Finska och Ungerska, vad finns det för likheter?

Varför det egentligen? Ändelser och sammansatta ord är ju inget obekant i genomsnitts-IE-språket. Snarare borde väl regelbundenheten, förutsägbarheten och den enkla(re) stavelsestrukturen göra inlärningen lättare åt det hållet än åt det motsatta?

Sen finns det ju inget "magiskt" i mellanslagstangenten. Finska hade inte blivit ett uns lättare om det var ett isolerande språk och "seinässä" hette (skrevs) "seinä sä".

Nej, inte enbart. Dock är det ju väldigt mycket tekniskt finlir och förutsägbara stavnings-/uttalsändringar som ligger rejält långt ifrån hur det kan se ut i worst-case fallet i ett IE-språk. I inget av dina exempel är det ju nån större konst att gissa vad formen betyder eller i alla fall vilket grundordet måste vara.

Så tekniskt sätt borde det vara mycket lättare för en ryss att lära sig finska än tvärtom om man nu tror att sånt är mätbart överhuvudtaget.

Nåja, det är hur man tar det. Har man tillräckligt många olika regler finns det kanske inte många "undantag" men det gör inte ett språk enklare.

Att finska skulle vara logiskt har jag svårt att hålla med om, hur menar du att finska är mer "logiskt" än något annat språk?



Hrm... Får jag påminna om att det ryska ordet för bibliotek är 'biblioteka'. Menar du verkligen att en svensk har lättare att lära sig att bibliotek heter 'kirjasto' än att det heter 'biblioteka'.

För övrigt är orden inte alls så logiskt skapade som du påstår. Om det var så att man alltid kunde slänga på en viss ändelse som gav en viss betydelse så skulle det stämma, men så är det ju inte.

Kirja är bok, och kirjasto bibliotek. Så om bröd är leipä så är bageri leipästö? Nej, det är leipomo.

Dessutom kan det vara skäl att minnas att i ryska räcker det vanligen med att "bara" lägga på rätt ändelse, i finska ändras oftast hela ordet i samband med att ändelsen kommer till.

Några exempel på finska ord i nominativ, ackusativ och partitiv

Först ett par regelbundna.
Kirja - kirjan - kirjaa (bok)
pallo - pallon - palloa (boll)

Så några andra:
poika - pojan - poikaa (pojke)
mies - miehen - miestä (man)
vesi - veden - vettä (vatten)
kieli - kielen - kieltä (språk)
nainen - naisen - naista (kvinna)
rengas - renkaan - rengasta (hjul)
tehdas - tehtaan - tehdasta (fabrik)
teos - teoksen - teosta (verk)
totuus - totuuden - totuutta (sanning)
puhelin - puhelimen - puhelinta (telefon)
tarve - tarpeen - tarvetta (behov)

I jämförelse med det ter sig ryska ord som rena drömmen. Så mycket för finskans påstådda logik.

Nu är det dock så att man på så vis måste känna till alla ändelser för att inte förväxla ett långt ord (vars största del består av ändelser) med ett just långt ord (som i grundbetydelsen är långt).

Dessutom har finskan både -ssä och -ssa som ändelse för att uttrycka "i".

Såvitt jag vet är inte finska stavningsändringar förutsägbara.

Nej, inte "förutsägbara" som i "100 % förutsägbara" utan snarare i bemärkelsen att det finns ett väldigt begränsat antal tänkbara (och snarlika) alternativ att välja mellan.

Hur många finska böjningparadigm finns det t.ex. där en eller flera former kommer från en helt annan stam än övriga former?

Ok, men om ska lära sig ett språk så är väl regelbundheten en stor fördel, som då saknas i finska.

"Saknas" gör den ju bara i bemärkelsen att den inte är 100 %. Dock är den ju fortfarande större än i genomsnittet IE-språk.

Men för substantiven tycker jag det är tvärtom, finskan är inte så regelbunden medan IE-språk vanligen behandlar sina substantiv väldigt regelbundet.

Fast det är ju en rent allmän utsaga som gäller alla språk oavsett om de är agglutinerande eller inte. För att förstå mandarin så måste du kunna så mycket mandarin att du kan avgöra när ett morfem betyder något självständigt eller ingår i ett längre "ord".

Ja, fast det är ju ingen komplikation i och med att det är helt förutsägbart.

Vi utgår från språk med alfabet nu. Finska kan bilda långa ord som på svenska måste uttryckas med en kortare mening, och jag är säker på att de flesta studenter av språken skulle finna den svenska meningen lättare att tyda, då man snabbt och enkelt ser vilka ord meningen består av och därefter kunna avgöra deras betydelse. I finskans fall kräver det att man känner till alla ändelser, och vet i vilken ordning de ska komma för att avgöra ordets betydelse. Det krävs fler timmars studier helt enkelt.

Att det ens förekommer gör språket rent grammatiskt mer komplext och försvårar inlärning.

Tycker du? Dels brukar ju det finnas mängder med oregelbundna pluralformer ibland med olika stammar. Sen sammanfaller ju kasusändelser i IE-språk i mycket högre grad vilket ofta gör att man inte kan förstå vilket form det är utan att på förhand veta grundordet.

Är t.ex. <random rysk bokstavkombination>-y dativ maskulinum? Eller ackusativ femininum? Eller oväntad partitiv? Äldre lokativ? Det kanske rentav är ett verb i första person presens?

<random finsk bokstavkombination>-ssa är väl betydligt mycket mer entydigt?

Jag inbillar mig att det är väldigt mycket lättare att skriva ett datorprogram som parsar finska substantiv än ryska. (Dvs utan att bifoga en komplett ordlista.)

Det skulle förutsätta att t.ex. -ssa/-ssä, -sta/-stä bara används för de ändelserna, så om man ser -ssa/-ssä vet man att det är inessiv, om man ser -sta/-stä vet man att det är elativ etc. Fast så är det ju inte.

Kanssa är en postposition, massa är i nominativ naista, lasta, miestä är partitivformer etc.