Svenskar som talar/försöker tala engelska utan svensk brytning

De flesta unga svenskar talar väldigt bra engelska, men vissa försöker sudda bort varenda spår av svensk brytning med förmodat syfte att framstå som en brittisk eller amerikansk person.

Här är några generella drag som jag noterat angående dessa individer:

-De har väldigt sällan rest speciellt mycket i Sverige
-De har heller inte rest så mycket i övriga norden eller kontinentala Europa.
-Självfallet har de rest till England, USA eller Australien. När det gäller det sistnämnda så har de dock ej anammat den lokala dialekten. Även Asien är ett populärt resmål, detta då det är ett populärt resmål för ungt folk från de tre förstnämnda.
-De är inte speciellt intresserade av politik, de tenderar dock att vara vänstersympatisörer.
-De studerar eller har studerat något inom samhällsvetenskap eller humaniora på ett universitet.

Att diskutera:

-Håller ni med om att dessa egenskaper är vanliga hos dessa personer?
-Anser ni att det är bra att försöka tala utan svensk brytning?

-Vad driver dessa människor att bete sig på detta sätt? Är det en önskan om att bli accepterad som "en i gänget" av britter/amerikaner, trots att de, även om de flyttade till länderna i fråga i vuxen ålder, med all sannolikhet skulle präglas resten av sina liv av sitt svenska påbrå?

-Anser ni att det är en bättre tidsinvestering att snarare försöka utöka sitt ordförråd för att kunna föra avancerade diskussioner, eller är det viktigare att kunna framstå som en typisk brittisk eller amerikansk person, oavsett nivån på konversationen?

-Skulle de slå vakt om sin svenskhet mer om de faktiskt flyttade till Amerika/England?

-Är den Amerikanska/Engelska livsstilen något de bara sysslar med här hemma i Sverige?

Jag talar med någon form av amerikansk accent. Jag tror att det kommer naturligt för de flesta, eftersom man sällan hör svensk brytning på tv eller någon annanstans heller för den delen. Jag kan inte tänka mig att det handlar om att försöka dölja var man kommer ifrån.

Svengelska låter ju förjävligt?

Det är en rimlig förklaring till varför de flesta svenskar som talar engelska gör detta med en amerikansk utgångspunkt. Att det enbart handlar om att man är van att höra en viss dialekt/accent är dock inte en trolig förklaring till fenomenet som denna tråd behandlar. För det verkar inte alls lika vanligt att de som flyttar inom Sverige till ett annat dialektalt område, och således i princip enbart hör den nya dialekten, börjar tala den nya dialekten i samma utsträckning som den typiska londonsvensken "råkar" börja tala någon sorts brittisk engelska efter enbart någon månad!

Nej, det är bara vad du tror. Om du skulle bege dig till ett engelskspråkigt land och tala (om avancerade ämnen) på perfekt engelska med avseende på vokabulär, ordspråk, och uttal, men med en kraftig svensk brytning, så skulle du knappast uppfattas som en person som talar fult, du skulle bli än mer respektingivande.

Varför skulle det inte vara bra? Om jag hade försökt lära mig franska eller kinesiska hade jag ju utan tvekan velat kunna prata det fullständigt flytande, rätt uttal och allt. Mycket mer behagligt dessutom att lyssna på rent uttal än en grov brytning.

Förövrigt är det inte alls mer respektingivande (lol) med en brytning, rent objektivt är det mer imponerande om någon kan prata flera språk på infödd nivå.

Det kryper längs ryggraden när man hör såna där välartikulerade akademikersnorvalper som tror dom är nyhetsuppläsare på BBC. Svenskengelska är tamejfan det vidrigaste som finns. Danskar, negrer, skottar, indier, ryssar, alla talar engelska som andraspråk med sin speciella charm. Alla utom svenskar. För mig blir det någon form av rysk-portugisisk engelska när jag ska vara internationell.

"Fullständigt flytande, rätt uttal och allt" säger ju dock inte någonting om dialekten man använder.
Man kan ha rätt uttal och tala flytande engelska och ha exempelvis en tysk, fransk eller indisk brytning.
Att göra om sin röst så att ens satsmelodi och intonation efterliknar vissa (godtyckligt utvalda!) dialekter av ett språk, är inte objektivt "imponerande", såtillvida inte vi talar om skådespelare.
Bifogar här ett Poirot-klipp som visar vad jag menar:
http://www.youtube.com/watch?v=lbhg6RMhEVo
Det är inget fel på hans uttal, hans vokabulär är densamma som en infödd engelsman. Varför skulle han låtsas vara britt?

Så rätt så, de flesta språk har ju sin egna charm och det vore synd om folk skulle förmås träna bort sin brytning.
Dock har jag inte samma starka känslomässiga reaktion till fenomenet vi diskuterar i denna tråd. Här skall vi enbart utreda och analysera socioekonomiska och subkulturella orsaker till varför folk gör på detta sätt, inte sprida hat!

Varför skulle det inte vara imponerande att kunna göra det? Vad är det som definierar en viss egenskap som imponerande? Faktumet att det inte är något som varenda människa enkelt kan göra. Det är definitivt väldigt mycket enklare att för en fransman som lär sig engelska att bryta än att inte göra det alls.

Och ja, givetvis menar jag ju dialekten. Men, tror att Fredrik Lindström sa det bäst när han påpekade att orsaken till att rikssvenskan är standarden när det kommer till uppläsning av nyheterna är på grund av att det hade stulit för mycket av koncentrationen av själva nyheterna om man pratade med utpräglade uttal. Tror de allra flesta tycker det. Jag är övertygad om att du har preferenser när det kommer till svenska dialekter också.

Inget fel med Poirots uttal alls, men så är ju David Suchet brittisk.

Okej, det är imponerande i bemärkelsen att alla faktiskt inte kan det. Men att inte känna att man behöver anpassa sig, att man kan tala språket på samma nivå som en infödd men ändå ha sin egna touch är enligt många infödda fascinerande. För övrigt missar du ju helt det fullständigt godtyckliga i att det är väldigt få svenskar som talar engelska med e.g. skotsk dialekt eller sydstatsdialekt. Att kunna härma en godtycklig dialekt på stört är imponerande, men att öva in en viss dialekt som man uppfattar har hög status är knappast det.

Tror du har fått det hela om bakfoten. Folk övar inte in standardamerikanska för att det anses som "hög status" utan för att USA är världens mest inflytesrika och framstående engelsspråkiga land. De flesta filmer som vi i västvärlden ser på kommer därifrån, och mycket av musiken också. Den musiken som inte gör det sjungs ändå mer ofta än inte med amerikansk dialekt - varför är det så?

Fast, med allt det sagt kan jag hålla med om det du säger när det kommer till den brittiska dialekten. Löjligt och snobbigt som fan när jag hör born and raised svenskar försöka snacka posh. Så införlivade i den engelska kulturen tror jag knappast att de är att de skulle vara mer naturligt än amerikansk dialekt. Aja.