Citat:
Ursprungligen postat av
Svithjod
Fast det man gjorde var att efter politiker, civila statsvetare, sakkunniga och militära fackmäns totala sågning av Ryssland förmåga och möjlighet att snabbt bygga upp en stark krigsmakt var att ställa om ett mobiliseringsförsvar till ett litet yrkesförsvar som inte hade någon som helst uppgift att försvara Sverige.
Sen att politikerna sket i att informera sina väljare vad de de facto hade beslutat och gett feta GM Moore och idioten Khil mfl order att utföra, är en annan sak.
Ska inte Sverige försvaras så behövs ingen redundans eller fortifikatoriskt skydd utan då kan radarcentraler ligga ovan jord och lager finnas på ett ställe.
Det var mer tur än skicklighet att vi öht har kvar RB 15 i försvaret.
Det folk verkar glömma idag är att vi inte har något som helst "försvar" vi har lite lösa luder i form av några kompanier här någon dåligt bemmanad bataljon där, en fet stab och lite operativa småstaber utan egentliga krigstida uppgifter eftersom de förband de är tänkt leda inte finns annat än i fantasin.
Sverige måste först bestämma sig om vi vill försvara oss och det vill vi uppenbarligen inte i dagsläget med tanke på vad folk röstar på och sedan dimensionera styrkorna och organisationen mot de hot som finns och som i värsta fall kommer finnas inom 10-12 år.
Sen får pengar och lagstiftning plockas fram som möjliggör byggandet av en sådan organisation.
Inte beställa några flygplan här någon ubåt där eller en extra Lv bataljon eller gapa om några gamla kaserner och sjöfrontsförband från 90 talet.
Ett intressant perspektiv, på flera olika sätt.
Jag vill ändå vidhålla att det dels är OK, dels i praktiken är ofrånkomligt, att politiker går in och petar i enskilda vapensystem och liknande. Det är så självklart att vi behöver till exempel ubåtar, stridsflyg och kustrobotar, och att dessa system behöver såväl ammunition som skyddade baser, att det närmast är politikernas plikt att peka på det, när det saknas. Även om man i en ideal värld kanske skulle ha kompetenta politiker som istället begär en förmåga, och kompetenta höga officerare som kunde förklara vad som behövs, och sen leverera detta.
Samtidigt kan man skylla försvarspolitikerna och den högsta statsledningen för att de inte klarar av något mycket mer fundamentalt än att fundera över enskilda system: nämligen, de har ingen strategisk idé.
- Vilket slags hot ska Sverige kunna försvara sig mot?
- Mot hur starka fientliga förband?
- Hur länge?
- Ska hela Sverige försvaras?
- Ska vi stå själva eller ta hjälp av andra?
- Om vi ska få hjälp av andra, vilka är då dessa andra?
- Hur försäkrar vi oss om att hjälpen faktiskt anländer, och att vi kan ta emot den?
- Om vi vidmakthåller ett mycket svagt försvar, hur ser planen för att återta förmåga ut?
- Hur hanterar vi att det tar mycket längre tid att återta förmåga (år, decennier) än det tar för det säkerhetspolitiska läget att förändras i grund (månader, år)?
Så länge de inte kan svara på enkla helt fundamentala säkerhetspolitika frågor av det här slaget, fortsätter vi att leva i
Dårarnas paradis.