Jag har länge haft psykiska problem som uppdagade år 2005 när jag "gick in i väggen"(hatar det uttrycket) efter att stressen i skolan(högskola) blivit för mycket och jag började med amfetamin för att palla med. Jag har hela livet, eller sedan jag kom upp i tonåren haft extrema upp och nedgångar i humöret, som jag förstått varit ganska extrema om man jämför med mina vänner.
Efter detta gick jag in i ett slags dimma, där jag hade konstant extrem existentiell ångest. Det var som en fortskridande panikångest, vilket gjorde att jag knappt kunde sova eller äta. Det värsta gick ju över efter ett tag när jag lärde mig att alkoholen effektivt tog bort de här tankarna. Efterhand blev mina svängningar värre och ännu värre när jag började festa hårt och ta droger som hasch, amfetamin, extasy. Tog även DXM några gånger trots en snedtripp tidigare.
Mitt liv har sedan dess varit en konstant nedåtgående spiral med ångest, depressioner och perioder av missbruk och även fysiska beroenden. Jag har sårat min familj gång på gång på gång. Åkt in på psyket 6 gånger och spenderat mycket tid på behandlingshem perioden 2007-2011.
Sedan lyckades jag få hyfsad styr på läget, men mitt hopp om att allt skulle bli bra en dag samt mina drömmar som varit stora och höll mig flytande började dala. Nu har jag haft sådana där temporära skitjobb som man får om man är sjuk och behöver "arbetsträna", som att jag inte visste hur man arbetar som faktiskt jobbat litegrann. Borde heta något annat… Självförtroende botten… Självkänsla botten…
Eftersom mina föräldrar inte klarade av mitt missbruk har det blivit att jag avhållit mig från att ta saker så länge som möjligt. Blivit 1-2 ggr i månaden, men eftersom jag inte har så mycket att leva för har detta varit nån slags tröst att åtminstone nån gång i månaden glömma mitt liv och alla jag sårat och allt det tragiska med det.
Sedan dog min mor, min morbror och min systers pojkvän på mindre än ett år, vilket har förvärrat situationen. Började med att skjuta amfetamin i höstas och höll på med det ett tag. Därefter har jag nästan börjat gotta mig i min självdestruktivitet och hejat på den. Det har blivit många egentligen, tragiska inlägg i drogforumen med många glade smileys o sådär.
Nu till vändnigen:
Självmord har för mig aldrig känts som en möjlighet, eftersom jag är rädd för olika saker när det gäller den. Man vet ju inte vad som händer o.s.v. Helvetet kanske finns och det vore ju inte så jävla najs direkt. Men nu senaste dagarna har jag funderat på olika sätt att göra det, det är mest griserierna som skrämmer mig nu samt praktiska saker som att hur långt man måste trycka ner ett rakblad genom senorna på handlederna och sådär. Samtidigt skuldkänslor till max. Går ju till psykolog, men vill inte att hon ska vidarebefodra information till min psykiater som kan få för sig vad fan som helst.
Vad ska jag göra för att komma ur det här? Finns det något krisnummer man kan ringa, för jag orkar knappt längre.
MVH
Efter detta gick jag in i ett slags dimma, där jag hade konstant extrem existentiell ångest. Det var som en fortskridande panikångest, vilket gjorde att jag knappt kunde sova eller äta. Det värsta gick ju över efter ett tag när jag lärde mig att alkoholen effektivt tog bort de här tankarna. Efterhand blev mina svängningar värre och ännu värre när jag började festa hårt och ta droger som hasch, amfetamin, extasy. Tog även DXM några gånger trots en snedtripp tidigare.
Mitt liv har sedan dess varit en konstant nedåtgående spiral med ångest, depressioner och perioder av missbruk och även fysiska beroenden. Jag har sårat min familj gång på gång på gång. Åkt in på psyket 6 gånger och spenderat mycket tid på behandlingshem perioden 2007-2011.
Sedan lyckades jag få hyfsad styr på läget, men mitt hopp om att allt skulle bli bra en dag samt mina drömmar som varit stora och höll mig flytande började dala. Nu har jag haft sådana där temporära skitjobb som man får om man är sjuk och behöver "arbetsträna", som att jag inte visste hur man arbetar som faktiskt jobbat litegrann. Borde heta något annat… Självförtroende botten… Självkänsla botten…
Eftersom mina föräldrar inte klarade av mitt missbruk har det blivit att jag avhållit mig från att ta saker så länge som möjligt. Blivit 1-2 ggr i månaden, men eftersom jag inte har så mycket att leva för har detta varit nån slags tröst att åtminstone nån gång i månaden glömma mitt liv och alla jag sårat och allt det tragiska med det.
Sedan dog min mor, min morbror och min systers pojkvän på mindre än ett år, vilket har förvärrat situationen. Började med att skjuta amfetamin i höstas och höll på med det ett tag. Därefter har jag nästan börjat gotta mig i min självdestruktivitet och hejat på den. Det har blivit många egentligen, tragiska inlägg i drogforumen med många glade smileys o sådär.
Nu till vändnigen:
Självmord har för mig aldrig känts som en möjlighet, eftersom jag är rädd för olika saker när det gäller den. Man vet ju inte vad som händer o.s.v. Helvetet kanske finns och det vore ju inte så jävla najs direkt. Men nu senaste dagarna har jag funderat på olika sätt att göra det, det är mest griserierna som skrämmer mig nu samt praktiska saker som att hur långt man måste trycka ner ett rakblad genom senorna på handlederna och sådär. Samtidigt skuldkänslor till max. Går ju till psykolog, men vill inte att hon ska vidarebefodra information till min psykiater som kan få för sig vad fan som helst.
Vad ska jag göra för att komma ur det här? Finns det något krisnummer man kan ringa, för jag orkar knappt längre.
MVH
