Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Clodius och NurseRatched kommer med argument om hur analyssvaret skall tolkas i jämförelse med biologiska fakta, vittnesuppgifter etc

Självklart skall domstolen göra detta. Men det skall ske utgående från ett vetenskapligt analyssvar av 2000. Inte som nu, användande ett manipulerat analyssvar av ">10". Dvs i praktiken 10.

Rättegången som hölls förefaller bara ha varit en skenrättegång.

Nu förstår jag inte vad du menar… Vi har det analyssvar vi har, och det går inte att få något bättre eftersom det inte finns något prov eller någon kropp kvar. Det går alltså att diskutera det på längden och på tvären men vi kommer knappast särskilt mycket längre.

Men min huvudpoäng är att åklagaren inte skulle ha på fötterna även om det hade gått att bestämma en halt på korrekt sätt. Dels pga att provet inte kan visats vara representativt, och för det andra på att det inte går att binda just läkaren till någon dödande injektion, och för det tredje att själva gärningsbeskrivningen inte går ihop med vittnesmålen.

Nej, det är hög til att lägga ner diskussionen. Vi kommer aldrig att få visshet, men min tro är att flickan dog av naturliga skäl.

Domstolen har tolkat ett analyssvar av 2000 som 10. Därför är dess förhandlingar inte av värde.

Clodius skrev
Men min huvudpoäng är att åklagaren inte skulle ha på fötterna även om det hade gått att bestämma en halt på korrekt sätt.
---- slut citat

Visst kan du, jag och andra göra våra bedömningar av fallet som helhet.

Men domstolens förhandlingar måste grundas på vetenskapliga fakta.

Nej.

Domstolen tolkar de påståenden som presenteras av parterna. I det här fallet har åklagaren inte lyckats övertyga domstolen om att mätvärdet 2000 mig/ml är trovärdigt. Åklagaren hade i det närmsta tre år på sig att ta fram det naturvetenskapliga underlaget och annan bevisning som kunde förklara det samma.

Försvaret tar till ett argument som inte har naturvetenskaplig grund. Förenklat säger man att lab har glömt att fylla i en blankett (som beskriver hur man späder prover). Det är bara en formell invändning.

Domstolen skulle naturligtvis ha förkastat denna argumentering. Men nu har den inte gjort det utan givit argumentet stor tyngd. En mordrättegång har fått avgöras av att "rätt blankett var inte ifylld".

Bustopher beskriver det tydligt:
---- slut citat av Bustopher

Det är naturligtvis en parodi på rättvisa som undergräver alla medborgares förtroende för rättvisan. Rättegången måste naturligtvis tas om.

Hinner inte diskutera mer f öginblicket.

Edit: tro på -> förtroende för

Nej, du har missförstått. Det är inget formellt problem på det sättet, utan det är osäkerhet när det gäller analysen av provet för att inte tala om tolkningen, och skall vi ha rättssäkerhet i det här landet (vi har problem med det), så måste teknisk bevisning vila på solid grund, och det gjorde den inte i det här fallet.

Du verkar förespråka resning, men jag kan inte se att det finns någon som helst grund för det, eftersom om du tittar bortom själva analysen finns det ingen säker koppling mellan läkaren och en thiopenthalinjektion, och inte heller någon möjlighet att fastställa ens att flickan dog av thiopenthalförgiftning. Målet skulle naturligtvis aldrig dragits till rättegång.

Inte på något sätt.
Det är Åklagaren som inte kan visa att värdet 2000 är rätt och riktigt i enlighet med de krav som gäller i en domstol.

Därmed ska den spädningen och de analyser som är gjord på den ogiltigförklaras.

Sen är det tråkigt att du fortsätter upprepa direkta felaktighter.
Du hävdar att experterna anser att det fanns 2000 mikrogram tiopental i flickans blod.
Det finns snare ingen expert som anser att det är bevisat.

"En annan omständighet som samtliga experter i stort sett har varit eniga om är att en så
hög koncentration som 2000μg/g blod är så exceptionell och extrem att den i sig ger
skäl till ett ifrågasättande av analysresultatet. Flera av dem har också uttalat att de,
om möjligheten hade funnits, hade begärt ett nytt prov." (domen sid 13-14)


Ja och det är just precis det som har skett. Man har granskat fakta och inte bristfälligt förankrade påståenden från RMV

Helt fel igen. Försvaret påpekar att åklagaren inte kan utesluta ett alternativt fölopp, dvs en felaktig hantering under provtagning och analys.
Det är inte "bara" en formell invändning.
Det är en fråga om grundläggande rättssäkerhet att bevismatrial ska tåla att granskas.


