Har jag autism?

Jag sitter just nu och funderar jävligt seriöst på om jag har autism. Jag har så jävla svårt att förstå grejer för ingenting är intressant, jag tycker jag tänker så jävla konstigt och jämför mig med allihopa jag tycker är rolig eller cool för jag ser mig själv som en dum idiot, en del dagar kan jag må jävligt bra och nästan få alla att skratta och känna mig på topp men det är väldigt sällan, dom flesta dagarna sitter jag bara och funderar på att ta självmord, ska jag komma ihåg nånting så måste folk nöta in det i skallen på mig för jag är så jävla ointresserad av allt och alla. Ska jag åka iväg någonstans eller vad som helst som har med planering att göra så tar jag tag i det i sista minuten. Ibland tycker jag att det jag säger bara låter dumt och låter som någonting min autistiska vän skulle säga och ibland är jag så in i helvete rapp i käften, ibland tycker jag att jag ser snygg och smal ut och ibland ser jag tjock och ful ut, kan inte vara med någon själv för jag kommer inte på någonting att säga och har inget intresse jag kan sitta och prata om i flera timmar,har totalt glömt bort hur min gamla bästa vän ser ut, kommer inte ens ihåg vad han heter i efternamn.... Det enda jag gör är att försöka bli bra på dataspel och runka, har vänner som hör av sig varje dag men det är inte alltid jag svarar för jag vågar inte prata med dom om ingen mer är med för jag är rädd för att dom ska tycka att jag är tråkig och lämna mig, jag tror att folk som inte känner mig har en anledning till att inte tycka om mig och får nästan panik om jag ska träffa nya folk.. Jag går inte i skolan heller för jag orkar inte bry mig om att lära mig nånting, jag kan ingenting om kartan jag kan bara peka ut sverige och finland, jag har ingen aning om hur långt det är till städer här i närheten, kan nästan inte meter, km osv. Jag vill så jävla mycket men det är som att nånting är i vägen, känner mig korkad..

Du är tillräcklig, bara genom att finnas. Du är hälften vad andra säger att du är och hälften vad du tycker du är. Du är inte dum. Du upplever bara jävligt mycket motstånd.

Steg 1: Identifiera vad som ger dig energi.
Steg 2: Jaga/omgiv dig med dessa ting.
Steg 3: Identifiera vad som tar energi av dig.
Steg 4: Undvik detta.

finns det några autism drag? jag håller på att flippa ur sitter och hyperventilerar förfan jag pallar inte trycket

Känner igen nedvärderingarna om sig själv. Men det finns hopp det vet du.

Jora det finns. Eller inte. Jag personligen brukar mest hålla med och sedan inte låta såna grejer komma inpå mig. Blev ledsen när folk sätter varandra i små fack.

Kan jag få ett svar istället för något ge inte upp skitsnack, förlåt för att jag säger så men jag måste ha ett svar, kan även tillägga att mitt liv såg helt annorlunda ut för några år sen, hade skolans fräschaste brud och hade alltid något att göra, alltså kan man utveckla en sån störning med åren?

Skulle inte vara så säker på att du är autistisk. Svackor och olika faser i livet händer oss alla, prova att boka tid med en psykiatriker eller hitta någon annan att prata med, det är en bra start på att lösa känslomässiga problem. De flesta mår dåligt ibland och tänker i de banorna du är inne på nu, men det finns alltid lösningar kompis.

Och om du nu är autistisk så är inte det hela världen, man kan leva fullgott med det men det underlättar om man isåfall får en diagnos så att man kan få hjälp och stöd! återigen kommer en psykiatriker eller någon annan att prata med bra till hands då de kan utreda om du nu skulle lida av autism eller något annat som påverkar dina tankar.

Undvik alkohol och andra berusningsmedel, ofta när man mår dåligt kan man ej hantera dessa på ett ansvarsfullt och sätt, och de förvirrar dina sinnen mer.

