Citat:
Ursprungligen postat av
Roger Viklund
Principen för det så kallade genanskriteriet, som så är så omtyckt inom framför allt bibelvetenskapen, är att om något kan tänkas vara genant för kultens anhängare har detta troligen också skett, eftersom man inte skulle ”hitta på” något som var genant för anhängarna. Alltså, när Jesus sägs ha döpts av Johannes, när han sägs ha korsfästs eller när Maria Magdalena (en kvinna!) sägs ha varit den som först upptäckt att Jesus uppstått, ska man utgå från att så också skett, eftersom man inte skulle ”hitta på” något som var så genant. Och resonemanget är logiskt och känslomässigt tilltalande, ty vem diktar samman en ofördelaktig berättelse? Problemet är att vi känner till andra berättelser som också måste ha varit genanta för dem som omfattande tron på den. Ta exempelvis Attis som sägs ha kastrerats trots att kastration var något av det mest förnedrande och därmed genanta som kunde tänkas. Enligt samma resonemang bör då Attis verkligen ha kastrerats. Men här uppkommer en konflikt, då väl näppeligen någon i dag antar att Attis varit en historisk person. Problemet är att vi antar att något måste ha varit genant för kultens anhängare bara för att vi i dag antar att man ansåg det vara genant. Vi har emellertid liten möjlighet att sätta oss in i antikens tankesätt och det faktum att man trodde att kultens gudsson varit med om något genant visar väl bara att det kanske inte var så genant och att vi vet litet om de mekanismer som leder till vissa trosuppfattningar. Som kriterium för att avgöra om en berättelse är sann eller inte utgör föreställningen om att den skulle vara genant för anhängarna en mycket svag indikation.
Som du beskriver ovan är det s.k. genanskriteriet, som få andra ting i historievetenskap, inget perfekt objektivt, utan kräver en rekonstruktion av något som liknar ett antikt tankesätt. Du tar också upp ett problem i det att många andra mytologiska karaktärer som vi inte ser som historiska också då torde ha existerat.
Genanskriteriet används lämpligtvis inte i isolation, dvs. att om kriteriet är uppfyllt så följer det att någon har existerat. Men det kan användas till god effekt i kombination med andra kriterier. Ditt jämförande exempel med Attis får vi dock kanske svårt att acceptera, ty vi måste rimligtvis släppa eventuella typiskt abrahamitiska varianter av "tro". Så som vi idag har rekonstruerat klassisk polyteism skulle det nog vara svårt att förstå berättelser om gudarna som genanta för någon människa; människorna har inte samma typ av personliga tro som senare blev populärt i t ex kristendomen. Gudarna har sin värld, där de också kan bli upprörda och ogilla varandra, som vår tidigaste litteratur antyder, och människorna får göra sitt bästa för att inte göra gudarna arga. Aristofanes lät t.o.m skriva och sätta upp en pjäs för festivalen där man firar Dionysos där den senare framställs som feg, och när han färdas ner i dödsriket gömmer han sig ofta bakom sin slav i rädsla. Du talar alltså här om de som "omfattade tron". Vilka skulle du säga att dessa var? Talar vi om en liten grupp individer som trodde på Attis som exceptionell på ett sätt som faktumet att han var kastrerad skulle göra det svårt att marknadsföra utanför gruppen? Är ordet "tro" med sina moderna laddningar ens lämpligt att här använda?
Du påstår att möjligheten att sätta sig in i antika tankesätt är liten. I så pass bred bemärkelse är påståendet nog värt att ifrågasätta, men det är giltigt om vidare kvalificerat i många sammanhang. Det är dock en mycket viktig fråga och något som många faktiskt ägnar sina karriärer åt och som kan undersökas närmare än så; klassisk arkeologi (dvs arkeologi som specialiserar sig på antiken) beror mångt och mycket på den möjligheten, liksom andra former av arkeologi (för arkeologi som ägnar sig åt äldre perioder är det nog snarare antropologi än historia som informerar tolkningar av materiella objekt, och här finns gott om utrymme för kritik för den insatte, men det finns mycket att sätta sig i in innan dock; kanske kan användaren Krappfiskarn tala mer om detta)
I fallet Jesus är situationen ändå annorlunda på ett sätt som kan göra det s.k. genanskriteriet användbart (men inte i isolation som ovan alltså). Vi talar alltså om en mängd berättelser som äger rum i historisk tid (där klassisk mytologi, som Moses Finely beskriver det, traditionellt äger rum i mer "tidlösa" perioder) där kända historiska figurer nämns (som Herodes och Pontius Pilatus) som samtida med händelserna. Igen, om vi tillåts rekonstruera någon slags antik idé, väntar vi här som judar på Messias som skall komma som den store ledaren som skall driva ut det romerska riket och återställa judarna till sina forna, imperialistiska glansdagar (om dessa någonsin har existerat är dock mindre intressant; det intressanta är givetvis uppfattningen som människor hade).
Jesus tillskrivs titeln Messias i våra evangelier och blir korsfäst, ett straff som i regel används för de något lägre stående (Spartacus och hans slavar är ett spektakulärt exempel). Detta hade onekligen, om vi tänker oss den rekonstruerade bilden av Messias som verkade cirkulera runt kring perioden, försvårat att marknadsföra Jesus som Messias, som utsänd av den Högste Guden, när han inte verkade lyckas med särskilt mycket eller sprida sitt budskap under sin levnadstid. Det handlar alltså inte så mycket om vad vi idag tycker är genant (ty få kristna skulle nog idag känna någon genans över Jesu korsfästelse), utan vad vi utifrån vår kunskap om antiken skulle gissa på skulle försvåra för Jesu anhängare. Slutsatsen är då alltså att Jesu korsfästelse försvårade situationen för Jesu anhängare, varvid sannolikheten att det är påhittat sjunker.
"