Hur vidrigt är det att föda barn, egentligen?

Har hört hemska berättelser från en tjejkompis som berättat om sprickanden från V till A, bajsande och blödande. Hur vidrig är en barnafödsel egentligen? En kompis till min syster fick föda utan bedövning då de inte han tid att ge, hur hemskt kan det vara egentligen, svimmar de inte av smärtan?

Som man kan jag givetvis inte avgöra detta, men varför skall man måla upp extremfall, och i trådförutsättningarna använda ett ledande ord som 'vidrigt'? Det finns ju exempel på motsatsen, jag känner tjejer som värpt fram barn med ett leende på sina läppar.

Däremot känner jag till en undersökning, som kartlade olika smärtupplevelser och graderade desamma. Där kom inte barnafödande på första plats. Högst upp på smärtskalan hamnade njurstensanfall.

...och om det nu vore så "vidrigt".
Hur kan det då komma sig att det finns fler än 1 barn i dom flesta familjerna?

Jag är också man och var givetvis med när min fru födde våran underbara dotter.... Ont ja det kan du nog räkna med men som ovan inlägg säger så kan det likagärna gå fort kasnke på 4 timmar men anars så kan det ta sin tid. Vad man brukar säga är att förstföderskor får vanligtvis svårare förlossning men detta är absolut ingen sanning utan modifikation. Vad jag menar är att man ska nog förutsätta att det gör ont.... För min fru tog det 24timmar, men man upplever inte tiden på samma sätt för man är så uppe i vad som händer, men du kan ju alltid tänka på att man har alltid fött barn alltså millijoner och åter millijoner har gått igenom detta genom tiderna så så farligt kasnke det inte är iaf hmmm nu låter det som jag förringar min frus smärta villket jag VERKLIGEN inte gör utan jag tänkte det mer som ett pepptalk kanske svårt att skriva ett peppigt talk hmmm :-) Men om man säger så här: Jag har aldrig haft så roligt och ett så perfekt liv som efter min dotter föddes, jag tycker att det var värt det på alla sätt och det hoppas jag att min fru tycker åsså mvh

får väl ändra om lite då, då jag självklart förstår att det är den mest underbaraste upplevelsen att "värpa fram" ett barn, men jag har bara fått uppfattningen om att det inte går så fint till som det påstås. Själv har jag då aldrig fött barn, eller bevittnat barnafödsel så jag är bara lite nyfiken.

kan lägga till frågan: Varför görs inte kejsarsnitt på kvinnor som riskerar att "skada sig" när de föder?

kejsarsnitt är egentligen ett allvarligt ingrepp och bör inte göras i tid och otid utan då om man beräknar faran med ett sår mellan ändtarm till vagina mellan att lägga ett snitt vilket är rätt stort snitt medför i större utsträckning komplikationer och konvalisenstiden blir längre så då väljer man att istället efter födseln av barnet sy ihopp det som spriker å ja nästan alla förstföderskor sprikcker.... fast hmmm hur konstigt det här ändå låter så gör det inte lika ont för kroppen är inställd på barna fördaandet och lägger den smärtan åt sidan( genom hormoner)

ja man bajsar på sig för barnet ska komma fram nära analöppningen men den pressar tarmen när den är på väg ut....

Smärtan är vidrig.

Jag födde barn1 utan någon bedövning, men precis när man tror att man skall dö eller svimma så säger de, " Nu blir det bebis! En Kille!

( Sedan blev det 18 stygn i det heligaste, och det vart ingen lek, kan jag säga.)

...och sedan barnet är ute så glömmer man smärtan.

Man kämpar ju faktiskt för det mest positiva som kan hända en, att man blir mamma. men, som min syster poetiskt uttryckte det: " det är som att skita en melon." och det ligger mycket i den meningen.

Och ja, jag gjorde om det, en son till, men den gången MED bedövning. Fast detgjorde ont ändå.

Är det sant som jag har hört att det blidas ett hormon i kroppen när man föder barn som gör att man inte minns så mycket för att man ska vilja få barn igen? Någon som kan utväckla och berätta mer?

Vidrigt kan jag (från min synpunkt) inte alls påstå att det är/var...

Så sent som den 17:e Februari (11 dagar sedan) så födde min sambo våran underbara dotter... Hon inhalerade en hel del lustgas under förlossningen men jo...det verkade göra väldigt ont ändå...

När våran lilla flicka så äntligen var ute så grät vi av lycka...enda tills barnmorskan sade att hon behöver sy ett par stygn nära klittan på min sambo...

Själv såg jag ut som om jag hade gått 15 ronder med Mike Tyson...pga av alla riv och klösmärken från min sambo under värkar och förlossningsarbete... Men allt som allt så var det en unik upplevelse och någonting som inte kan jämföras med någonting annat på denna jord...

När jag har varit på smärtföreläsningar har förlossning omtalats som en av de svåraste smärtor en människa går igenom. (Jag har för mig att trigeminusneuralgi var någonstans i krokarna också.) Värre än njurstensanfall och värre än obedövad amputation av t.ex finger. Däremot är det ju så att vi har en tendens att glömma precis hur svår en smärta var, vilket verkar gynnsamt vad gäller skaffandet av fler barn.

det verkar som att alla veka kvinnor får smärtstillande idag.
sen syr dom nästan alla förstföderskor..

nu till min fråga!
hur gjorde man på stenåldern, när narkos kanske inte var så lättillgängligt?
och vad hände med alla kvinnor som inte blev sydda..?? blev dom slappa som sovsäckar eller???

Förlåt för offtopic nu, men vart på listan/skalan hamnar diskbråck?

För att vara ontopic lite, så kan jag nog säga att det är skönt att veta att jag slipper föda, förhoppningsvis kommer jag vara med om värpandet, men turligt nog kommer inte barnet ur mig. Fast med lite tur kanske jag får sympatinjursten dagen i ära.