Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Tänk så olika man kan se på saken! Boken de skrev tillsammans visade på en sund stark och välgrundad familjesammanhållning som till slut vann. Dess kärna inte gick att splittra trots totalitära angrepp.
Intervjun i Norge vann bröderna storslaget medan många satt och skruvade på sig och inte ville fatta hur totalt bortgjorda polis-media-ansvariga också i Norge kunde bli.

Det fanns ju inte så mycket att tillägga – men flera mytomananhängare har under den senaste tiden deltagit i debatten, t.ex. GW och DL:
http://www.journalisten.se/debatt/dan-larsson-vill-skriva-om-quick-historien
(se äv. kommentarerna) Det finns pengar även inom försoningsbranschen – och vem vill ha en bror som är mördare? Det var inte mycket till mothugg; SB framstår som den som står för logiken och oemotsagd kan lägga fram sin förklaringsmodell. Minsann… Hela poliskåren… Det säger i så fall en hel del om polisen i Drammen och kan förklara varför man aldrig lyckades få tag på T:s mördare – eller är det den svenska polisen som ligger bakom..?

Åren 1964-93 ”erkände” TQ 33 mord (inräknat två flyktingpojkar som senare återfanns i livet) varav han dömts – och nu frikänts från – 8 mord. Det är ungefär ett mord per år han tagit på sig - och inte ett enda bindande bevis har man funnit. Det visar bara att SB fortfarande är mytoman och tillrättalägger ”sanningen” efter eget gottfinnande. Frågan om han kan ha gjort sig skyldig till ett, två eller flera mord hänger därför i luften. Vi vet genom dråpförsöket 1974 att han 24 år gammal och under drogpåverkan var fullt kapabel att utdela dödande knivhugg; att kallsinnigt lämna sitt offer i en sjö av blod, och vi vet också att han under långa perioder varit kraftigt drogpåverkad. - Att döma av de 8 mord han tidigare fällts för har han inte begått ett enda mord, utan allt har varit sjuka fantasier och ett hopkok av de faktauppgifter han själv kunnat bereda sig tillgång till, eller som han fått sig serverat av olika journalister, osv. Tolkat på ett annat sätt kan TQ medvetet ha tummat på sanningskriteriet för att längre fram i tiden – och vid lämplig tidpunkt – kunna återkomma med skadeståndsanspråk; detta är långtifrån uteslutet. I själva verket är ingenting uteslutet när det gäller den utstuderade mytomanen SB och hans ådagalagda sadism gentemot offrens anhöriga. När han har velat komma över narkotiska preparat har han spelat upp olika ångestrelaterade scener, fejkat självmordsförsök mm – och vi vet ändå bara en bråkdel av vad som förevarit.

Det genomgående temat under alla rättegångarna har varit att SB angett fel signalement, fel brottsplats, fel mordvapen, fel skador på offren, fel gömslen, fel medhjälpare… men förklarats av såväl förhörsledare, åklagare och domstolsledamöter med att han haft svårt att närma sig händelserna i samband med brottet varför han – medvetet eller omedvetet – kommit att kalla saker och ting vid ett annat namn, och att detta varit SB:s strategi för att undvika kollaps. - Gissningslekarna har upphöjts till vetenskap (eller som ett resultat av psykoterapeutiska landvinningar).

Det finns inte en enda korrekt återgiven (och sammanhängande) utsaga från TQ:s sida; allt haltar betänkligt – vilket i sig är anmärkningsvärt. Man tycker att han borde ha gjort sig besväret att leta upp lite mer heltäckande fakta eftersom han sagt sig ha läst på om morden. Man får nästan intrycket av att han medvetet lagt fram felaktiga sakuppgifter (uppgifter som ibland - en för det mesta inte - har legat nära de verkliga förhållandena), och att han kunnat göra detta pga att han är den ende som känt till hur morden har utförts, dvs att det skulle vara han som är mästerregissören till såväl sina mord som sina återtaganden av dessa mord. - Han gör nu en snyfthistoria och business av sina egna mord på det mest utstuderade sätt man kan tänka sig - och på bekostnad av offrens anhöriga som han endast nämner i diverse till intet förpliktande bisatser.

”Erkännandena” är åklagarens/förhörsledarens/polisens sammanfattning av ett tjogtal förhör där man har plockat ut passande detaljer från de olika förhören, i sin tur baserad på höggradigt ledande frågor eller ledtrådar släppta till TQ under förhören och vallningarna; allt för att inte TQ:s ”ångestdämpande” terapisejourer skulle sabbas, eller för att hjälpa honom en bit på traven i hans modiga försök att återknyta till alla sina bestialiska mord.
(FB) Fallet Sture Bergwall / Thomas Quick (1950-)

Mycket vore vunnet om man kunde hitta ett enda litet bevis på att TQ utfört ett regelrätt mord, eller att man lyckades binda en annan mördare till något av de mord han erkänt, eller före 7-årstystnaden varit på väg att erkänna. - Men det har man inte. - Går det 31 mördare fria - eller har man släppt lös den verklige mördaren till något eller några av dessa mord?