Domstolen ska absolut inte förkasta ett bevis på att åklagaren inte har uppfyllt de krav som ställs på bevishantering. Det ska leda till att det påståda bevismatrialet underkänns vilket rätten också gör.

Den här rättegången har avgjorts av att åklagaren inte har kunnat visa att ett brott har begåtts eller ens vems som ev har begått det. Han kan än mindre visa hur.



Tråkigt nog så är det mer du som utgör en parodi, Du vet inget om hur en rättegång bedrivs. Du verkar ha noll förståelse (inklusive vilja att lära dig) för hur bevissäkring går till och när vi påpekar att du tom läser domen fel så fortsätter du hellre med ett ett felaktigt påstående än rättar dig efter fakta.

Det finns inte minsta lilla skäl till att ta om rättegången och det kommer inte heller att ske. Däremot håller RMV på att rätta till de alvarliga brister som revisionen visade

I o m den senaste diskussionen vill jag påminna om några väsentliga punkter som Bustopher tidigare har tagit upp (även om ordvalet nedan är mitt eget).

* En (extremt) hög halt tiopental i provet är inte i sig brottsligt.
* En (extremt) hög halt tiopental i flickans blod då hon dog är inte i sig brottsligt.
* Det som eventuellt är brottsligt är HUR tiopentalet kom dit.

Utifrån dessa punkter kan man "renodla" resonemangen kring bevisningen och kravet för en fällande dom.

Åklagaren (i en rättsstat är det åklagaren som ska bevisa brottet! inte den åtalade som ska bevisa sin oskuld) måste visa bortom rimligt tvivel att det fanns mycket hög halt tiopental i det analyserade provet samt att provet bortom rimligt tvivel motsvarar halten i flickans blodsystem då hon dog. Därutöver måste åklagaren även visa bortom rimligt tvivel hur tiopentalet hamnade i flickans blodsystem samt (om detta hur är brottsligt) bortom rimligt tvivel vem som har gjort/orsakat att tiopentalet hamnade i flickans kropp.

Ingen/få betvivlar att det fanns en mycket hög halt tiopental i det av RMV analyserade provet. Hur mycket kan inte med vetenskaplig säkerhet anges, men det var mest troligt extremt hög halt. Den diskussionen kan man lämna därhän då vi bara har de mätningar som redan gjorts och "korrekt" värde bara är av akademiskt intresse.

Var provet representativt för flickans blodsystem då hon dog? Här finns många tveksamheter. Det finns felkällor, tex provtagningsmetoden. Åklagaren har inte direkt lagt ner något större arbete för att visa att provet är representativt och att beviskedjan därmed håller.

* Hur kom ev extrema halten tiopental i flickans kropp?
* Vem orsakade den ev extrema halten?

Även om vi accepterar en extremt hög halt i provet och därtill att provet var representativt för blodet har åklagaren inte visat HUR tiopentalet hamnade i kroppen och VEM som gjorde det. Detta krävs för att visa brott har begåtts och fällande dom mot någon enskild.

När det gäller den åtalade läkaren sa tingsrätten i klartext att det inte fanns något i bevisningen som visade att läkaren gjort något som inte var förenligt med hennes jobb. Alltså ska hon frikännas. Och då är det ointressant hur man utifrån vetenskapliga kriterier väljer att ange halten tiopental i provet.

Ja biologiska fakta är naturligtvis centrala i den här frågan. Det är alltså inte visat att provmaterialet är representativt för flickans blod då hon levde.

SoS hade inget att invända mot läkarens handlande heller.

Del 1



Mace2442 gastar på med de gamla vanliga invändningarna utan att egentligen bemöta det jag säger, vilket jag antar är svårt (mitt förra inlägg: (FB) Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11 )

När det gäller vad åklagarvittnena Rune Dahlqvist och Krister Nilsson sade är det väl enklast att publicera vad de sade i sin helhet så att de som inte har pdf:en med domen inkl bilagedelen kan döma själva.

