Gammelmedias annalkande död

Massvis med historia om SD och nazister, men inte ett ord om massmördarna och psykopaterna som var och är aktiva inom V.

Har två från Gp/metro. Ganska tyst utåt, nått klämkäckt låtsas CV från den ena. Lite prat om "omstruktureringar" från den andre..

Tror inte journalister kommer lobba så mycket för en ps-tidning. Ligger nog mer till hands att lobba för att deras egna tidningar ska få stöd från staten nu när de har så svårt.

Men inte ens det kommer nog göras i större omfattning. Sådant kräver ju ett engagemang. Varför skulle en journalist aktivera sig för att andra ska få jobb? Inte ens om han själv blivit arbetslös tror jag det lockar. För även om det nu skulle gå att lobba genom några statligt subventionerade tjänster, är det ju inte säkert att just han själv får jobbet.

Journalister engagerar sig bara i sådant som omedelbart ökar deras egna karriärschanser, alltså homosex, massinvandringen och könslöshet. Närmare till hands för en nyss avskedad journalist blir alltså inte att engagera sig i något långsiktigt lobbande för statlig finansiering som kanske någon gång i framtiden gör att fler journalister får jobb, utan istället kasta sig in på Twitter och "bygga sitt varumärke" och hoppas på att kunna klämma in sig igen i den allt trängre ankdammen. Det vill säga skriva något hurtfriskt och skojigt om SD minst 5 ggr om dagen. Efter några dagar inse att de inte har talang att skriva särskilt roliga grejer, och när de ändå tycker att de lyckats få till något fyndigt så är det ändå ingen av de missunsamma mediekollegorna som re-tweetar. Ingen vill ju hjälpa någon annan att bygga ett namn, och kanske ta ett jobb man själv skulle kunna få. Istället blir de en dussin-twittrare som kommenterar allt Jonas Gardell twittrar för att få exponera sig för hans publik, och så blir det de gamla vanliga ordvitsarna om järnrör.

När bygga ett namn på Twitter inte fungerar kommer de troligen göra som folk i kulturbranschen brukar.

1: Annordna kurser för andra som vill lyckas / söka jobb som lärare på medieutbildningar / Söka jobb på ABF

2: Annordna seminarier om media

3: Starta projekt (rasism / sexism / mobbning / globalisering / demokrati / det här nya Internet) och söka bidrar och stipendier

4: Skriva en bok och söka stipendier

5: Skriva en blogg och söka stipendier

Allt ovan kommer göras med a-kassa och snälla föräldrar som bas. Men det låter flott.

6: Inget annat funkar... börja läsa någon kurs (aldrig ett helt program) på folkhögskola eller södertörn.

7: Börja brinna för något i ett annat land. Åka dit som volentär och... *trumvirvel* söka stipendie för det.

Stämningen på GP är nu i botten. "Folk gråter", är "förtvivlade" osv, osv... Och inte blir det bättre av att den lokala fack-klubben går ut och anklagar Stampen-ledningen för att "leka storfinans". Det rör sig naturligtvis om "fantasilöner" och "utdelningar i mångmiljonklassen" - mitt i krisen. Enligt facket har en chef "lika mycket lön som 10 journalister" - som 10 journalister!!!. Snyft...

Men hur är det egentligen med den saken? Och vad bör de journalister som blir kvar göra? Stormöte och sittstrejk kanske vore något...? Då kanske man skulle kunna fortkorta lidandet...

http://journalisten.se/nyheter/gp-klubben-stampen-har-lekt-storfinans

"– Det här kommer att drabba kvaliteten."

Well, det kan väl bara bli till det bättre?

Även kulturministern Lena Adelsohn-Lijeroth är medveten om tidningsdöden. Utvecklingen är väldigt oroande, men hon påpekar samtidigt att pressen frår skylla sig själv och att den inte hängt med i utvecklingen. Ytterligare stöd från staten är inte aktuellt, och ministern tillägger att ett sådant stöd ändå inte skulle vara särskilt meningsfullt.

I en intevju i SR säger ministern:

”Att en del tidningar har problem är ju i en del fall självförvållat, att man kanske har förköpt sig, att man inte riktigt har skött ekonomin.”

Hon avfärdar också kraven på att staten ska lösa dagspressens problem:

”Skattebetalarna kan ju inte gå in och lösa ekonomiska problem hos tidningar som inte har klarat av att behålla sina läsare eller förmått att hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är inte möjligt, men det är väldigt angeläget att vi har en kvalificerad journalistik. Det innebär att vi får arbeta vidare med det material som vi har från presstödsutredningen. En del av förslagen kan vi ju lyfta ut och kanske återkomma med tidigare”.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5893077

Problemet med en Public Service - tidning, (som jag har svårt att se problemet med), är att det kommer enbart bli en tidning och därmed ett begränsat antal journalister som kommer jobba där. Vidare kommer den även till viss del bli tvungen att visa sin relevans och legitimitet för svenska folket genom räckvidd mm, annars lär förr eller senare klåfingriga politiker dra ner på den. Den journalistiska integriteten lär isf bli intressant att upprätthålla när man ska granska den hand som föder en.
Oavsett skulle en public service tidning troligen bli något som har en ytterst begränsad effekt på tidningsdöden.

Problemet, som du inte ser, men ändå ser en massa av. Härligt.

Med det sättet att resonera så kommer du att bli den första de anställer.

Vi måste hålla isär vad det är som dör bort.Att kulturministern inte vet bättre kan ha att göra med ankdammsmentalitet .Att gammelmedia dör ,dvs papperstidningsformatet är helt rätt,övergången är till ett större digitalt mediaformat med nya forum där svenskafolket och mediafolket delar sina tankar och händelser.

Vi har dels papperstidningarna som finns i digital form men också Facebook,Twitter,Flashback ,Bloggar och andra nymediasidor(friatider,avpixlat,friatidningar etc.).

Vet att många journalister försöker dra fram demokratikortet,att det blir ett demokratiproblem när papperstidningar minskar,men det fria åsiktsutbytet ökar i det nya flödet som skrämmer makthavarna som tidigare via journalister har kunnat sätta agendan för dagens viktiga huvudfråga.

Mats Kolmisoppi skriver i HD:

Det är alltså jobbskatteavdraget som är skuld i tidningsdöden.

"Ja' ä inte bitter".

Tidningsdöden är temat även i Tjerstin Thorsén's krönika i HD.

"Vi skolades i tidningsmakeri men också i nutidshistoria, källkritik, statistik och vikten av att höra alla sidor i konflikter och låta dem komma till tals. Allt för att ni läsare själva skulle kunna bilda er egen uppfattning."

Detta kan vara den mest forljugna och verklighetsframmande sjalvbild jag sett. Jag ar narmast chockad just nu.