Hur länge måste man hålla sig undan rättegång i brottmål innan den läggs ner?

Domstolen kan inte döma till påföljd när 30 år gått sedan gärningstillfället. När tiden gått ut brukar åklagaren lägga ner åtalet och begära att målet skrivs av.

Min fetning:
Det är det här jag menar, dvs att rättegången måste hållas inom skälig tid, vad är skälig tid? Om den åtalade är sjuk vid varje rättegångstillfälle kommer målet slutligen att läggas ner då? Vid stora mål, dvs där rättegången är planerad till minst 5 dagar dröjer det länge mellan rättegångstillfällena, minst 6 månader. På så vis är det ju lätt att få åren att gå.....

Missförstå mig rätt! Jag är inte ute efter åklagarens perspektiv utan domstolens regelverk. Således: hur lång tid från det att stämningsansökan är inlämnad måste rättegången hållas? Det måste finnas en regel om detta, men vilken?

Det finns ingen sådan regel vad jag vet. 35:6 RB säger att påföljd måste bestämmas inom 30 år från gärningen. Domstolen måste alltså döma inom 30 år. Huvudförhandling måste då hållas så att man kan döma inom den tiden.

För att konkretisera: Om man tar i behöver domstolen en månad på sig för att skriva dom efter förhandling. Så säg att huvudförhandling måste hållas inom 29 år och 11 månader från gärningen.

Domstolen försöker få till en huvudförhandling så länge åklagaren inte lagt ner åtalet. Åklagaren ska lägga ner åtalet när den absoluta preskriptionen inträtt (dvs. efter 30 år). Om åklagaren inte lägger ner åtalet trots preskription så är det ett misstag.

Dröjer det lång tid innan huvudförhandling får man beakta tidsutdräkten när man bestämmer påföljden, vilket lardest skrev.

Låter orimligt att domstolen ska låta upp till 30 år gamla stämningar ligga och skvalpa!

Vad jag fattat sätter många detta i system att bli sjuka lagom till huf. Tänker bla på några engelska musiker som misshandlade en person på en Ålandsfärja De var sjuka 3 ggr men sen skrev Aftonbladet om fallet så på den 4:e ggr fick de infinna sig. Om inte Aftonbladet hade haft intresset har jag en föraning om att det hade blivit en 5 ggr. Det måste ju finnas en gräns hur många ggr en förhandling kan bli inställd - måste ju kosta en massa skattepengar varje ggr. Kan inte tänka mig att domstolen sätter ut förhandlingar på stämningar upp till 30 år!! Någon?

Men vad är du ute efter? Du menar att det finns en regel som gör att preskriptionstiden enligt brottsbalken sätts ur spel? Nu har jag inte satt mig in i detta särskilt, men det låter orimligt i mina öron.

Som du skriver så händer det givetvis att folk håller sig undan. Men det betyder ju inte att rättsväsendet ger upp. Det finns tvångsmedel att ta till (t.ex. hämtning). Man kan också efterlysa personer eller begära dem utlämnade till Sverige från andra länder. Givetvis ställer domstolen in en utsatt förhandling när man vet att den tilltalade inte kommer inställa sig, om det nu inte är så att förhandlingen kan hållas i dennes utevaro. Innan domstolen förstår den tilltalades beteende så kanske man inte ställer in (förutsatt att man delgivit kallelse) vilket, som du påpekar, orsakar kostnader och besvär. Just det sista problemet är nog väldigt svårt att komma runt.

Sedan är det ju så att reglerna om att rättegång ska hållas inom skälig tid tar sikte på rättsväsendets handläggning - att handläggningen ska vara skyndsam, och att den tilltalade kan kompenseras om den inte är det. Att den tilltalade håller sig undan är en helt annan sak.

Min fetning:
1: Pudelns kärna.
Ja, jag menar att det finns regler som gör att rättegången till slut avvisas pga rättegångshinder. Man håller inte en rättegång vid den åtalades utevaro om den åtalade riskerar att dömas till ett långt fängelsestraff. Har man kallat till huf ett flertal ggr och den åtalade har "giltiga skäl" att inte infinna sig kommer stämningen till slut avvisas

2. Med ett läkarintyg, inte speciellt graverande på något vis, kommer rådmannen ge vika. Ingen rådman kommer vilja ta ansvar . Behöver bara stå att den åtalade "mår dåligt"

3. Hur lång är skälig tid från stämning till huf? Även domstol har krav på sig .

Preskription utgör inte rättegångshinder enligt vad fått lära mig i varje fall. Det finns dock visst utrymme att avvisa en stämningsansökan om det visar sig att den tilltalade i praktiken inte kommer att kunna delges stämningen inom preskriptionstiden, se RH 2008:67. I dessa fall kan man jämställa en så gott som säker framtida preskription med rättegångshinder. Detta gäller alltså när själva stämningsansökan ska delges, inte efter den har delgivits och den tilltalade håller sig undan.

Jag menar - tills jag blir motbevisad - att preskription inte är rättegångshinder och att målet, när det inte är möjligt att döma, inte kan avslutas med mindre än att åklagaren lägger ner åtalet och begär att målet ska skrivas av. Vad åklagaren baserar sitt nedläggningsbeslut på är inget som domstolen bryr sig om. Det finns kanske åklagare som är praktiska och "trötta" på den tilltalade, och som lägger ner åtal av den anledning.

Edit: saknat ord

Har inte omfattande kunskaper i processrätten men... Jag har själv befunnit mig på rättegång där den åtalade inte har dykt upp. Detta spelade emellertid ingen roll, vid mer "okomplicerade fall" genomförs rättegången ändå. Detta resulterar givetvis i att den åtalade, mer eller mindre, automatiskt förlorar eftersom inget bestridande sker.

Jag har inga paragrafer att plocka fram, har som sagt endast suttit med när detta har skett. Eftersom vi var där i egenskap av studenter så tillade domaren, i utbildningssyfte, att den åtalade många gånger uteblir men att rättegången genomförs detta till trots. Dock ska framhållas, detta gällde ett mer okomplicerat mål. Cannabis i hemmet.

I tvistemål däremot meddelas tredskodom om ena parten uteblir (för länge), dvs. den andra parten vinner. Om det faktiskt kan ske i brottmål vet jag ej. Endast att exemplet ovanför tydligen genomfördes.

Preskriptionen gäller fram till dess att huvudförhandlingen äger rum och för att den ska äga rum måste den åtalade delges stämningen av TR vilket då inte sker eftersom personen håller sig undan. Annars skulle en åklagare komma runt problemet med folk som inte dyker upp på rattegång att helt enkelt åtala.

Jag är övertygad om att ett mål inte kan bli liggande i tingsrätten i avvaktan på huf hur länge som helst. Måste finnas en tidsram. Det är vad som anses vara skälig tid som jag undrar över.

Min fetning:
Om åklagaren lägger ner ett åtal pga att den åtalade är strulig låter det otroligt bekvämt för alla åtalade. Då är det ju bara att göra sig omöjlig, sjuk, oanträffbar. Plättelätt
Hur förklarar åklagaren det till de drabbade, i mitt scenario de ekonomiskt bedragna?

Skälig tid kan inte användas som ett verktyg för den misstänkte att avhålla sig lagföring. I ditt fall skulle jag titta på 46:15 RB i kombination med 46:15a. Du kan iofs försöka gömma dig i Kambodja i 30 år om du tycker det är värt det.

Jag förstår hur du tänker men dom kommer inte lägga ner åtalet för att du helt enkelt inte dyker upp fyra gånger i rad.