Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Sven Aspling kan man också undra vart han tog vägen. Och frågan är om OP ens kunde lita på IC mot slutet.

Kommer att tänka på Jan Mosanders ord i boken han skrev om miljonrullningen i SIDA.

"Thage G Petersson är en av socialdemokratins värsta manipulatörer. Han har ljugit mig rakt upp i ansiktet flera gånger."

Den här namedroppingen får stå för Göransson och hur GRK har granskat MOP.

Birger Elmer och den ryske tenniskompisen ,Nejland,är två namn som inte fick plats....om jag inte minns fel så dog tennispolaren ca3 månader före MOP, hjärtproblem tror jag.

Jallai tar upp lite om Nejlands historia, för intresserade.

Ibland undrar jag ifall OP på rent jäkelskap gentemot utjänsterna, valde Nejland som tennispartner. Visserligen fanns det också geografiska rötter dem emellan.

När jag talade med IM så hade han träffat Kanger som antagligen påverkade honom en del. I varje fall ansågs det så inom polisen, har jag för mig. Och jag är inte heller någon särskilt duktig intervjuare. Så t.ex, minns jag det som att han sa att han sett GM springa uppför trapporna, vilket inte var möjligt från den position han hade.

Han beskrev att han såg två flammor lysa upp OPs rygg och att det var mindre än en sekund mellan skotten. Jag följde honom en dag på jobbet som bussförare men han berättade i stort sett samma historia som finns i Kangers bok.

Åke Ortmark beskriver i sin tjocka memoarbok Makten och Lögnen hur han bjudit in Nikolaj Neijland till tennishallen. Ortmark hade under ett stort antal år samtidigt banan bredvid Palme/Schein. Industriförbundets Lars Nabseth var Ortmarks ordinarie tennispartner, men när Nabseth "någon enstaka gång inte kunde komma" bjöd Ortmark in någon annan. Några gånger var det Neijland, vilket Ortmark 2013 ångrar.

Ortmark ställer frågan varför Palme aldrig bokade om sig till en annan tennisbana för att få bort journalisten och Nabseth från sin närhet och Ortmark svarar: Palmes förbluffande människointresse. Han var road av samtal med personer som var hämtade ur andra, stundom bisarra, kretsar.

Olof Palmes omdöme när det gäller kontakterna med Nikolaj Nejland klickade uppenbart en del. Det anser Pehr G Gyllenhammar i intervjuboken,"Även med känsla", där han inte sparar på kritiken av OP för hans förhoppningar att genom dialog omvända KGB-anstrukna politruker som Georgi Arbatov och KGB-generalen Michail Milstein.
"För mig var det en bisarr tanke att dessa företrädare för Sovjet, med hela sin bakgrund i terror och våld, skulle kunna omvändas" var PGs kommentar om KGB-duon

Den gamle volvochefen är ganska positiv till Olof Palmes första tid som statsminister 1969-76.
"Men han mådde inte bra av åren i opposition", säger PG bl a. Han ger sammantaget en hel del hårda omdömen om den sene OPs utrikespolitik "Hans hjärta brann för människor långt borta, men inte för hans eget lilla land".
Samtidigt ger PG också OP erkänsla för hans engagemang för tredje världen.

Den hårda kritiken Gyllenhammar riktar mot OPs utrikespolitik blir också intressant med tanke på att de båda stått varandra ganska nära under 70-talet. Manifesterat med bland annat med deras gemensamma norrlandsresa 1973.

I november 1984 ber PG Gyllenhammar Lennart Ljung om ett möte. Gyllenhammar hade träffat Natos högste befälhavare i Europa, en general Rogers, och Henry Kissinger. Rogers hade fått frågan om Natos syn på tre neutrala länder, Sverige, Finland och Schweiz. Han hade uttalat sig positivt om de två sista, men nöjt sig med att säga att "man kan i varje fall hoppas fortfarande beträffande Sverige". Oron gällde "de politiska signaler som gått ut eller inte gått ut från vårt land."

Gyllenhammar hade rådfrågat Kissinger hur detta skulle förstås. Enligt Kissinger hade man i USA och NAo med oro sett på den svenska politiska utvecklingen och resultatet hade blivit att "Sverige numera avskärs från en del väsentlig information som man tidigare hade kunnat lämna över".

Efter mötet träffade Ljung "omedelbart" försvarsminister Thunborg. Han instämde i Ljung och Gyllenhammars bedömning att detta var oroande. Thunborg hade enligt Ljung gett uttryck för uppfattningen att "det svenska utrikespolitiska systemet" inte fungerade "så där speciellt övertygande". Ljung hade inte svårt att instämma i detta.

Källa: Ljungs dagbok 21 november 1984.

Tidpunkten är intressant. Det är i samma veva som bl a Kjell-Olof Feldt och Sten Andersson riktar kritik mot Olof Palme i den socialdemokratiska partistyrelsen. De båda ministrarna kritik gällde tonen i OPs kritik moderaternas hållning i säkerhetspolitiken.

Detta återges av Mikael Holmström i "Den dolda alliansen". Med tanke på vad du citerar i ditt inlägg kan man tänka sig att även försvarsminister Anders Thunborg instämde i kritiken.

Det är också noterbart att Thunborg dryga två månader efter novembermötet med Ljung annonserar att han ämnar avgå efter valet 1985.

När en mycket motvillig Anders Thunborg 1982 tog över försvarsministerposten efter Röde Börje Andersson gjorde AT omgående klart att han endast skulle stanna en mandatperiod.

Minns att det kom fram i pressen redan vid hans tillträde. Med vad som blivit känt om Thunborg slutade han säkert inte verka i svensk säkerhetspolitik iom hans slutade som minister. Från sin attraktiva ambassadörspost fanns han säkerligen med som grå eminens även efter 1985.

Man kan fråga sig om dessa informella kontakter mellan NATO och svenska makthavare signalerar något om motivet till MOP eller om förberedelserna inför MOP?

Sverige hade informella kontakter med NATO hela tiden. Det som kan ha haft en inverkan, eventuellt, är ju om Palme ville ändra på dom här sakerna på ett radikalt sätt.