Citat:
Artikel om de europeiska etablissemangsfigurer som har stor förståelse för den ryska aggressionen mot Ukraina. De mest prominenta är äldre herrar som haft ett personligt gott förhållande till Putin, som den hopplöst korrupte showmannen Berlusconi, och Schröder, som ju jämte Putin och Chirac/Villepin intog en förnuftig hållning när överfallet på Irak iscensattes 2003. Gamle Helmut Schmidt, Jean-Marie Le Pen, och Sarkozyerans premiärminister Francois Fillon, uttalar sig också till stöd för Putin. Fillons gammelgaullistiska ådra har jag i sig inget emot, men jag tycker att dessa gubbar trots allt i grunden har fel i det här fallet. De vägrar förstå implikationerna av det Moskva sysslar med, de hänger fast vid föreställningar om Putinregimens realpolitiska förnuft som helt enkelt inte är giltiga i dagsläget.
Den masochistiskt skuldinternaliserade tyska inställningen, hos en viss procent av befolkningen, är bedrövlig. De skulle behöva intensiva omskolningskampanjer och lära sig lite sund radikal antibolsjevism, och att bejaka en kall europeisk avsky gentemot hela det sovjetförflutna, och det ryska förtrycket gentemot västliga grannfolk under många sekel. Nu verkar inte så få tyskar anse att det är en välsignelse att exempelvis gamla stillsamma Königsberg blivit till sunkiga gangsterenklaven Kaliningrad. Sådana vanföreställningar kan dock arbetas bort ur en befolkning. Men då måste den egna kulturen, den egna etniciteten och den egna nationen, och dess oavhängighet och rätt till sin egenart, bejakas. Sådant går förstås att genomföra utan att revanschistisk chauvinism blir resultatet.
Det har av vissa kommunister i tråden talats om Rysslands "berättigade revanschism". Vad är det ryssarna har förlorat? Inte något krig i alla fall. Det som hände var att deras kulturellt sterila och människoförstörande sovjetiska förtryckssystem föll sönder inifrån, därför att det visade sig värdelöst och ohållbart. Decennier av repressiv förnekelse av det nomenklaturakorrupta sovjetsamhällets grundläggande brister kunde inte hindra dess implosion. Och därför skulle de alltså ha "rätt" att revanschera sig genom militär expansionism, för att med tvång upprätta en gangsteroligarkisk variant av detta ryskchauvinistiska förtryckssystem genom att ockupera folkslag som inte alls vill ha ryssarna där? Det är ett befängt sätt att resonera.
http://online.wsj.com/news/articles/SB10001424052702303532704579481293709149028
Den masochistiskt skuldinternaliserade tyska inställningen, hos en viss procent av befolkningen, är bedrövlig. De skulle behöva intensiva omskolningskampanjer och lära sig lite sund radikal antibolsjevism, och att bejaka en kall europeisk avsky gentemot hela det sovjetförflutna, och det ryska förtrycket gentemot västliga grannfolk under många sekel. Nu verkar inte så få tyskar anse att det är en välsignelse att exempelvis gamla stillsamma Königsberg blivit till sunkiga gangsterenklaven Kaliningrad. Sådana vanföreställningar kan dock arbetas bort ur en befolkning. Men då måste den egna kulturen, den egna etniciteten och den egna nationen, och dess oavhängighet och rätt till sin egenart, bejakas. Sådant går förstås att genomföra utan att revanschistisk chauvinism blir resultatet.
Det har av vissa kommunister i tråden talats om Rysslands "berättigade revanschism". Vad är det ryssarna har förlorat? Inte något krig i alla fall. Det som hände var att deras kulturellt sterila och människoförstörande sovjetiska förtryckssystem föll sönder inifrån, därför att det visade sig värdelöst och ohållbart. Decennier av repressiv förnekelse av det nomenklaturakorrupta sovjetsamhällets grundläggande brister kunde inte hindra dess implosion. Och därför skulle de alltså ha "rätt" att revanschera sig genom militär expansionism, för att med tvång upprätta en gangsteroligarkisk variant av detta ryskchauvinistiska förtryckssystem genom att ockupera folkslag som inte alls vill ha ryssarna där? Det är ett befängt sätt att resonera.
http://online.wsj.com/news/articles/SB10001424052702303532704579481293709149028
Tog mig tid och läste denna artikel. Den är inte så djup, men den speglar på ett bra sätt en EU- och USA- kritisk opinion som företräds av en mängd tunga politiska ledare som haft med Putin och Ryssland att göra: t ex tidigare premiärministrar från ett flertal länder, Italien, Tyskland och Frankrike.
I offentligheten är denna opinion starkast i Tyskland, som förstås har sina erfarenheter från andra världskrigets aggressiva anfallskrig på ryssarna med i bagaget.
Opinionen uttrycker en förståelse för de ryska intressena och det är bra då det gagnar dialog och samförstånd, istället för konfrontation och fientlighet.
Den förre franske premiärministern, den konservativa François Fillon (tillhör samma parti som Sarkozy), sammanfattar kritiken då han framhåller att det på historiska grunder finns en legitimitet i Krims återinträde i Ryssland och därför bör Frankrike erkänna återinträdet. Han säger också att ju mindre USA blandar sig i denna affär, desto bättre är det.
Den svenska ankdammsdebatten är förstås långt ifrån denna upplysta diskussion om Ryssland och dess legitima intressen. Vi är lika bakom som vi alltid har varit i den europeiska diskussionen, tyvärr.
Alltså värderas din aktie i rubel och du bor i Sverige så förlorar du både på den kraftiga nedgången på börsen och den svaga rubeln. Väldigt riskabel investering.