Vi börjar med sammanfattningen av Dahlqvists och Nilssons synpunkter i domen:

”Åklagarens påstående om att Linnéa fått en dödlig dos tiopental strax före, efter eller möjligen både före och efter sin död, bygger närmast i sin helhet på det analysresultat som tagits fram av RMV, avdelningen för rättskemi och genetik, i Linköping. Det är också så att de expertvittnen, som har uttalat sig om vad som är det mest sannolika händelseförloppet, har haft detta analysresultat som utgångspunkt för sina slutsatser. Det är nämligen mot den bakgrunden, alltså att Linnéa skulle ha haft en koncentration om 2000 μg tiopental per gram blod i det från henne tagna lårvensblodet, som Krister Nilsson och Rune Dahlqvist har uttalat att det mest sannolika händelseförloppet är att tiopental har tillförts i en mycket stor dos nära före döden. Rune Dahlqvist har senare, efter att ha tagit del av Jörg Mörland utlåtande, i likhet med denne, uttalat att det mest sannolika är att en mycket hög dos tiopental injicerats strax före, strax efter eller både före och efter dödens inträde. Det kan alltså konstateras att analysresultatet är av synnerligen stor, för att inte säga avgörande betydelse i målet.”

Referatet av vad Rune Dahlqvist sade i domen:

”Rune Dahlqvist har anfört i huvudsak följande. Han är professor emeritus i klinisk farmakologi. Han är läkare i grunden och är av Socialstyrelsen anlitad som vetenskapligt råd i klinisk farmakologi. Det betyder att han kan bli tillfrågad av Socialstyrelsen att göra en vetenskaplig utredning i anmälnings- eller problemfall. Han har lämnat ett yttrande i detta ärende. Krister Nilsson ansåg att det fanns krångliga och svårförklarliga bitar vad gäller tiopental och önskade därför att Socialstyrelsen skulle inhämta ett tilläggsutlåtande. Han fick uppdraget att förstå och bedöma tiopentalkoncentrationen i Linnéas blod. För detta fick han tillgång till journaldata samt RMV:s och Krister Nilssons respektive utlåtanden. Övrigt underlag anskaffade han själv från den vetenskapliga litteraturen.

Han gör bedömningen att man fann en mycket hög koncentration tiopental i Linnéas blod. Blodprovet togs efter döden. Den koncentration som uppmättes är någonstans mellan 20 och 60 gånger högre än vad man brukar ge till skallskadade patienter för att hålla dem djupt medvetslösa. För att kunna uppnå den koncentrationen bedömer han att man måste ha tillfört Linnéa minst 20 ml tiopental. Han utgår då från att tiopentalet endast hunnit ut till blodet och i viss mån till hjärna och hjärta. Blandar man en starkare koncentration kan man naturligtvis ge en lägre dos. Den ytterligare information som fanns var att det fanns en låg koncentration tiopental i Linnéas urin. Hans tolkning av koncentrationen i urinen var först att läkemedlet måste ha cirkulerat i kroppen efter det att man hade injicerat det. Den tolkningen har han dock numera modifierat.

Det går inte att utan vidare beräkna en given dos utifrån koncentration i blodet. Om man injicerar efter döden blir spridningen i kroppen betydligt mindre. Tiopentalet stannar då på den plats man har injicerat det och i stora blodkärl runt omkring. Den volymen som då skulle behöva ges för att uppnå uppmätt koncentration är kanske hälften av vad han har uppskattat tidigare. Han kan inte uttala sig om vilken koncentration som fanns vid tidpunkten för döden. Det fanns inga prover från andra vävnader och det går därför inte att säga att värdet var representativt för kroppen i övrigt. För att kunna uttala sig om det hade han behövt prover från hjärna och lever i första hand.