Det tragiska är ju att även lekmän kan vara anmälningspliktiga och att expertisen sedan med svepande omdömen gärningsmannaprofilering osv. tillmäts absolut sanning trots att ingen ens behövt uttala sig under ed.
Lambert är ju en riktig ynkrygg som inte vill erkänna att rättssystemet har uppenbara brister och hellre slår fast att inget har gjorts fel enligt juridisk praxis.

Förklaringsmodellen känns inövad menar jag, han pratar om Quick som en "fiktiv figur" och om alltihopa som "ett drama" och verkar rätt nöjd. Om Råstam och Josefsson säger han att de "berett mark för mitt berättande", han ska skriva fler böcker nu och "jag behöver inte bevisa någonting".
Den norske intervjuaren verkar egentligen ganska upprörd eller nervös, illa till mods, han nämner ialf att Bergwall varit "extremt manipulerande", "flink och duktig", och ställer frågan hur man ska kunna veta att han inte fortfarande manipulerar. Bergwall säger i princip bara att psykiatrerna "förväntade sig fler mord".

Om SB någonsin skulle ha spekulerat i skadeståndsanspråk så blir hans beslut att sluta med drogerna för att inte avfärdas som mytoman fullkomligt irrationellt.
Var finns beläggen för att han skulle vara sadist eller pedofil ö h t? När han började tafsa på småpojkar var han troligen själv i samma stadium och helt enkelt inte vågade närma sig äldre med samma läggning som han själv.
Vilka belägg för sadism finns egentligen? Det som sker under amfetaminpåverkan kan knappast räknas motsvara verkliga personligheten. Tvärtom speglar det motpartens eller överhetens idéer snarare. Fenomenet är något som hjärntvättare mycket väl känner till och förstår att utnyttja.
Större plåga för anhöriga måste väl vara fortsatt osäkerhet om vad som verkligen har skett. Om bara bråkdelen av kostnaderna i detta fall lagts på riktig utredning istället för sjuka spekulationer så skulle säkert ett större antal mördare kunnat hindras från att gå fria.
Ansvariga lär veta mer men skyddar nu hellre varandra.

Förklaringsmodellen må vara förenklad men i princip är den så bra den kan bli.
Vilka som fortfarande förväntar sig fler erkännanden eller mord på riktigt från Bergvall skall bli intressant att se.

Ja, han skär tvärt av den ena halvan av sin person: TQ, och gör denne till just en "fiktiv figur" som du så träffande skriver. - TQ är egentligen bara en av åklagaren, psykoterapeuterna och hela rättsväsendet frampiskad önskefigur som inte har något bäring på hans verkliga jag; TQ är endast en grovt misshandlad mentalpatient som tvingats bli seriemördare för att komma över de narkotiska preparat som med Säters goda minne gjort honom till en kringvandrande, viljelös zombie. Ja, i vanlig ordning skyller SB på sin omgivning och avsvär sig allt eget ansvar: han har varit en stackars sönderknarkad person som för att få mer narkotika tvingats "prestera" den ena mordhistorien värre än den andra - men nu, minsann, är han äntligen sitt rätta jag igen: en hundälskande, f.d. narkoman som tagit saken i egna händer och ämnar berätta för omgivningen hur det egentligen har gått till - vilket han också menar är en slags upprättelse för de anhöriga till hans påstådda offer.

