Hur vidrigt är det att föda barn, egentligen?

Även om det givetvis är segt när v och a blir ett har vi trots allt fungerande sjukvård i Sverige.

Hur gör t.ex bushfolk när dom spricker? Att efteråt hojta till sig den lokala medicinmannen borde väl hjälpa föga? Samtidigt föder dom rätt många ungar, någon som vet?

Efter många om och men bestämde jag mig till slut för att se hur det ser ut när en kvinna föder barn. Hittade några videor på internet, och det var fanimej bland det sjukaste och äckligaste jag har sett i hela mitt liv. Jag har alltid vetat att barnet kommer ifrån skötet men jag har aldrig kunnat föreställa mig hur det ser ut i verkligheten. Trots att jag är kvinna vart jag traumatiserad. Fattar inte hur kvinnor kan se fram emot att skaffa barn och gå igenom hela den där vidriga processen.

Därför bara kvinnor föder barn och inte män

Kan säga att det är den häftigaste, mäktigaste känsla som finns. Om man upplevt livet som en bergodalbana så är det inget mot en förlossning!
Förväntan, ut urkroppen-upplevelse, den starkaste muskelsmärtan, gråt, skratt och ett fullkomligt eufori när värken från helvete bara försvinner ut i tomma intet och du har din nyfödda bebis hos dig!

Inte alls vidrigt.

Om vi säger att slå tån i en möbel är 10/10 i smärta så ligger förlossningen på 6/10

de skiter och pissar väl ofta samtidigt? fö har jag väldigt nyligen fattat att tjejer spricker, och inte alls till vilken utsträckning (pun intended). inte konstigt att så många dog i barnfödsel förr.

Kissar nej men bajsar ja. Att föda barn är det värsta jag upplevt hittills i alla fall.

var det pinsamt att bajsa framför folk eller tänkte man inte på det/brydde sig inte? Var man förvarnad? Var din man där?

Ja det klart att jag tyckte det var jobbigt men kroppen gjorde ju som den ville. När ett barn trycker på så kommer det ju oavsett om man vill eller ej. De tog ju bort DET på ett smidigt sätt och min man satt bakom dig så han såg inget (vad jag vet) nä roligt var det inte men bajset var inte det värsta utan det var själva förlossningen.

Ni män som sett eran kvinnas underliv under/efter födsel, har det påverkat er på något sätt? Eller ens själva tanken - "Shit.. Min fru har klämmt ut vår son/dotter här" när ni har samlag? Känns som att jag skulle få den tanken

Vet inte hur barnens pappa kände, men jag kände i alla fall att själva tanken på att föra upp nåt där det ganska nyss kom ut ett barn inte kändes lockande.... Jag varken sprack eller behövde sy vid nån av mina förlossningar, men man var ju aningens mörbultad, inledningsvis fysiskt men sen även mentalt.

När det hände mig var jag inte i stånd att överhuvudtaget kommunicera via ord med någon i rummet, än mindre försöka torka mig själv. Barnet tryckte på så mycket och kroppen hade helt tagit över allt som hände - jag kunde inte viljestyra någonting. Men barnmorskan eller undersköterskan var där vips med en torklapp och så var den saken ur världen.

Man brukar vara lös i magen dagarna innan förlossningen, så det är inga korvar som kommer om nån trodde det.

När värkarna startar är det ganska likt känslan man kan ha när man är dålig i magen... Typ att man får magknip och vill gå på toa för att hoppas att det lättar. Men stegvis övergår värkarna till ett mer infernoliknande tillstånd, där man känner sig allt mindre kontaktbar. När krystvärkarna kommer så har kroppen tagit över allt och man kan inte stå emot, man måste bara hänga med fast det känns som att nej, jag klarar inte det här, jag orkar inte mer.

Vid min första förlossning sa min man att blodkärlen över hela mina axlar och bröstkorg "stod ut" när jag tog i på slutet, det är en kraft som mobiliseras som inte går att uppbringa någon annan gång med viljekraft. Hur tunga marklyft jag än skulle försöka köra i gymmet skulle effekten aldrig bli sån....

Vill ändå framhålla att mina förlossningar har varit positiva upplevelser, trots att jag var livrädd innan den första och t.o.m. hade blivit lovat kejsarsnitt [i]om jag ville[ ha det/I] (men kejsarsnitt har ju långvariga komplikationer och jag ville ändå utmana min största rädsla). Även på förlossningsavdelningen hade de beredskap om jag skulle ändra mig. Hygglo!

Min första förlossning var en bra upplevelse. Det är utan tvekan den starkaste smärta jag någonsin upplevt och det var en utdragen och jobbig förlossning men jag kände mig trygg och sedd och hade jättebra stöd från min man och från barnmorskan och det var faktiskt mitt livs mäktigaste, coolaste och häftigaste dygn! Euforin när min son föddes var helt obeskrivbar. Det är en upplevelse som jag alltid kommer att bära med mig.

Min andra förlossning var tyvärr inte alls någon positiv upplevelse. Jag var rädd och kände mig inte trygg och det blev helt tvärt emot vad jag hade hoppats och önskat mig och större delen av förlossningen så låg jag fastspänd i sängen uppkopplad till en massa apparater och mediciner och grät av skräck och skrek av smärta. Allt gick bra och jag behövde inte sys alls och min dotter var frisk och perfekt men känslomässigt var det en fruktansvärd förlossning och jag börjar nästan gråta varje gång jag tänker på den.

Blod och bajs osv är det sista man tänker på så det rörde mig inte det minsta.