Att önska att man hade psykiska besvär

du vill inte vara psykiskt sjuk tro mig har varit det i många år och lider av skiten varje dag trots att jag får starka lugnande för att hålla det på en stabil nivå

Höra röster eller hallucinera, dvs symptom på psykos, tror jag verkligen inte är roligt på nåt sätt. Jag tror inte heller att du skulle lyckas dölja det för omgivningen. Har en nära släkting som har varit allvarligt psykotisk flera gånger och fortfarande inte är bra på nåt sätt eftersom hon inte själv tycker att hon är sjuk och därför vägrar medicin. Antipsykotisk medicin kan ofta medföra svåra biverkningar. Min släkting har varit tvångsinlagd ett par gånger och tvingats till ECT.

Jag kan ändå förstå dig lite eftersom jag fantiserade en del om att drabbas av olika sjukdomar när jag gick på högstadiet.

Om du misstänker GAD kan du väl gå till vårdcentralen och se vad de säger, om de kanske tycker att du behöver hjälp.

Att tappa kontrollen är inte speciellt kul... men det ska finnas avancerade meditationsformer som gör att det slår runt i skallen rejält... men det är bara vad jag hört... det ska tydligen kallas Kundalinipsykos...

Jag tackar för hjärtligt för att ni delar med er! Och jag lider självklart med er och era nära & kära som är drabbade.
Jag är inte ute på något uppdrag att framkalla någon form av psykisk sjukdom, men jag går ständigt runt med den här fascinationen, förtjusningen och romantiseringen av det. Ni har dock gett mig lite nya perspektiv!

Tror att det fortfarande finns nåt speciellt och spännande med psykisk sjukdom om man inte är drabbad själv. Är du fascinerad så är du, det finns värre saker man kan romantisera.

pga min störning, kan jag ju tycka du är lite dum som känner så.. jag skulle göra vad som helst förr byta med dig..
men om du verkligen vill ändra på ditt psyke tycker jag ärligt du ska röka mkt spice, den drogen verkar ju faktiskt ändra folk tilldet värre har jag märkt..?
hoppas jag kunde hjälpa..

Har nog aldrig kommit över att höra att nån vill/längtar på grund av att ha läst. Brukar väl vara tvärtom att man läser och känner igen sig i en del, börjar undra vad det betyder att känna i sig i alla dessa olika psykiska sjukdom med sina olika kännetecken (har man själv en). Tills man efter en hel del reflektioner inser att vi människor är just så komplicerade i vårt känsloliv, går inte att undkomma att känna igen sig någonstans.

Låter som (eftersom du längtar) att du inte alls under ditt läsande då haft att du ser en symptom och tänker "jag känner igen mig"? Kanske kan vara en möjlig förklaring, vad det beror på, om det beror på dålig självinsikt, kan jag inte svara på.

Gå till en psykolog. För det första så får du känna dig som du har problem med tanke på att du går till psykolog. För det andra så får du hjälp så du inte ha den märkliga önskan längre. Att ha psykiska problem är fan inte roligt överhuvudtaget. Har själv varit deprimerad och haft ångest i flera år nu och det är hemskt.

Det är inte roligt att höra röster. Att alltid analysera om det är någon som vill dig nåt eller om det är nån av rösterna som bråkar med dig. Känner igen rösterna och kan identifiera dem och vet att det inte är min sambo eller jobbarkompisen som berättar saker för mig. Men om någon plötsligt ropar "AKTA DIG FETTO!" Bakom ryggen så hinner man inte tänka utan hoppar undan...till alla andras stora förvåning har man nu betett sig utanför ramen och blir dömd av allas blickar samtidigt som man hör ett hånfullt elakt garv.

Andra människors rädsla för det som är annorlunda är det värsta.

Jag har flera olika diagnoser. Bland annat posttraumatiskt stressyndrom och bipolär sjukdom.

Jag lovar dig att du inte vill leva i det helvetet som jag är tvungen till. Du vill inte genomgå perioder då du inte vågar gå utanför dörren. Nätter du inte kan sova på grund av ångest som är så stark att du inte vet hur du ska klara av att andas. Att gång på gång få höra från dina "vänner" att de inte kan fortsätta ha kontakt med dig då de är så maktlösa för att de inte kan hjälpa dig. Att aldrig våga vara riktigt glad för att du ändå vet att det kommer vända och du kommer må dåligt igen.

Det finns ingenting vackert i att vara psykiskt sjuk. Jag har ärr på min kropp efter att ha skadat mig själv. Jag tar droger till och från för att kunna hantera smärtan. Jag har ett tjugotal självmordsförsök bakom mig.

Jag blir väldigt ledsen av såna här trådar så det inte finns något jag önskar mer än att jag vore frisk. Hade du varit sjuk så hade du tänkt så annorlunda. Jag hoppas att du aldrig behöver uppleva känslan av att vara psykiskt sjuk, men jag hoppas även att du tänker om för detta är inte direkt någon dans på rosor.

Jag kanske förstår ungefär vad TS menar. Jag var deprimerad under många år, är kanske lite fortfarande. Har förmodligen asperger eller något liknande. Jag ser alla mina "psykiska problem" som välsignelser och är tacksam för dem, även om det är jobbigt också. Jag tror att psykiska problem i grund och botten är andliga gåvor och det är nog det som TS känsla grundar sig i. Vanliga människor är alldeles för hjärntvättade och alldeles för hårt fastkörda i grupptänket för att se en millimeter bortom ytan.

Nej det skulle du inte hur fan kan du tro det, har vänner som lider av schizofreni och det är inget jag avundas dom, vet inte vad du har för jävla störning som vill ha det så