Nu var det väl inte direkt SB:s beslut att sluta med dessa droger, men när han väl var ute på andra sidan så såg han naturligtvis saker och ting i ett nytt förklarat ljus. - Sedan passerade sju svåra år under vilka han inte andades ett ord om att han skulle vara oskyldig till något av de mord han nu är frikänd från; synnerligen svårförståeligt med tanke på att han nu så detaljerat kan redogöra för varje mått och steg han själv tagit i terapiarbetet; hur han lurat psykoterapeuter, förhörsledare, åklagare, minnesforskare m.fl. Om man kan delta i en rättegång där förgråtna anhöriga med hela sin gestalt tigger om nåd och där berätta de mest gräsliga detaljer från hur han tänkt och gått tillväga när han plågat och dödat sina offer, då är man ingenting annat än en föraktlig sadist av värsta sort - och det är man helt oavsett om man är skyldig eller ej - pedofilin helt obeaktad. Inbilla mig inte att TQ för att komma över amfetamin var tvungen att "prestera" sina mordorgiehistorier; det är ingenting annat än försvar i egen sak. När hans bröder agerade övervakare 1974 höll han så när på att döda en person och han säger sig då ha varit påverkad av trikloretylen - men detta är n.b. TQ:s version och ingen annans. Plötsligt skulle TQ alltså ha trott att mannen han följt med hem förvandlats till ett "monster". Ja, och den osäkerheten finns fortfarande för många - alla (bort)förklaringar till trots. Ja, man borde inte ha gått på "erkännanden" kombinerat med allehanda psykologiserande kring varje mord, utan strikt ha hållit sig till ett regelrätt utredningsförfarande utan några om och men. Att valla en högeligen narkotikapåverkad misstänkt på en brottsplats borde rubriceras som grovt tjänstefel. Därför är också kretsen kring TQ medansvariga för den oerhörda skada som vållats de anhöriga. Alla inkomster som TQ&Co tjänar på att prångla ut "sin version" borde oavkortat tillfalla dessa anhöriga; då skulle man kanske börja tro på att SB nu är mån om att göra rätt för sig.

Någon viljelös zombie verkar han då aldrig ha varit och terapisamtalen var tydligen mer begärliga än narkotikan i början. Först när han behövde pressa fram historier efter andras förväntningar behövde han starkare preparat.

Det är inte jag, det är Bergwall som kallar Quick en fiktiv figur. Man kunde lätt tro att allt var en iscensättning för att bli författare. Han säger också att han nu kommer att beskriva hur terapin gick till och att han inte har något att bevisa: det kan bli hur som helst. Det är så tydligt, att han har lärt sig successivt vad han ska säga. Om man är fantasifullt lagd skulle man nästan kunna tro att han gömt ett eller ett par verkliga mord bland dem han hittade på. På ett ställe säger han "det nämnde jag inte" - men rättar sig snabbt: "det visste jag inte om". När det gäller mordet på Therese, alltså. Han hade bara sett en notis, och allt han hade sagt till polisen var fel - han hade sagt att hon var blond, men hon var mörk. Att vädret var fint, det var det inte. Att hon hade stora framtänder, men hon hade inga. Osv osv. Intervjuaren nämner då någon annan detalj, och Bergwall säger: "Ja, det nämnde jag inte". Sedan, som om han kommer på sig själv, "Det visste jag inte om". Så man skulle ju kunna tro att han försäger sig där, alltså att han drivit med polisen genom att beskriva motsatsen till en flicka han faktiskt mördat, och undvikt att nämna någonting som hade kunnat binda honom till brottet. Men allt det här är bara fantasier, ungefär som om man tänker sig att det var en Roald Dahlberättelse, och att Bergwall/Quick planerade att lämna efter sig en bok så småningom, där han beskriver hur han lurade alla. Även Råstam och Josefsson som "beredde vägen" för hans berättande, som han så träffande uttrycker det.
Nä jag vet inte, men jag köper inte bilden av Quick/Bergwall som ett offer.

Oavsett hur beslutet togs att göra sig fri från drogerna så måste största viljekraften ha funnits hos SB. Att motivet under sju år skulle vara hopp om att få bli fri och få ersättning för felaktig vård verkar då helt orimligt.
Även under rättegång fick han ha starka droger. Om han i sådant tillstånd njuter av att få uppröra andras känslor såsom en stor skådespelare är det helt på rättspsykiatrins ansvar. Diagnosen pedofili sadismus som gavs 1970 ville man då från alla håll bara få bekräftad som obotlig och medfödd enligt socialfascismens program.
Tri framkallar både aggressioner och vanföreställningar. Så inte heller dessa händelser säger något om den sanna natur SB ville få bekräftad hos sig själv.

Det är svårt att få grepp om växelspelet här men tror dock att TQ regisserade även terapisessionerna efter eget huvud. Att sitta med en terapeut och småprata/fantisera torde ha tilltalat TQ och gjort att dagarna fylldes med ett innehåll där han kunde få utlopp för sin fantasi - och även en hel del droger. Han var säkert också nyfiken på hur långt han skulle kunna driva spelet, och upptäckte omsider att det i princip gick att driva hur långt som helst. Ju fler sjuka minnen han lyckades pressa fram, desto intressantare blev han. Till slut blev han så intressant att han framstod som en av världshistoriens mest intressanta massmördare. Det är klart att en sådan bör få vad han önskar i både mat- och narkotikaväg. - Allt detta registrerades av TQ - när det i själva verket borde ha varit terapeuten som registrerat att hon kunde ha att göra med en notorisk mytoman. - När allt fler röster höjdes för att TQ ljög om sina mord avslutade TQ tvärt och tjurskalligt allt vad hette "erkännanden".