Tack för svaret, har även en till fråga, jag älskar att imponera på folk och när jag lyssnar på musik så brukar jag fantisera om att det är jag som sjunger och älskar musik som stämmer in på min uppväxt eller hur jag är bara för att det ska verka mer verkligt, samma sak när jag kollar på film så jag lyckas inte koncentrera mig på vad som händer under en film för jag tänker på hur jag ska bete mig för att bli den personen sp tex om jag lyssnar på gangster rap vill jag bli en gangster, lyssnar jag på rock vill jag bli en rockare och det är jobbigt när det blir så här för jag byter tankesätt och stil hela tiden..

Hmm, nu är ju inte jag någon expert men det skulle kunna röra sig om sociala fobier, depression, ångest eller andra mildare symptom.

Man tror ofta att det är mer fel på en än det egentligen är. Jag personligen har ofta spekulerat i om jag har asperger eller autism då jag sett mig själv som helt känslolös, socialt ointresserad osv osv. Jag är även över 18 år och kan fortfarande inte månaderna eller alfabetet. Men jag tror att det handlar om psykologiska inbillningar ofta, man har liksom gjort det till en grej att man inte kan alfabetet och att man är onormalt känslokall. För mig var räddningen när jag flyttade hemifrån och började på högskolan, då fick jag chansen att börja om från ny kula och bli mer som jag alltid ville vara. Och helt plötsligt öppnades världen för mig, känslorna började komma, jag började vilja lära mig det jag inte kunde istället för att bestämma mig för att jag inte kan det.

Hoppas det löser sig för dig, mitt tips är att inte tro så lågt om dig själv, du kan om du vill.
mvh

Ok... tar du några droger? Dricker för mycket? Har du gjort något du skäms för? Runkar du för mycket? Allt detta kan vara saker som gör att du inte möter dig själv och tar tag i situationen utan bara puttar den framför dig... Stämmer något av överstående? I så fall berättar jag vad du ska göra för att det ska vända.

Om allt det du säger verkligen stämmer (alltså att du både talar sanning och att din beskrivning av dig själv är realistisk) så har du inte någon form av autism. Jepp, jag är säker.

Autism är inget man utvecklar. I vissa fall har utvecklingen varit ok fram till typ 3 års ålder och där startar problemen, men det är rätt ovanligt. I vissa fall diagnosticeras personerna inte förrän i tonåren eller som vuxna, men då kan man enkelt se att de varit udda och haft sina svårigheter hela tiden, folk har bara inte fattat vad det varit. Man kan inte utveckla autism om man varit "helt normal" tidigare. Dock kan ju självklart problembilden bli värre under stressiga perioder, men grundproblemen måste som sagt var ha varit där hela tiden.

Autism växlar inte så mycket från dag till dag som du berättar om. Det är bara inte möjligt. Det är en funktionsnedsättning som innebär att vissa saker helt enkelt inte är möjliga för individen. I vissa miljöer märks inte svårigheterna alls, i vissa märks de bara lite. Men om man har svårt i en viss typ av situation så har man alltid svårt i den typen av situation. Tänk på det som ett fysiskt problem, typ någon vars ben inte fungerar och de sitter i rullstol. Har de ett telefonjobb så märks inte deras svårighet, men de har ALLTID svårt att ta sig upp för en trappa. Det gäller inte bara vissa dagar, det är varje dag.

Att ha vänner som ringer varje dag är helt tvärt om hur det är för personer med autism. De har oerhört svårt att skapa relationer och oftast även att behålla dem. De förstår inte riktigt hur man gör, de klarar inte det sociala spelet och förstår inte oskrivna regler, underförstådda meningar osv. De kan inte "skärpa till sig" och vara socialt smidiga, det går bara inte.

Så ifall din beskrivning av dig själv är korrekt så är det inte autism.

Du verkar dock ha stora problem. Spontant tänker jag social fobi med både depresson och ångest. De sistnämnda sakerna är sannolikt vad som orsakar dina minnessvårigheter. Men har du alltid haft problem med pluggandet? Det låter ju så om du knappt förstår dig på km/m osv. Är det så enkelt att du har någon slags inlärningssvårighet som folk missat? Sånt ger ofta dåligt självförtroende, vilket hos vissa kan leda till social fobi osv.

