Varför måste Schulman flera gånger återkomma i sin och Sigges podcast att han minsann stammade rejält i sin ungdoms dagar, men att det har han minsann kommit att behärska i vuxen ålder?
Aldrig kan man komma igenom ett av deras podavsnitt utan att den gode Schulman ska haka och staka sig igenom sina meningar.
Jag bryr mig inte ett dyft om
att han stammar utan det som jag tycker är märkligt är att han så ofta ska säga att han
inte längre gör det. Eller är han så van vid sin stamning att han inte hör den själv?
Sigge är som en tålmodig storebror som snällt väntar in budskapen som Alex hackar ur sig.
Han pucklar säkert på frugan.
Fick den känslan när han berättade i podcasten om hur han kände sig kränkt, när Amanda behandlade honom, enligt egen utsago, som ett barn inför expediten när han ville handla nya kläder.
Han blev förbannad på henne i affären, men behöll fattningen ända tills de var tillbaka i hemmets trygga vrå, där han kunde skälla ut henne ordentligt utan att någon avbröt honom.
Typiskt misshandlarbeteende att hålla igen på det dåliga beteendet inför andra, men släppa lös ilskan till max när man är utom hör/synhåll för utomstående.
Jag kanske är helt ute och snurrar i mina betraktelser genom podcasten, men det är någonting med hans sätt att uttrycka sig när det kommer till hans fru som gör att det slår på såna misshandelstankar. Antingen psykiskt, fysiskt eller bägge delarna.