Bruden har GAD!

Spring för livet är mitt tips.

Herregud vad folk överreagerar.
Att ha ångest gör dig inte till en psykotisk galning, det innebär bara att du får ont. Så jävla ont, i själen och i kroppen, men det betyder inte att man är opålitlig, manipulativ, mytoman, kontrollfreak eller elak, som så många här vill få det till. Det är en smärta, precis som ett diskbrock, skillnaden är bara att ångest sitter i själen. Ibland är det bättre, ibland sämre.

Jag har panikångest, och är nu inne på tredje året med min sambo, och jag skulle säga att vårt förhållande är utmärkt, trots att han, enligt fb, bor med en galen slyna. Vi är öppna, har tillit och respekterar varandra. Kan man inte göra det är det inte ångestens fel, då är man en kass människa.
Han vet vad som händer, ser signalerna innan det slår ut och han vet vad som hjälper mig när det händer. Fråga henne vad hon vill ha av dig när hon mår dåligt. I mitt fall vill jag bara att han hjälper mig andas igen, hjälper mig överleva i stunden tilld krampen släpper och jag kan existera igen. Inget mer. Till terapi finns psykologer, inte din partner, det är inte deras börda. Inte mer än inom rimliga gränser iallafall.

Så var öppna mot varandra så ska det gå bra. Fråga vad hon vill att du gör under ångesten och visa förståelse. Du får ALDRIG förminska eller förlöjliga henne, tycka att hon är jobbig. Respektera henne, och i gengäld får du kräva att hon respekterar dig och inte tar ut ångesten på dig (om hon är utåtagerande).
Talk about it, and you'll be fine. Var tydlig med att du finns där för henne, men att det inte är din börda att bära, hon får inte begränsa ditt liv, det har du rätt att kräva. Klarar hon inte det får hon träffa en psykolog, men du bör finnas som ett passivt stöd när det är illa. Men som sagt, du får inte bära hela bördan. Då blir det fel.

Mycket bra svar. TS borde verkligen läsa det här innan han bestämmer sig för något.

Fast det fetade kräver iofs insatser utöver det vanliga. Det är ju rätt troligt att det kommer komma tillfällen när det upplevs som jobbigt, speciellt om men lever tillsammans. Då är det ju bra om TS funderar på om han klarar att undvika det (eller åtminstone undvika att visa det) - de flesta människor gör det nog inte.

Sen är det väl inte "spring för livet"-varning, men risken är stor för en relation som kommer kräva väldigt mycket av honom.

Palla det alltså, vanliga tjejer kan vara riktigt jobbiga i relationer.. sen kommer det någon med problem. Då är det faktiskt en röd flagg alltså. Jag tycker att man ska undvika saker som försvårar ens liv OM man kan det. Man behöver inte ta den lättaste vägen men tycker det är rätt onödigt att komplicera sitt liv bara sådär..

Det höjer helt klart kravet på hur intresserad man ska vara för att ta det hela vidare.

Men en liten reflexion och undran?

Om man har GAD så har man en neurotisk personlighet och lägger skuld på sig själv. Har man åt borderlinehållet så lägger man skuld och ansvar på andra.

Det sista är nog att rekommendera att spring för livet, på samma sätt som kvinnor borde springa bort från män som slår och kontrollerar.

Den som är neurotisk brukar inte drabba andra med sina problem, jag skulle snarare tro att hon har svårt att öppna sig? Och skäms för sin ångest. Dessa brukar ju försöka dölja den, inte använda den för att manipulera.

Det du skriver om känslokyla får mig att undra om det inte ligger en liten depression med i det här?



Framförallt så måste du vara säker på vem du själv är, och vad du själv känner så du inte låter dig dras med i hennes känslor.

Man måste vara väldigt trygg själv för att vara nära med människor som inte mår bra, man måste klara av att hålla distansen. Och själva det är ju motsatsen med att vara i ett förhållande med någon där man ska närma sig varandra.

Vad du skriver innebär ju att du måste bortse från dina egna behov och känslor.
Hur länge orkar du det?

Och igen är det inte tvärtom en relation skall vara?

Båda måste få plats. Lika mycket plats.

Är det inte balans där så är det inte ett funktionellt förhållande

Bra beskrivet.
Jag är trygg och säker i mig själv men jag har en del saker att ta hand om på mitt egna bord.
Jag träffar henne ibland och stressar inte upp något. Det går bra men det är lätt att hon tar illa upp eftersom att hon skuldbelägger sig själv o inte andra...

Det är väldigt viktigt för dig att du kan hålla isär vad som är hennes känslor och din person.

Hon behöver hjälp för att reda upp sin GAD. Du kan stötta henne, men inte ta ansvaret för att hon skall bli bättre

Där sa du nånting väldigt viktigt som jag många människor gör fel, samtidigt som att det inte är ansvaret för hela hennes välmående ligger på mig men ska absolut stötta henne till max.

Ja och det är exakt därför som terapi skall bedrivas av proffs som klarar av att hålla sin egen person utanför terapin.

I en relation så är man så nära varandra att det till slut blir omöjligt att skilja på vad som är vad, eftersom man inte har samma distans som den som inte är känslomässigt involverad.

Gad innebär att hon har en generell ångest och bör väl beskrivas som den lättaste formen av "ångestsjukdom". Det du beskriver låter mer åt borderlinehållet. Lider hon verkligen enbart av GAD så får du helt enkelt lära dig att leva med och hantera att hon har mycket ångest. I och med att ni är unga kan det svängiga självklart gå över om det bottnar sig i en osäkerhet. Som sagt, det jag fetmarkerat låter väldigt borderline.