Svenskan under 1900-talet och anglifieringen

Så kan det mycket väl te sig från en lite närsynt tyskt synvinkel. Vi bör dock ha ett längre historiskt perspektiv på detta. Den tyska sekelskiftesdominansen var stark, men kortvarig. Man hade lika gärna kunnat skriva:

»Efter kriget skedde ett paradigmskifte inom den svenska kulturen, från att tidigare mycket länge [obs skillnaden!] ha varit starkt förbundet med ett franskspråkigt kulturområde, till att bli en av de mest germaniserade staterna i Europa.«

Bara det att man då hade pratat om fransk-tyska kriget 1870 i stället för om andra världskriget.

Och den verkliga tyska dominansen var mycket kortare än perioden 1870-1945. Redan det första nederlaget 1918 minskade påtagligt det tyska inflytandet - kulturellt som av andra slag - i Skandinavien, och det tog också ett par decennier efter 1870 innan det tyska inflytandet slog igenom ordentligt. Den period då det tyska kulturella inflytandet i Sverige verkligen dominerade var perioden 1890-1914. Ett kvartssekel. En historisk grisblink - långt kortare än den tid då anglosaxisk kultur suttit i orubbat bo i närtiden. Om vi ska titta på den kultursfär som länge och genomgripande präglade Sverige före den nutida anglosaxiska dominansen, måste vi nog skippa den kortvariga germanofila perioden, och vänta blicken till Frankrike - det Frankrike som utgjorde den totalt dominerande kulturella inflytandet under perioden 1740-1870. Mer än fem gånger så lång obestridd dominans som den tyska.


Det är klart att Tysklands nederlag i andra världskriget spelade in i att skolorna bytte förstaspråk. Vad filosofin angår, var ju däremot Hägerström och uppsalaskolan mycket "okontinentala" redan långt före Tysklands nederlag, så där fanns det andra faktorer inblandade - alldeles bortsett från att filosofin i Sverige inte har haft någon som helst mätbar allmänkulturell betydelse sedan Atterboms och fosforisternas dagar, så att just filosofins svenska öden och äventyr inte är särskilt användbara som indikatorer på de de kulturella inflytelserna i landet.

Men din beskrivning är likafullt så ofullständig att den blir påtagligt missvisande. Vad som hände 1946 innebar bara att man bytte förstaspråk inom ett sedan länge definierat bildat ideal av kompetens inom tre moderna språk - ett trespråksideal som höll sig fram till sextiotalet. Passagen från ett trespråksideal till ett enspråksideal kom således långt efter kriget - i en tidsperiod då förbundsrepubliken var fullständigt rehabiliterad som kulturella anständig nation.

Och uppkomsten av detta enspråksideal hade ingenting att göra med Hitlers nederlag, utan med helt och hållet inhemska sociala omvälvningar. Det bildade trespråksidealet bottnade i överklassens och den högre borgerlighetens internationella projekt, som var de europeiska kulturstaterna. Den svenska underklassen hade ett helt annat internationellt projekt, nämligen Nordamerikas Förenta Stater. Och det projektet bestod sannerligen inte bara i att hysa planer på att emigrera och aldrig mer komma tillbaka - åtskilliga kom hem, med guldtänder och halmhatt, och åtnjöt stor prestige i det samhälle dit de återvände, och ännu fler skrev utförliga brev hem om märkvärdigheterna i det nya landet. Den svenska arbetarklassens anglicerade pojknamnskick, med namn som Kent, Kennet, Roger etc, som får genomslag redan på trettiotalet, är ett gott exempel på hur detta internationella projekt påverkade den kulturella hemmiljön.

Sextio- och sjuttiotalet kan bland annat ses som en kulturkamp mellan överklass och underklass, där underklassen vann på walk-over. Självklart blev det då dess internationella projekt som blev landets i stort. Engelskans dominans i nutiden är i första hand ett tecken på den bildade borgerlighetens kollaps som kulturbärande skikt i Sverige. Och jag tror faktiskt inte att vi är kapabla att återta särdeles mycket alls på ett meningsfullt sätt innan någon typ av bildad borgerlighet har restaurerats som kulturbärande skikt. Och för detta saknas, så vitt jag kan begripa, både ekonomiska, sociala och politiska betingelser.

Det finns...

...goda skäl att lära sig svenska i ettan och tvåan. Sedan kan man börja med engelska i trean. I högstadiet bör man nöja sig med att välja på franska och tyska. Skälet är att kan man franska är det lättare att sedan lära sig andra romanska språk, och tyskan är synnerligen användbar i stora delar av Europa.

På gymnasiet kan man sedan ha litet fler valmöjligheter. För de som går samhälls- eller humanistisk linje, kanske ekonomisk också, är det rimligt att tänka sig både italienska, spanska, ryska, mandarin och arabiska. På naturlinjen räcker det att fortsätta med franska eller tyska, vid sidan om engelskan. se till att de läser riktigt mycket matte istället.

Det är...

...alldeles riktigt, men är man nu en så begåvad elev att man kan läsa min mer påfrestande naturlinje, med bl a avsevärt mer matematik, och ändå klara av att läsa tre främmande språk, så ser jag inget skäl att man inte kan ansöka om utökad studiekurs, som på min tid. Det lär vara ett mindra antal elever som har den kapaciteten, men dessa skall naturligtvis uppmuntras och tas till vara.