Jobbade i en garderob på en av min stads största krogar.
Tänk dig en halvstor yta med trevånings galgar. Inga raster. Ett 9 timmars pass varav 6 utav dom är konstant stress. Hoppa upp och ner för bänkar för att hänga upp/hänga ner jackor (och dessutom kolla så att dom hänger säkert, inget i ärmarna, hänga upp den tre meters långa halsduken så den inte ramlar ner OCH samtidigt inte själv riskera att rasa och slå sig fördärvat) samtidigt som du har 70 packade människor som viftar med en plastlapp och vrålar att dom fan har väntat en evighet.
Eller de bästa av det. Att stå där halv fyra på morgonen och försöka få ur den grispackade asarga killen hur hans jacka ser ut, och vad han har för innehåll i fickorna (krävs en beskrivning för att få hänga ut när dom inte har bricka).
När ni är på krogen, tappa förihelvete inte bort brickan.
De är pissjobbigt att försöka förklara för en full arg människa att tyvärr kan jag inte hjälpa dig hitta din svarta everest jacka bland de andra 600 svarta jackorna. Du får vänta till kön har minskat så lovar jag dig att kolla.
Ibland var det underbart, mycket hängde på vilka man jobbade med.
Men när dom anställde tre "nej jag vägrar hjälpa dig"- brudar så sa jag upp mig.
Vägrade jobba med människor som inte hade lyckat bra ett enda pass och som inte klarade av att samarbeta. (vilket nog bidrog till varför deras pass alltid gick åt helvete)
Eller den gången jag jobbade på en bondgård.
Hur jävla underbart som helst, om det inte vore för chefjäveln som hade regeln att "du får absolut inte röka på jobbet". Inte under några omständigheter allså.
Inte ens under din rast fick du röka.
Du fick inte prata/använda telefonen (även fast det var ensamarbete där du ex skulle klippa sly alt kolla så tråden var hel), han ansåg att de var otrevligt och försegade arbetet. (snarare att det hindrade mig från att strypa mig med dendär jävla tråden).
Mycket hänger på kollegor. För vantrivs man med dom kan även ens drömyrke skita sig.
Tänk dig en halvstor yta med trevånings galgar. Inga raster. Ett 9 timmars pass varav 6 utav dom är konstant stress. Hoppa upp och ner för bänkar för att hänga upp/hänga ner jackor (och dessutom kolla så att dom hänger säkert, inget i ärmarna, hänga upp den tre meters långa halsduken så den inte ramlar ner OCH samtidigt inte själv riskera att rasa och slå sig fördärvat) samtidigt som du har 70 packade människor som viftar med en plastlapp och vrålar att dom fan har väntat en evighet.
Eller de bästa av det. Att stå där halv fyra på morgonen och försöka få ur den grispackade asarga killen hur hans jacka ser ut, och vad han har för innehåll i fickorna (krävs en beskrivning för att få hänga ut när dom inte har bricka).
När ni är på krogen, tappa förihelvete inte bort brickan.
De är pissjobbigt att försöka förklara för en full arg människa att tyvärr kan jag inte hjälpa dig hitta din svarta everest jacka bland de andra 600 svarta jackorna. Du får vänta till kön har minskat så lovar jag dig att kolla.
Ibland var det underbart, mycket hängde på vilka man jobbade med.
Men när dom anställde tre "nej jag vägrar hjälpa dig"- brudar så sa jag upp mig.
Vägrade jobba med människor som inte hade lyckat bra ett enda pass och som inte klarade av att samarbeta. (vilket nog bidrog till varför deras pass alltid gick åt helvete)
Eller den gången jag jobbade på en bondgård.
Hur jävla underbart som helst, om det inte vore för chefjäveln som hade regeln att "du får absolut inte röka på jobbet". Inte under några omständigheter allså.
Inte ens under din rast fick du röka.
Du fick inte prata/använda telefonen (även fast det var ensamarbete där du ex skulle klippa sly alt kolla så tråden var hel), han ansåg att de var otrevligt och försegade arbetet. (snarare att det hindrade mig från att strypa mig med dendär jävla tråden).
Mycket hänger på kollegor. För vantrivs man med dom kan även ens drömyrke skita sig.