En faktor som förstärkte hans tidiga bedömning om att tiopentalet måste ha getts när Linnéa levde var förekomsten av en nedbrytningsprodukt till tiopental, pentobarbital. Han kom med anledning av detta fram till att läkemedlet måste ha cirkulerat i Linnéa och således getts när hon fortfarande levde. Tiopental är emellertid inte helt rent utan kan brytas ned av kroppen, varvid pentobarbital. Då faller hans resonemang om att tiopentalet måste ha gått igenom Linnéas kropp för att bilda nedbrytningsprodukten. Han har försökt att kalkylera den låga mängden tiopental i urinen. Det verkar inte fullkomligt orimligt att tiopentalet från blodet läckte ut till omgivande vävnader efter Linnéas död. Hur just Linnéa hanterade tiopental kan han inte uttala sig om. Man vet dock hur småbarn i genomsnitt brukar hantera läkemedlet. Man brukar tala om halveringstid, dvs. hur lång tid det tar tills hälften av tiopentalet är kvar i kroppen. Hos nyfödda spädbarn brukar det röra sig om 5-6 timmar, men det finns uppgifter om att halveringstiden kan vara upp till 70 timmar på barn i dåligt skick. Om tiopental gavs i samband med ett ingrepp 7-8 dagar innan Linnéas död och hon hade så pass dålig halveringstid kan det ha funnits tillräckligt med rester av tiopental kvar i hennes kropp för att hitta den låga koncentrationen i hennes urin. När han nu har lärt sig mer om metaboliten och andra tänkbara scenarion till varför tiopental kunde upptäckas i Linnéas urin vågar han inte längre säga att tiopental måste ha getts medan Linnéa fortfarande levde.

Pentobarbital uppträder mycket snabbt i kroppen. Det tycks bildas väldigt snabbt när tiopentalet cirkulerar genom levern. Även om det skulle vara så att Linnéa dog 30-60 sekunder efter att en injektion påbörjades skulle man kunna hitta pentobarbital i hennes kropp. Det gäller åtminstone för ett rimligt friskt barn. Det går inte att säga hur det skulle se ut för ett sjukt barn. Den mängd pentobarbital som man hittade i Linnéas blod skulle kunna förklaras av förorening eller förändringar i blodet efter dödens inträde. Det finns olika scenarion med olika grad av sannolikhet.

Det rör sig om en dödlig koncentration av tiopental. Mycket talar för att Linnéa hade dött av lägre koncentrationer. Saken kompliceras av att Linnéa hade så allvarliga hjärnskador och att det därför är svårt att säga hur känslig hennes hjärna var. I vanliga fall skulle koncentrationen av tiopental förklara dödsorsaken. Han vågar dock inte säga hur Linnéas hjärna skulle svara på tiopental. I toxikologiska sammanhang är den vanliga dödsorsaken när det gäller aktuellt läkemedel att tiopental deprimerar hjärnan, framför allt andningscentrum. Linnéa hade någon normal andningsreglering utan hon behövde respirator. Stora delar av hennes hjärna var förstörda. Det är därför svårt att säga hur känsligt hennes andningscentrum var. Hur läkemedel då påverkar en människa finns det inga bra data på, men han skulle gissa att en sådan hjärna är mindre känslig.

Även efter döden rör sig läkemedel i kroppen. Detta kallas redistribution. Man brukar räkna med att koncentrationen av sådana läkemedel som är upplagrade i kroppen där blodkoncentrationen är lägre, vilket är vanligt med läkemedel som man har haft ett tag, stiger lite grann då det kommer tillbaka till blodet. Redistributionen sker från till exempel muskler och fett. Redistribution kan ske med upp till tio gånger för vissa läkemedel som patienten har haft en längre tid och som finns upplagrat i vävnader. Tiopentalets egenskaper är inte extrema i sådana sammanhang. Om Linnéa hade tiopental i vävnaderna hade blodkoncentrationen kanske kunnat fördubblas efter döden pga. redistributionen. Kanske hade den kunnat öka något mer. 2 000 μ/g blod är dock trots redistribution en extremt hög koncentration.

Provtagning i lårvenen är standard inom rättsmedicin. Han kan inte svara på om det påverkar att lårvenen är nära fettdepåer. Det är korrekt att tiopental dras till fett. Han tror att man tar provet från periferin, alltså från benet och inte in mot bukhålan. Han vet att det har riktats kritik mot vissa punkter av RMV:s hantering, men i grunden står han fast vid bedömningen att RMV uppfyller de kvalitetskrav man behöver. Några av RMV:s metoder är inte ackrediterade. Enstaka metoder som görs sällan prioriteras dock inte att ackrediteras. Är metoden inte ackrediterad måste den inte följa samma strama riktlinjer eller vara lika dokumenterbar. Det innebär dock inte att analysen är dålig. Metoden kan vara etablerad för blod, men inte för vilken annan matris som helst. Det innebär inte i och för sig att det blir fel när man använder den för en annan matris. Han visste inte att RMV hade fått en anmärkning för att de inte hade någon metod för att mäta tiopental i urin. Han vet inte om RMV var ackrediterade för analys av tiopental i blod. Hans positiva inställning till RMV bygger framför allt på samlad erfarenhet. Att RMV:s analys låg utanför mätområdet och att man var tvungen att späda blodet visste han. Så måste man ofta gå tillväga i toxikologiska sammanhang. Han visste dock inte att slaktblodet inte var helt renat från tillsatser. Det centrala med användning av slaktblod är att man visar att det är blankt avseende aktuella substanser. Det är ett laboratoriemässigt ABC. Det är det även att man kör ett blankprov i systemet först. Han visste inte att RMV inte hade gjort det. Han visste inte heller att referensstandarden var från år 1998 och att den inte hade kalibrerats sedan år 1999. Det hade varit bra att veta.