Hade jag varit i din sits så hade jag gått till min husläkare och bett om en rejäl allmän genomgång. Det du beskriver beror sannolikt inte på något kroppsligt, men eftersom kontrasten med hur du var innan är så stor, och att dina problem nu verkligen innebär en funktionsnedsättning, så hade jag velat vara helt säker. Jag är ingen läkare, men jag hade velat veta säkert att jag inte hade någon brist eller annat problem som låg i bakgrunden och förstörde. Hittar de inget så behöver du hjälp av psykolog, sannolikt via vuxenpsykiatrin. Men det vet din husläkare hur remisser går. Be om KBT, det är vad som skulle hjälpa bäst för den typen av svårigheter du beskriver. Medicinering är inte ett förstahandsval, men du kan behöva det under en period för att palla att ta tag i din terapi. Acceptera dock inte tabletter utan terapi, det är som smärtstillande för brutet ben...

Återigen, självkänslan. Det är tråd efter tråd efter tråd som handlar om alla diverse diagnoser. Alla söker ett svar, för alla vill ha en enkel lösning. Det går att få en enkel lösning på ditt problem, det tar bara lite tid att hitta dit och att få det att rulla igen. Du ömsar skinn och det är dags nu att lämna det gamla helt och hållet. Inga rester kvar på svanstippen.

Du hittar svaret på ditt problem, hos dig själv. Sök inåt istället för utåt och sluta sök bekräftelse på att något är fel. Det är inget fel på dig, du behöver bara göra en nystart och börja göra det där som du gjorde förr om du nu vill ha din flickvän och saker att göra. Vem som helst kan falla in i de där tankarna och börja leva därefter. Det går på nolltid att hamna i destruktivitet och då börja skärma av sig från omvärlden. Som i sin tur bildar något av en social fobi, leda och depression. Trycket verkar ha blivit lite för stort och du har börjat med försvarsmekanismer istället för att ta tjuren vid hornen.

Fler än du tror sitter på samma dilemma och eftersom vi tydligen har hamnat i något av en diagnos tidsålder så är det där människan nu söker sina svar. Förr så skulle vi istället ha sett det som ett hinder som ska övervinnas och därmed börjat söka efter vad som faktiskt ger oss livsglädje och något som får oss att känna oss på rätt bana igen. Vi hade gjort det som krävts för att övervinna våra rädslor. Samhället idag bjuder inte in till den sortens lösningar längre. Vi håller på att försöka bota alla symtom men går aldrig in på det verkliga problemet. Ett problem som väldigt ofta inte behöver vara något problem. Det är svårt att vara normal i en sjuk värld. Men det går och det kan bli nog så bra när man väl är där och ser saker för vad de är.

Chansen att du skulle vara autistisk utifrån det du beskriver ser jag som liten. Alla vi människor går runt och bär drag utav olika diagnoser, vissa är lite mer autistiska, vissa är lite mer bipolära, vissa är lite mer aspiga och koncentrerar sig hårt på det som intresserar dem. Andra är mer eller mindre empatiska etc etc. Det är ju inte direkt så att det har pyst ut något kemiskt stridsmedel under något hemligt krig som sedan har fått mänskligheten att börja födas med en radda diagnoser helt plötsligt bara för att vi hade ett milleniumskifte. Det här är problem som är skapade utifrån oss själva och ingen annan. Därför så kan vi själva även finna lösningen och sedan gå vidare.

Skip the pills och annat skit som bara kommer få dig att bekräfta din redan skeva bild utav dig själv. Du behöver ut och leva lite bara. Börjar du idag, så lovar jag dig att inom två veckor så har insikterna börjat ramla på plats. Sedan får du ta det i etapper pö om pö tills det går på automatik.

Lycka Till på färden...