Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Har funderat ett tag på att kolla upp om jag har aspergers, men har inte orkat ta tag i det. Det verkar vara en jobbig process som bara tar massvis med tid.

Då jag inte är säker på att jag har det, även fast jag verkar ha flera drag. Kom och tänka på en sak häromdagen som alltid har fått mig att stå ut en bit enda sedan jag var liten. Jag har jättesvårt att lära mig vissa "enklare" saker, samtidigt som jag kan ha väldigt lätt för andra saker och bli bra på dem fort. Enkla fysiska saker är jättesvåra att lära mig, sånt som folk lärde sig i barndomsålder kan jag inte ens idag. T.ex knäppa med fingrarna, vissla, göra kullerbyttor och liknande saker som ett barn kan lära sig på nolltid lyckades jag aldrig lära mig. Var rätt långsam med att lära mig alla vanliga saker såsom att cykla, simma, åka skridskor etc. Kom bara att tänka på att jag inte kan någonting som är finurligt eller kräver någon form av fysisk teknik öht. Dock hade jag inga problem med bollsporter osv så det var inte så att jag inte var fysiskt lagd eller hur man ska säga. Spelade flera lagsporter under flera år, även om jag inte var bäst så var jag ju långt ifrån sämst och höll på rätt länge.

Är detta något som kan ha med AS att göra att jag har svårt för att lära mig dessa enkla saker? Kan tillägga att jag var ett hopplöst fall när det gällde slöjd och har alltid varit när det gäller matlagning. Kan knappt skära en skiva bröd utan att det blir helt snett eller skära grönsaker utan att jag skär mig i fingrarna. Är givetvis mycket fler saker än detta, men tycker inte de andra är värda att diskutera/fråga om direkt.

Jag reagerar mest på det du skrev om kullerbyttor, cykla, simma. För personer med asperger har väl många gånger svårighet med motoriken som barn? Det är vad jag har hört i alla fall.

Sökte på ämnet och det verkar stämma bra. Finns det någon poäng med att gå till en psykolog och testa sig? Jag känner mig redan tillräckligt upptagen i livet som det är och vet inte om jag skulle ha tid eller orken till att gå till någon psykolog i flera månader. Kan ju lika gärna vara så att jag inte har aspergers utan bara delar några drag eller något sånt, känns inte som att resultatet spelar så stor roll.

Upplever du att de här problemen ställer till det för dig, att de skapar hinder och problem för dig i vardagen, tycker jag att du ska gå vidare med det. Men upplever du det inte som ett hinder så känns en utredning kanske inte lika nödvändig. Men gällande vissa diagnoser, t.ex. asperger så är man berättigad till LSS och därmed hjälp, stödinsatser och diverse förmåner. Om man har asperger, varför bara ha problemen/besvären/svårigheterna? När det faktiskt finns hjälp och förmåner så är det något att nyttja. Varför äta Janssons Frestelse utan anjovis?

För att ansjovis är äckligt.

Hurfan ska man veta vad som är "jag" och vad som är aspergern?

Det är skitsvårt. Jag har kommit fram till att det är bättre att låta aspergerns, för vissa, störande symptom komma fram så att jag istället för att vara anpassad och trevlig i mitt sätt är okonventionell och väldigt ärlig mycket bättre. Detta för att när jag är det förstnämnda tänker jag och anstränger jag mig så mycket att jag inte uttrycker min personlighet och får kass kontakt med folk. I det sistnämnda beteendet kan jag slappna av och vara mig själv mer vilket folk trivs med bättre. Det är i alla fall svårt att veta var aspergern och personligheten slutar. Det går i alla fall inte särskilt bra att kämpa emot, man blir bara spel och distanserad då.

Jag gör som koffski säger, jag låter Aspergersymptomen ta över helt då jag är bland folk, jag orkar inte anpassa mig efter den neurotypiska mallen och låtsas att vara någon som jag är.

Ja där har du en bra poäng!

Hur ofta överanalyserar ni saker som sagts i olika sammanhang? Gräver ner mig i samtal man haft under dagen både IRL och på nätet. Smsar en kompis ibland med mina olika möjliga slutsatser och frågar vilket som stämmer eller om jag missuppfattat saken ifråga.
Det är väl en rädsla från min sida att bli missförstådd, vilket kan vara tråkigt, men inte alltid så jäkla allvarligt som jag under grubblandet gör det till. Men man måste ju komma fram till något.

Överanalyserar det mesta, inte bara samtal. Tror alltid jag har gjort eller tänkt fel. Men vet inte om det har med min diagnos eller dåliga självförtroende att göra.

Definitivt. Det är ju en av mina huvudsysselsättningar jag har vissa dagar. Det kan vara konversationer från en lång tid tillbaks eller gårdagens.