Jag orkar inte leva livet med Asperger längre

Hej

Jag är en kille på 24 år som är en total loser i allting. Jag är arbetslös varit det i snart tre månader. Inget socialt liv eller flickvän. Det enda jag gör om dagarna är att gymma eller slappa vid datorn/tvn. Allt som jag hittar på att göra gör jag med mamma. Jag har sociala svårigheter att passa in i samhället. Man känner sig utanför från normen. Kan inte heller vara rolig eller social. Jag är en totalt ointressant individ. Ibland tror jag tillochmed att jag inte har någon framtid. Vissa dagar vill jag bara ligga i sängen och kolla film. Jobbsökandet går åt skit också mest för att det inte finns några jobb att söka samt att samhället är så mörkt och tufft nuförtiden. När jag går utanför dörren så känner jag mig malplacerad på något vis. Men så fort jag kommer hem och är själv så kan jag slappna av framför datorn. Jag känner om man varken är rolig eller intressant som person så finns det ju ingen mening att vara kvar på denna jord. Eller vad tycker ni?

Jag tycker du borde gå ut och fiska! Det är grymt avslappnande och man har det kul även när man är själv.

Klagar du över att du umgås bara med din mamma? Va glad för det, hon kommer inte alltid vara där för dig.

Morsgrisar unite!

Vad gillar du för film då?

Du är ju viktig för dig. Du är kanske inte nöjd med dig själv men du har inte så mycket val. Sen får du fundera på om du kan förändra dig själv eller inte. Har du försökt? Jag känner en person som troligen har aspergers. Han är kanske inte rolig i vanlig mening men han får mig att skratta ibland.

Själv ses jag som intressant (enligt vad jag hört). Folk gillar att prata med mig (irl) och jag kan diskutera med dem i timmar. Ser även mig lite som en "underhållare". Jag gillar att underhålla både mig själv och andra. Har haft "detta" sen jag var barn i olika grad.

Så jag kan säga att jag nog har det du (säger dig) sakna. Ändå har mitt liv inte varit så lyckat. Är nog mest mitt eget fel men skyllde det på vissa saker. Nu när jag är äldre så är mitt liv inte så mycket roligare än ditt. Har förvisso ett socialt liv då jag har många vänner, men detta känns inte alltid så roligt. Spenderar mycket tid framför datorn, ser TV-serier och äter pizza eller kebab. Kommer nog aldrig att bo i en villa eller få fru och barn. Tror inte jag kommer att jobba igen heller. Det loppet är kört...

Poängen är att du kanske ska vara ganska glad för det du har ändå. Också att du inte ska vara missnöjd med hur du är. Hur man än är så det ingen garanti för att man kommer att lyckas. Även de som lyckas (som min polare som har egen villa, fru och barn) är inte nöjd. Han sa en gång att han snarare är avundsjuk på mig och den friheten jag har. Nu inser han kanske inte hur trist mitt liv är, utan tror jag håller på som när vi var unga. Poängen är dock att de som har fått de saker du vill ha, inte heller är nöjda. De kanske t.o.m. avundas dig och ditt liv.

Hur tråkig och ointressant man än må tycka sig vara finns det alltid någon annan minst lika tråkig ointressant person man har något gemensamt med, det gäller bara att hitta den så ut och leta med dig!

Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Man inser inte vad man har förens man har förlorat det.

Känner igen mig mycket i din text, jag har AS och är några få år äldre än dig, arbetslös (förtidspensionerad tills vidare) och sitter mestadels dagarna hemma framför datorn med att skriva på Flashback och se på film. Som tur är går jag på en daglig sysselsättning som det så fint heter i kommunala termer och det har verkligen bidragit mycket till min vardag och hjälpt mig komma över sociala hinder och så med att skapa kontakt med andra, främmande människor. Det kanske finns någonting liknande där du bor, om du har en handledare på socialen eller psykiatrin kan du ju alltid fråga, det skadar ju inte?

Sen vad man tycker är intressant som personlighetsdrag är svårt att veta själv, vad du själv finner ointressant med dig själv finner nog någon annan intressant, och vi med AS har ju ofta vissa särdrag och egenskaper med våra intressen som sticker ut. Kommer man i sin tur i kontakt med likasinnade individer kan man få ut mycket i gengäld, bara att leta föreningar med inriktning på film som både du och jag gillar!

Själv skriver jag på Flashback för att jag har få eller ingen i min omgivning som jag kan prata med om mina intressen, har hittat många fina personligheter och vänner här trots att jag inte träffat de IRL men vi snackar med varandra i trådarna som existerar. Man knyter kontakter, band och delar intressen. Om du är filmintresserad tycker jag att du ska kika in i filmforumet och börja skriva där med mig och de andra, alla är trevliga och gemytliga, det råder verkligen en fin kamratanda där!

Om livet inte fungerar så finns det alltid trygghet i att veta att du kan avsluta livet när du vill, det är trots allt ditt liv - som någon påtvingade genom att skaffa ett barn.

Jo, så är det. Jag har en gång i tiden förlorat i stort sett allt. Började efter det uppskatta små saker i livet och kanske även sätta ribban lägre. Det är sistnämnda är/var kanske förödande för mig men kanske inte så mycket jag kan göra åt det nu.

Jag är i samma situation, mer eller mindre. Det känns som att vad jag än gör och hur mycket jag än försöker så misslyckas jag. Noll vänner. Att ett förslag om flickvän ens skulle komma på tal är skrattretande med tanke på den här sortens självförtroende. Dessutom anses man väl vara en potentiell våldtäktsman när man är så ensam som jag är.

Ta mitt liv skulle jag dock aldrig göra. Trots mitt dåliga självförtroende är jag inte deprimerad i den klassiska meningen.

Om du är asperger har du rätt till kontaktperson? Har du haft det? Då får du iaf lite socialt umgänge.