Allt om Calcio!

“Gonzalo Higuain has a trauma to the right ankle, which will be evaluated over the next few days,” read a statement from the club.

Initial reports from the stadium suggest it is only a heavy bruise with a slight sprain and he won’t even be taken to hospital for an X-Ray.

http://www.football-italia.net/48385/higuain-injury-scare

Jag är inte längre någon Calciofantast. Så mycket känns så plastigt idag. Jag har sett fram emot många stormatcher, men väl där känns det bara som att det är ekorrhjulet som fortsätter spinna. Det är både helheten och små detaljer som bara gör mig bitter och irriterad. Som att Napoli dyker upp till matchen i kamouflagetröja eller att hemmalaget spelar i ett extraställ för att man vill marknadsföra den. Som att samtliga klubbar drar på musik när det blir mål som om det här var hockey. Listan kan göras längre. Bilderna blir aldrig som jag hade föreställt mig dem. Serien börjar förlora sin stil och klass. Jag vill absolut inte att den ska vara underground, för det var inte så det började för mig när det var världens bästa liga. Men jag vill att den ska leda vägen rätt, inte bli en dålig kopia av den fotboll som jag redan har väldigt svårt för.

Mercaton ska jag inte ens tala om. Jag upplever den som en bluff. Den kommersiella fotbollens sätt att hålla oss kvar under några få månader då vi egentligen borde ta paus och reflektera över annat.

Inte ens spelarna på plan tilltalar mig. Jag ser inte längre vackra och karaktärsfulla män som spelar fotboll med stil. Jag ser dumma manspojkar med Tintinfrillor och mohikaner. Armarna är fulla av tatueringar och deras ljusa neonfärgade skor gör att fötterna sväller; de ser ut som clowner när de springer. Och springer gör de verkligen. Massor. Men huvudet hänger inte alltid med benen. De bara springer in i tunneln och sen är de fast och måste vända.

Därtill har den italienska fotbollen i Sverige idag följt samma spår som det som inleddes när Marcus Birro började blogga här på SF Italien en gång i tiden; den företräds nästan enbart av hejaklacksledare och ambassadörer. Rivaliteten och passionen som präglade den en gång i tiden är nästintill borta. Det är knappt att jag kan se någon prata om italiensk fotboll någonstans i media utan att uppta rollen som folkbildare; lära svensken om italiensk fotboll, lära hen uppskatta den. Man kan lätt få för sig att så alltid varit fallet, men vi som har varit med ett tag vet att det fanns en tid då calcio bara var calcio. Något som man älskade. Inte något som man uppvisade för andra.