Den stora tråden om djurplågaren i Lerum !

Modigt av dig att kliva in i tråden. Jag hoppas att du och din familj inte behöver lida för vad er familjemedlem gjort och jag hoppas att han får hjälp så att han kan leva sitt fortsatta liv på ett så bra sätt som möjligt och utan att göra fler levande varelser illa.
Det här brottet berörde mig djupt och samtidigt är det svårt att inte lida med de anhöriga som förstås också drabbas av vad som hänt.

Tack. Kan väl säga att vi har fått ta både negativa och positiva konsekvenser för det som hände. Visst har människor varit arga och hot och liknande har förekommit, men många människor - inklusive en del av de som blev utsatta själva, har varit ganska förstående i längden. Det var dock värst i början, precis när det hände.

Ställ gärna fler frågor. Jag kommer hänga kvar i tråden ett tag innan jag överger det här kontot.

Jag säger som flera andra, modigt av dig att ställa upp härinne för att svara på frågor.

Jag undrar vad du märkte för tendenser hos din bror, innan du flyttade hemifrån alltså och ni var mkt yngre, vad gäller att skada djur eller människor? Visade J något avvikande, och i vilken ålder var han i så fall när det började? Eller var det ingen i familjen som märkte nåt?

Hej,

som jag skrev tidigare diskuterar jag ogärna enskilda familjemedlemmar. Jag skulle gärna vilja svara mer ingående på din fråga, men om jag börjar att i detalj diskutera eventuella problem som J hade i barndomen och tonåren så kan det uppfattas som att jag talar illa om honom. Risken är dessutom stor att han själv läser den här tråden och kanske inte gillar att jag diskuterar hans person på ett öppet forum.

Så med all respekt får jag hänvisa till den här artikeln http://www.gp.se/nyheter/vastergotla...ldrar-berattar där föräldrarna berättar lite under fingerade namn. Jag flyttade ju hemifrån tidigt, när jag var 17, och då var väl inte J mer än 15-16 och jag tror inte att hans problem hade eskalerat så mycket ännu. Men läs artikeln från 2009, där berättar föräldrarna själva en del om bakgrunden.

Bra artikel. Det framgår ju av vad föräldrarna berättar att JAs problem började redan
i 10-årsåldern. Nedslående läsning att han efter inskrivning på BUP tydligen blev utslängd
ganska omgående p.g.a. våldsamma tendenser! Man kan ju tycka att BUP är de som skall
kunna hantera just våldsamma barn. Nu fick det dröja med vården tills han började begå
avskyvärda brott. Inte optimalt precis.

Det slår en också att JA med sina utmärkta studieresultat skulle kunnat gå långt
om han inte hade sina inre "demoner".

Jag hade tänkt hänga kvar i den här tråden några dagar till, sedan lägger jag ner det här kontot. Är det någonting ni undrar är det bara att fråga så ska jag försöka svara så gott jag kan.

Jag vill fråga ett par saker.

1. Har du lärt dig om ångestproblem, sadism mot djur och liknande sedan detta uppdagades? Eller är du ointresserad av att veta mer om fenomenet?

2. Har du en bild av hur ungdomsvård och slutenpsykiatri fungerar under detta decennium? Om ja, hur är dina generella intryck?

Hur har tiden för er anhöriga varit efter det som inträffat?
Kanske svårt att svara på, men jag kan tänka mig att föräldrarna haft det väldigt svårt.
Personligen har jag svårt att förstå dessa som kräver enormt hårda straff för de gärningar bror din har begått.
Visst det är vidriga gärningar, men det måste finnas gränser.
Likaså ska straffet stå i proportion till brottet, även jämfört med andra brott och de straff som utdelas där.

1. Om jag har läst på själv om det efteråt? Ja, jag har nog läst lite om vissa saker efteråt, för att förstå.

2. I det har fallet - eftersom GM var myndig - handlar det om vård inom rättspsykiatrin. Värt att nämna är att inom rättspsykiatrin är säkerheten för besökare väldigt strikt,
så informationen om hur det ser ut, hur vården går till, etc, har kommit till mig indirekt genom att få det återberättat.

Kortfattat upplever jag att rättspykiatrisk vård ser helt annorlunda ut än öppenvård, svårt att säga om de gör ett bättre eller ett sämre jobb eftersom det handlar om behandling av två olika sorters patienter, men patienterna inom slutenvården är ju - av uppenbara själ - mycket mer hårt hållna inom sluten rättspykiatri än inom öppenvården. Nu gissar jag, men skulle tro att många som hamnar inom sluten rättspsykiatrisk vård är människor som tidigare har haft ganska lång kontakt med öppenpsykiatrin.

Och till skillnad från vad många tror - ''någon kan begå ett allvarligt brott och är sedan ute efter något år'' - så har jag tvärtom fått intrycket att vissa människor kan bli kvar mycket länge inom rättspsykiatrisk vård eftersom ''straffet'' inte är tidsbestämt.


Svårt att svara på utan att gå in på för mycket detaljer om privatlivet. Men det har ju självklart inte varit lätt. Människor i allmänhet har varit både stöttande och avståndstagande, men mest stöttande i slutändan antar jag. Men överlag tror jag att de flesta människorna är välvilliga och - under omständigheterna - förstående.

Tack för svaret och länken till artikeln. Mycket läsvärd. Tragiskt att era föräldrar fick kämpa så i motvind för att få adekvat vård och hjälp av psykiatrin

Tror du att de fantasier som J så ingående skrev om, angående hans lust att tortera, våldta och mörda unga kvinnor, har försvunnit? Är han "botad" mot det? Går det att bota?
Och tror du, som jag, att J var/är en seriemördare i vardande?

Frågor som varken kan svara på eller vill spekulera i. Menar inte att vara undvikande när jag svarar, men jag vill gärna hålla mig som objektiv som möjligt och inte spekulera i saker som jag egentligen inte vet så mycket om. Det är en fråga för personen ifråga eller ansvarig läkare/psykolog att besvara. Mer än så kan jag inte säga.

Intresset var väl så där. Om någon undrar något mer är det bara att fråga, tänkte nog inte hänga kvar i den här tråden efter ikväll. Jag vet att det blir lite konstigt när jag undviker vissa frågor, men vill som sagt hålla mig objektiv samt inte gå in på för mycket detaljer om privatliv, med hänsyn till både familjemedlemmar och andra.