Han kan inte med säkerhet utesluta att blodprovet blev kontaminerat. Han står fortfarande bakom den slutsats han kom fram till i sitt senaste utlåtande. Injektionen av tiopental kan ha skett både före och efter döden. Han kan inte säga att Linnéa dog av tiopentalförgiftning.”





FORTS NEDAN

Del 2


Krister Nilssons vittnesmål är vagare än Dahlqvists, och synnerhet vagare än Mörlands och RMV:s, även om han fortfarande står bakom sin tidigare slutsats att huvudspåret är en injektion i samband med döden. Notera att han inte kommenterar finska RMV:s resultat (finska RMV var ackrediterat för att fastställa även halter av tiopental.)

Referatet av vad Krister Nilsson sade i domen:

”Krister Nilsson har i huvudsak uppgett följande. Han har arbetat som narkos- och intensivvårdsläkare sedan år 1968. Han är numera pensionerad och således inte längre kliniskt verksam. Vid tillfället för den aktuella händelsen var han av Socialstyrelsen anlitad som vetenskapligt råd. Han frånträdde den rollen för ett år sedan. I detta fall anlitades han i egenskap av den rollen. Socialstyrelsen specificerade inga frågeställningar utan han hade fria händer att försöka värdera händelsen utifrån de handlingar som Socialstyrelsen normalt har tillgång till. Han koncentrerade sig på vården på BIVA. Detta dels då det är hans specialitet och dels då hans uppfattning var att det spektakulära i ärendet var den mycket höga koncentrationen av tiopental i obduktionsblodet.

Koncentrationen av 2 000 μg tiopental per gram blod har aldrig uppmätts tidigare. Den är helt orimlig. Direkt efter avrättningar har man kommit upp till värden om några hundra μg/gram blod. Hans första reaktion när han såg koncentrationen var om mätningen hade ifrågasatts. Han undrade om det rörde sig om ett mätfel och om provet var representativt för hela Linnéas kropp. Koncentrationen är obegriplig för honom. Det enda som han säkert kan säga är att man har mätt upp en mycket hög koncentration tiopental. När dosen gavs är omöjligt för honom att säga. Kopplingen mellan koncentration och dos är inte direkt. Man kan inte säkert säga att en sådan koncentration är kopplad till en dos före eller efter döden. Det går dock inte leva med en sådan koncentration. Antingen är man redan död eller så dör man av doseringen. Får man en hög dos tiopental väldigt snabbt leder det först och nästan momentalt till att man blir medvetslös. Sedan leder det till kraftig hjärtpåverkan. Beroende på hur man har garderat sig för det får man ett hjärtstillestånd på någon eller några minuter. Han kan inte säga var gränsen går för en dödlig mängd tiopental i blodet.

Han kan inte någonstans finna en notering om att man gav Linnéa tiopental på BIVA. Han har själv, mot bakgrund av annan information, funderat kring vissa frågor. Han har till exempel undrat vad som föranledde ett blodtrycksfall och hur man har hanterade MR-undersökningen. Pulsfrekvens- och blodtrycksfall är vanliga tecken på att en patient har fått tiopental. Det var därför han fäste sig vid det. Det blir emellertid för spekulativt om han skulle säga att det fanns tillfällen då man hade kunnat ge Linnéa tiopental. Han är varken farmakolog eller rättsläkare, men han anser att tiopental är ett så beskaffat ämne att sådant som skett bortom en vecka tillbaka är ointressant. Den stora koncentrationen kunde alltså inte ha getts före Linnéas tid på BIVA. Om Linnéa hade fortsatt att leva borde tiopentalet då ha metaboliserats och eliminerats efter en vecka.

