.
Mitt i allt detta befinner vi oss nu, mitt i detta inferno av Kärlek, så kallat hat, känslostormar, inre och yttre konflikter och allt annat hemskt, fantastiskt, spektakulärt och jordnära.
Om du som läser detta inom dig känner av detta, när du söker inåt i ditt hjärta så kan det bli en näst intill (till och med) fysisk upplevelse av till exempel smärta. Den kan vara så överväldigande, så alltomfattande så dyster och så total. Vet detta! Jag känner så till och från, ibland har det verkat orimligt att någon skulle kunna förstå omfattningen av smärtan, det går bara inte, den är för TOTAL!
Men här sitter jag och blickar ut genom fönstret och knappar på min laptop än idag. För min egen del har naturen alltid hjälpt. Gärna själv eller med någon nära vän, ut och gå i skogen, så simpelt men det kan stärka dig och balansera dig som person, både ur ett kortsiktigt men även långsiktigt perspektiv.
...och kom ihåg, känslan av att vara nere på botten och överkomma detta och komma tillbaka som människa är något Fantastiskt som jag är enormt tacksam för. Kan vara att du eller jag faller ner i gropen igen men har man viljan har man tron, om än en enda gnista kvar någonstans i sina djupaste vrår så går det ALLTID att komma tillbaka.