Han har arbetat mycket med tiopental. Det fanns god anledning att ha medlet i beredskap när man kopplade ur Linnéas respirator, då kramper är en del av bilden vid terminal vård. Det förefaller dock enligt honom inte ha funnits något terapeutiskt skäl att ge tiopental. Det finns inte heller någon information om att man skulle ha använt tiopental. Han måste utgå från att uppgifterna är sanna och fullständiga. Den enda spädningen som fanns tillgänglig var 25 mg tiopental/ml. För att uppnå uppmätt koncentration skulle man behöva spruta 500 mg tiopental, dvs. 20 ml lösning. Om lösningen har en högre koncentration kan mängden vätska bli mindre. Honom veterligt sker det dock inte i sjukvården. Pentotal är dock väldigt vattenlösligt. En liten spruta kan man spruta med stor kraft. Skulle man göra det på ett litet barn skulle ett litet kärl spricka. Fördelningen av tiopental sker, beroende på blodcirkulationen, först till välcirkulerade organ och därefter till mindre välcirkulerade delar av kroppen, som till exempel fettvävnad och muskulatur. Initialt ligger en hög koncentration tiopental kvar i blodet. Sedan sjunker koncentrationen snabbt då läkemedlet fördelas till organen. Efter detta metaboliseras tiopentalet. Det sker huvudsakligen i levern. Han vet inte vad som skulle hända om ett barn med dålig cirkulation hade fått tiopental. Tiopental är vävnadsretande till och med i den kliniskt använda koncentrationen. Om det hamnar utanför ett kärl får man en vävnadsretning. Om patienten lever resulterar det i en rodnad och i värsta fall i en vävnadsnekros, dvs. vävnadsdöd. Han har aldrig sett spår av tiopental på en död människa. Injicerar man en hög koncentrerad lösning i en artär kristalliseras lösningen och täpper igen artären. Han kan inte uttala sig om vad som hade hänt om man hade gett en sådan lösning i en ven.

Han påstår inte att ett mätfel har skett. Det är inte ett mätfel om blodet faktiskt innehöll en så hög koncentration tiopental. Han vet dock inte orsaken till att blodet innehöll den koncentrationen. När ett provsvar inte stämmer överens med den kliniska bedömningen tar man ett nytt prov på rätt ställe och, beroende på mätvärdets betydelse, skickar provet till laboratoriet. Om det är livsavgörande att få ett nytt svar analyserar man provet i sin egen apparat. Det händer att det kommer fram nya värden efter förnyad provtagning. I det här fallet hade man bara ett blodprov av en väldigt liten mängd. Det är en mindre provvolym än den som anges i rutinen. Man förväntas ha en större blodmängd och även prov från fler ställen. Hjärtblod brukar vara ett bra exempel. Prov från olika vävnader är också att föredra.

Koncentrationen är uppmätt 24 dagar efter dödsfallet. Det gör det ännu mer svårt för honom som kliniker att uttala sig. Det är ett rättskemiskt problem. Han har inte haft någon anledning att ifrågasätta RMV:s metoder, men hade han varit mer kunnig på området hade han troligen varit mer kritisk. Han utgick när han skrev sitt utlåtande från att RMV hade använt sig av validerade metoder. Han utgick också från att RMV var ackrediterade för tiopental.

Hans slutsats är att han inte kan beskriva ett förfarande som skulle kunna resultera i en sådan hög koncentration utifrån de handlingar som har stått honom till buds. Han kan inte förklara varför rättsmedicin rapporterar en så hög koncentration. Han står fortfarande bakom sin slutsats. Han kan inte uttala sig om vilken förklaring som är mer rimlig än någon annan. Han anser dock att man måste överväga att utesluta andra alternativ än huvudspåret. Han måste dessutom, med tanke på det extremvärde som uppmätts, även fundera kring att tiopentalet kan ha tillförts efter döden. Det går inte för honom att utesluta att blodet har blivit kontaminerat sedan det lämnade Linnéa.”


Min tolkning av Krister Nilsson är att han inte kan backa från sitt tidigare utlåtande men att han utsatts för ett ganska massivt tryck från (nästan) den samlade läkarkåren och därför försöker låta så osäker som möjligt utan att behöva ta tillbaka vad han tidigare sagt.


FORTS NEDAN